Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 36-64
A d o l f O s s i a n A s e h a n . »Livet är värt att små vedervärdigheter utplåna livets högsta glädje.» frukterna leva. Dess ej arbetet, förmå av
Den som icke närmare känner Ossian A schans verk samhet, kan möjligen undra över, av vilken orsak hans biografi är upptagen i föreliggande samling levnadsteck ningar över finlandssvenska tekniker, ty Asehan är väl dock i främsta rummet känd som den frejdade veten skapsmannen och universitetsläraren. Att hans studier till stor del äro tekniska och att hans arbeten så gott som ständigt haft beröring med tekniken, vilken han gjort stora tjänster, är kanske icke så allmänt bekant. Hans intresse för teknisk verksamhet har ända från student åren varit livligt och har han även i tekniska samman slutningar varit en mycket värderad ledamot. Därtill kommer att hans arbetsfält, kemin, kan med avseende på den praktiska tillämpningen sägas stå tekniken när mare än mången annan vetenskapsgren. Skälen till in tagande av Aschans biografi i denna tekniska miljö äro sålunda flera och vägande, vilket av det följande ock torde framgå.
Det har icke varit de tekniska kretsarna i 'landet ofta förunnat, att såsom sin kunna räkna en i den vetenskap- ligt-tekniska världen så känd och erkänd personlighet som Asehan. Det må ock genast sägas, att Aschans insatser i kemin och dess utveckling och hans outtröttliga ar bete överhuvud varit så omfattande, att en skildring därav inom omfånget av en knappt tillmätt ram måste bliva ofullständig. 35
Ossian Aschans föräldrar voro konrektorn Karl Achates Asehan och Matilda Helena Wsenerberg. Den förres för fäder ha varit verksamma inom farmacin och som präster. Släktens härstamning är oviss och har med föga sannolik het förmenats vara av finskt ursprung. En tradition inom släkten förmäler att tvenne bröder Asehan (eller Asca- nius) under drottning Kristinas tid inkallats från Franche Comté eller deras tillfälliga vistelseort i Schlesien såsom kunniga i det nya Franche-Comté-smidet. Den ena av bröderna skulle ha stannat i Sverige medan den andres väg dirigerades till järnbruken i Finland. Den senare an- tages ha varit den s. k. Savolax-grenens av Aschanska släkten älsta kända stamfar. Moderns släkt har från Sverige inflyttat till Finland.
Föräldrarna voro vid sonen Ossians födelse år 1860 bosatta i Helsingfors och vistades sommartid ofta i Pel- linge skärgård. Sedermera flyttade familjen till Kuopio. Konrektor Asehan var ivrig fiskare och jägare och där- j ämte kännare av naturen, och av honom tror sig Ossian Asehan hava ärvt det intresse för naturen, som seder mera ledde honom till de kemiska studierna, medan han av modern anser sig hava fått i arv dennas lust till och ut hållighet i arbete samt förmåga att snabbt och säkert undangöra detsamma.
I Kuopio besökte Ossian Asehan under växlande fram gång statens svenska, sedermera finska, läroverk. Jämte sin något äldre broder Allan strövade han sommartid omkring i de staden omgivande nejderna samt deltog i fadrens jakt- och fiskefärder.
Iyivet ute i det fria och de intres sen, vilka ofta pläga upptaga gossesinnet, inkräktade då och då på skolstudierna, så att Asehan slutligen fick »villkor», som det heter, i latin. Än var det indianlekar, än andra upptåg, som man roade sig med. Ett av gos sarnas tusende påhitt må här för dess lustighets skull relateras: Aschanska familjen var bosatt i en gård, som / 36 \ tillhörde en Niskanen, med vars hustru, vanligen be nämnd »värdinnan», gossarna Asehan icke stodo på bästa fot. En sommardag hade värdinnan anordnat ett »kaffe rep» på gårdens intill sjöstranden liggande gräslinda och dit inbjudit tvenne av sina kvinnliga bekanta. Medan de tre matronorna höllo på att inmundiga »påtåren», sprungo plötsligt in på lindan de båda bröderna Ossian och Allan Asehan jämte en tredje pojke, vilka varit att bada i sjön och där smetat sig fullständigt svarta med gyttja. De tre värdinnorna råkade i våldsam förskräc kelse och sprungo från sina kaffekoppar, ropande att in på gårdsplanen kommit »kolme piruja» (tre djävlar).
Först senare erforo de att djävlarna varit »Asehan’in pojat» (Aschans pojkar).
I och med det ovannämnda villkoret i latin inträffade en vändning i gossens sätt att läsa, han ej allenast gott- gjorde sin försumlighet i latinet utan begynte från denna tid taga sina studier på helt annat sätt än förut och fat tade slutligen ett verkligt intresse för dem. Sålunda kom det sig att han, om vilken fadern spått att han aldrig komme att bli student, avlade sin examen med glans. Vid denna tid avled Ossian Aschans mor, och då fadrens ekonomiska villkor voro föga lysande — en skolmans in komster voro vid denna tid lika knappa som de allt fort farande äro och den Aschanska familjen var därjämte ganska stor — och han icke kunde åtaga sig att bekosta sonens eventuella studier vid universitetet eller vart han komme att vända sig, kan man förstå att allvarliga tankar sysselsatte den unge studentens sinne. Det gällde för honom att bestämma sig för en levnadsbana.
I hemmet i Kuopio umgicks mycket ingenjören Berndt Höök, anställd vid ingenjörkåren för väg- och vatten byggnad och stationerad i nämnda stad. Berndt Höök och konrektor Asehan sammanfördes av sitt gemensamma intresse för och sin kärlek till naturen, till skog och mark 37 •— Höök var isynnerhet känd som björnj ägare. Av de båda männens samtal hade den unge Ossian Asehan fun nit, att skillnaden mellan deras ekonomiska villkor var ganska stor, och hos honom mognade småningom beslu tet att egna sig åt den tekniska banan om blott de eko nomiska svårigheterna kunde övervinnas. Ett projekt att som sjöman omedelbart begynna förtjäna sitt uppe hälle övergavs definitivt. Den ekonomiska frågan löstes sålunda att Aschans morbror, sjökaptenen Carl Edv. Wsenerberg, vilken förde ångfartyget »Constantin» på linjen St. Petersburg—Helsingfors—Stockholm, åtog sig att tillsvidare försträcka de behövliga medlen för studierna i Helsingfors. för ingenjörsväsende
Eandets då för tiden högsta tekniska läroanstalt var Polytekniska skolan, vilken sedermera utvecklades till Polytekniska institutet och slutligen till Tekniska hög skolan. I Polytekniska skolan funnos tvenne förberedande klasser, varpå följde de egentliga fackklasserna. Asehan lät på hösten 1877 inskriva sig på den första klassen av fackavdelningen (bro-, väg- och vattenbyggnad) som extra elev. Han fann emellertid efter några veckors träget arbete sina kunskaper i mate matik, fysik och kemi — kemi hade han vid sitt inträde alls ej läst — vara för svaga att bygga på, varför han med sorg i hjärtat ansåg sig böra anmäla om sin avgång,,, vilken han betraktade som sin första motgång i livet.. Härpå vände han sig till universitetet och studerade där de nämnda ämnena med sådan framgång att han följande: år på hösten kunde inexamineras till ordinarie elev vid: Polytekniska skolans fackavdelning för kemisk teknologi. Asehan hade i detta ämne haft till lärare docenten H. Wahlforss, vilken samtidigt undervisade i Polytekniska skolan och hade genom honom och hans föreläsningar fattat stort intresse för kemin. Nämnde Wahlforss ägde trots sina något oregelbundna vanor en utomordentlig 38 förmåga att fängsla sina åhörare, vilka troligen alla de, som åhört honom, haft erfarenhet av. Asehan ägde ju dessutom, som tidigare nämnts, redan förut lust för att utforska naturen, och dess mysterier.
Att Asehan, då han märkte att hans kunskaper voro för små för att med framgång följ a med undervisningen i Poly- tekniska skolan efter det han första gången inskrevs vid densamma, avbröt sina studier för att lägga en säkrare grund för dem, är för honom ganska karaktäristiskt. En annan hade kanske, isynnerhet i hans ekonomiska ställ ning, försökt slarva sig igenom på ett eller annat sätt. Så icke Asehan. Alltsedan den tidigare omtalade villkors- läsningen var han benägen för att göra allt, som han före tog sig, grundligt. Och under studierna i kemi vid universi tetet för Wahlfors, utvecklades allt starkare hos Asehan åsikten, att det är av största vikt för nybörjare i veten skaperna att hava fullgoda elementära kunskaper däri. Asehan har också i anslutning härtill i pressen upptagit frågan om anordnandet av elementär undervisning vid universitetet och icke endast föreläsningar för längre hunna studerande. Detta torde hava skett redan så ti digt som år 1883.
Studierna vid Polyteknikum bedrevos med energi och framgång. I bredd med dem deltog Asehan med intresse i föreningslivet, främst då i Polyteknikernas förening, där ett mycket gott kamratskap var rådande och där Asehan mest gjorde sig gällande i debatterna. Härunder grundläde han den vana att offentligt uppträda, som sedan vidare utbildats och varit honom och andra till så stor nytta. I denna förening var han under åren 1879— 1881 styrelsemedlem i egenskap av bibliotekarie.
Ossian Aschans far var mycket musikalisk och denna egenskap har sonen ärft. I besittning av en vacker stämma (första bas) deltog han, så ofta tillfälle gavs, i kvartett- .sång, främst i polyteknikernas sångförening (ledare Martin 39
Wegelius), vidare i M. M. samt i ett par mindre sångsäll skap, däribland i en, av polytekniker bildad liten kvar tett, däri K. A. Tavaststjerna jämte en annan kamrat voro andra basar. Asehan trivdes alltid väl i dylika sammanslutningar och man kan nästan säga, att var han än vistades, så uppkommo sådana föreningar antingen med sång eller sällskaplig samvaro som mål.
Studiekursens längd var vid fackavdelningen för ke misk teknologi treårig. Bärare i kemi voro den redan ti digare nämnda Wahlforss, som förstod att hos sina elever ingjuta intresse och aktning för vetenskapen, samt B. Qvist, vilken föreläste i kemisk teknologi och ledde la- boratoriiövningarna. följde vid sina lektioner vanligen något tryckt arbete eller ock hade han i någon del av sitt ämne utarbetat föredrag, som handskrivna lågo framför honom. Hans föreläsningar verkade alltid väl genomtänkta och han framförde ofta synpunkter, vilka bragte åhörarna mycket att tänka på.
Qvist
Efter de väl utnyttjade åren vid läroverket, som nu mera avancerat till ett Polytekniskt institut med för stärkta lärarkrafter, erhöll Asehan år 1881 avgångs- diplom därifrån. Redan någon månad tidigare hade han vid universitetet gjort undan sin laudaturstentamen i kemi för filosofiekandidatexamen,' vilken han avlade i slutet av samma år.
Asehan var således nn välbeställd ingenjör på det kemiska området och som sådan färdig att emottaga någon anställning. Genom sina grundliga studier i sitt huvudämne och sin kandidatexamen var han jämväl fullt rustad för att fördjupa sig i kemin och inom detta område verkställa egna vetenskapliga forskningar. Kort innan året 1881 utgick erbjöds Asehan genom Qvists förmedling en befattning vid en någon tid förut av ett bolag i stor skala startad salpeterfabrik i Åbo. Asehan antog erbju dandet och begynte vid ingången av påföljande år sin 40 första självständiga tekniska verksamhet.
Fabriken var emellertid från början illa skött och gjorde redan våren 1882 konkurs. Den korta vistelsen vid denna fa brik medförde för Asehan varjehanda obehagligheter, ehuru å andra sidan kort före bankrutten ett fördelaktigt anbud gjordes honom att övertaga ledningen av etablis- sementet. Detta åtog sig Asehan emellertid icke, emedan han ansåg sig icke äga erforderlig kompetens härför. Möjligtvis underskattade han sin förmåga, men avslaget är i alla fall karaktäristiskt för den samvetsgrannhet och ansvarskänsla, som alltid varit för honom utmärkande. Åbovistelsen var emellertid för hans framtid högst be tydelsefull, i det han där gjorde bekantskap och ingick trolovning med sin blivande hustru, Elin Enqvist.
Kort efter det Asehan lämnat Åbo sökte och erhöll han ett lediganslaget stipendium. Då han tillika beslutat att ägna sig åt färgeri eller egentligen åt en gren därav, kattuntryckeri, som i Ryssland var väl utvecklat, begav han sig till S:t Petersburg, där han genom förmedling av en tekniker från Östersjöprovinserna, vilken besökt salpeter fabriken i Åbo, erhöll tillträde som praktikant vid firman Euetschys kattuntryckeri, vars »kolorist» var en dr. Biihrig. Efter några månader förklarade dr. Btihrig att han icke kunde lära Asehan något mera, utan att han borde genomgå en teoretisk kurs i färgning och tryck ning vid en färgeriakademi i Berlin. Asehan begav sig också dit, men hade redan då klart för sig, att om han ock skulle ägna sig åt det ifrågavarande facket, så bleve det nog icke i Ryssland.
Då färgeriakademin i Berlin, dit Asehan anlände i slutet av 1882, arbetade endast några dagar i veckan, inskrev han sig även vid universitetet i Berlin som kemie- studerande, och erhöll där plats i A. W. Hofmanns labo ratorium, kom alltså att arbeta under ledning av en av kemins stormän. Denna omständighet — kanhända var 41 det blott en tillfällighet — torde hava varit av stor bety delse för Aschans utveckling. Asehan förklarades inom kort mogen för ett doktorsarbete. Ett uppslag härtill erbjöds honom, men han begynte hellre arbeta med en sak, som han själv uttänkt, och som gällde amidofett syrans inverkan på senapsolja. Arbetet avbröts av som marferierna, vilka Asehan tillbragte med att som enkel arbetare i träskor arbeta i en färgerifabrik i Rummels- burg i närheten av Berlin. Ett därunder gjort försök att återbörda Asehan till kattuntryckeriet i Petersburg hade ingen påföljd.
Aschans doktorsarbete, som på hösten åter fortsattes, följdes med intresse av Hofmann, vilken engång, då det samma befann sig i ett skede av ovisshet beträffande en uppkommen vattenavspjälkning, stannade vid hans plats omkring en timme, vilket var något ovanligt. Den store auktoriteten lyckades dock icke klargöra huru detta vatten uppkom. Slutligen vågade dock Asehan, som iakttagit tillbörlig tystnad inför auktoriteten, framföra huru han tänkte sig saken, och man kan föreställa sig den unge kemistens glädje, då Hofmanns ansikte lyste upp under det han sade: »Ja, Sie haben ganz Recht».
Färgeriakademin i Berlin hade Asehan snart övergivit emedan studierna där voro föga givande och inrättningen icke syntes honom motsvara det han hoppats. Den heta sommarn i Berlin hade varit mycket påkostande, så att han i medlet av augusti styrde kosan hemåt, närmast till Åbo. Senare på hösten begav han sig till Stockholms högskola, vars kemiska laboratorium var nyinrett och mycket väl försett. Här slutförde Asehan sitt i Berlin påbörjade arbete, som var den första vetenskapliga un dersökningen vid Stockholms högskola. Under vistelsen här tog Asehan initiativet till bildande av Stockholms högskolas studentförening, därvid erfarenheten från Poly- teknikernas förening kom honom väl till pass. 42
Vid Stockholms högskola verkade vid denna tid som lärare i kemi professor O. Petterson. Asehan åhörde vid högskolan även professor Brögger, som föreläste om Norges urberg, samt lärde känna dansken, professor Warming, som då var högskolans rektor. Dessa tre ut märkta forskare och lärare utövade ett mångsidigt in flytande på hans utveckling.
Hos Asehan grundläde sig redan denna tid en bestämd åsikt om bedrivande av det vetenskapliga arbetet. Den egentliga undersökningen kallar han grovarbetet. Därpå följer hyvlingen och putsningen, på vilket rätt mödosamma och penibla ef ter arbete mången rätt bra speciminering strandar, då uthålligheten och det sega intresset, som ej skyggar för motgångar, saknas. Ty det är just denna uthållighet, som är den viktigaste betingelsen för fram gången av allt vetenskapligt arbete. Härtill kommer ännu en smula uppmuntran från auktoritativt håll.
Efter att hava disputerat och avlagt sin licentiatexa men på våren 1884 erbjöds Asehan att som tjänstför- rättande sköta en sektionsgeologtj änst vid Finlands geo logiska undersökning. Arbetet blev antaget, särdeles som det då för honom skulle gälla att undersöka socknarna söderom Åbo, alltså förutsatte en vistelse i närheten av hans fästmö. Henne bleve han i tillfälle att träffa på söndagarna. På höstsommaren kompletterades un dersökningarna, som även sträckte sig delvis över fastlandssocknarna Pemar, Pikis och Kustö, med djup borrningar i älvdalarna och kärren ända till Salo by i Uskela socken. Härvid konstaterades att den slätt, varpå Salo by, sedermera köping ligger, endast till 4 ä 5 meters djup utgöres av fastare, gulgrå lera, medan under densamma finnes en lös, mörk lera, däri borren icke fann någon botten ens på 15 eller 16 meters djup. Denna beskaffenhet av grunden torde hava varit or till att Uskela gamla kyrka, som byggts på saken 43 slätten, en dag befanns vara försvunnen, nedsjunken i marken.
På hösten år 1884 uppmanades Asehan att ansöka platsen som föreståndare för Helsingfors stads under- sökningsstation för livsmedel, vilket han även gjorde. I sin ansökan hade han förbehållit sig att försättas i till fälle att i Stockholm göra sig förtrogen med den lik artade inrättningen därstädes. Detta beviljades även.
Efter en några veckors vistelse i Stockholm begynte Asehan sin tjänstgöring i Helsingfors i slutet av år 1884. En kort härpå till Asehan riktad uppmaning att ansöka en ordinarie tjänst vid Geologiska kommissionen av böjdes. Skälet härför var helt visst det, att Asehan nu innehade en tjänst, med vilken följde möjligheten att i ett relativt väl utrustat laboratorium fortsätta sina kemiska arbeten, vilka numera ständigt sysselsatte hans tankar. Man kunde kanske till och med säga att hans fästande vid Helsingfors stads undersökningsanstalt i viss mån varit av största betydelse för hans liv därigenom att han avgjort genom tillfället till även egna kemiska arbeten nu drogs bort från allehanda småtjänster för uppehällets skull till det arbetsområde, på vilket han redan kommit så långt och varpå han alltvidare skulle utveckla sig och nå en plats bland samtidens främsta kemister.
Kort efter stationens öppnande upptäckte Asehan i en av dåvarande guvernörens i Nylands län, v. Alfthan, insänd rökt skinka trikiner, vilket hade till påföljd en be stämmelse att allt från Ryssland och Amerika impor terat svinkött skulle undersökas, varigenom stationen blev översvämmad av julskinkor och arbetet vid den samma ganska tidsödande.
Under den närmast följande tiden utförde Asehan en del mindre kemiska arbeten, på grund av vilka han av professor E. Hjelt blev föreslagen till docent, vartill han utnämndes 44 år 1886. Härmed följde föreståndarskapet vid den orga niska avdelningen av universitetets kemiska laboratorium. På våren 1890 inträffade i Aschans verksamhet vid undersökningsstationen en händelse, vilken syntes i sig själv vara obetydande, men som likväl förorsakade ho nom mycket obehag och varav följderna för honom voro mycket påkostande. Till stationen hade nämligen in sänts i och för undersökning ett stycke från en nyss in köpt barnvagn taget tyg, som man misstänkte innehålla arsenik. Undersökningen gav vid handen att så var fal let, varöver ett intyg utfärdades av Asehan. Emellertid hade från ett statens laboratorium i Helsingfors redan tidigare avgivits intyg över att barnvagnen jämte be klädnaden, vilken försåldes av den firma, varifrån den förstnämnda vagnen inköptes, voro arsenikfria. Såsom vanligt är vid sådana tillfällen uppkom en livlig tidnings- polemik.
I saken blandade sig även vissa av Aschans kolleger vid universitetet. Asehan var icke i tillfälle att försvara sig genom utförande av ett nytt prov, emedan det var omöjligt för honom att erhålla mera av det tyg han undersökt. Hela denna sak fick nästan karaktären av, minst sagt, en omotiverad ovänlighet, liknande för följelse, därvid bland kemisterna dock professor Hjelt hela tiden visade sig förtroendefull och vänfast. Detta torde hava lagt grunden till den djupa vänskap, som sedermera förenade de båda vetenskapsmännen. Denna barnvagns- historia och den brist på kollegialitet, som därvid vi sades Asehan, vilken var fullt säker på sin sak, inver kade synnerligen ofördelaktigt på hans hälsa och be finnande, vilket man väl kan förstå. Först något senare erhöll Asehan full upprättelse, i det att det fastställdes att det s.k. Marsh’ska provet under vissa förhållanden ger negativt resultat om ock undersökningsobjektet är arse- nikhaltigt, och just sådana hade förhållandena varit vid undersökningen i statens laboratorium. 45
Man har svårt att fatta de djupare liggande orsakerna till kollegernas hållning gentemot Asehan vid denna tid, och det är kanske icke heller nödvändigt för denna fram ställning att söka klargöra desamma. Måhända berodde de till någon del på obekantskap, kanhända anade de i Asehan en svår konkurrent, en blivande rival då det gällde framtiden, kanhända sågo de i honom också den, vilken ville och kunde bana nya vägar för den kemiska vetenskapen och forskningen hos oss — och sådant ses ju icke alltid gärna.
Asehan hade emellertid sökt och erhållit det s. k. Ale- xandersstipendiet och försattes därigenom i tillfälle att göra en längre studieresa. Härigenom kom han bort från de då för honom så ledsamma förhållandena i Hel singfors och kunde tänka på annat än den nyss relaterade barnvagnshistorien, vilken då ännu ej var slutligt ut redd, och vilken var nära att i Aschans liv åstadkomma obotliga skador. Jämte sin hustru — han hade nämligen år 1885 gift sig — och en liten dotter samt en tjänarinna,1) begav sig Asehan på hösten år 1890 över Lybeck och Berlin till Leipzig, där vintern tillbragtes med arbete i J. Wislicenus laboratorium, där han sammanträffade bl. a. med norrmannen Eywind Bödtker, sedermera känd som framstående vetenskapsman. Asehan var här i till fälle att åhöra en celebritet, W. Ostwald, som vid denna tid stod på höjden av sitt rykte och sin verksamhet. Redan före resan till Tyskland hade Asehan genom en f. d. kurskamrat vid Polytekniska institutet, Jakob Estlander, erhållit för undersökning en tunna naften- syror, vilka då voro mycket litet kända. Härmed be- gynte Asehan ett längre fortgående forskningsarbete, som skulle bliva av stor betydelse på grund därav, att han därigenom kom in på de alicykliska föreningarnas kemi, 9 Pisa Lindfors, som allt sedan denna tid hört till familjen. 46 som senare blev hans specialområde. Med härtill hö rande arbeten sysslade Asehan hos Wislicenus, vilken av honom skildras som en vänlig, intresserad och tillmötes gående man. Wislicenus sade sig dessutom »tycka om finländare», så att Asehan trivdes väl i hans laboratorium där arbetena gingo snabbt undan. Wislicenus vänlighet och hj ärtlighet sträckte sig emellertid icke blott till Asehan allena utan familjen i dess helhet hade gott därav. Wislice nus intresse för Aschans undersökningar manifesterade sig bl. a. därigenom, att han uppmanade honom att hålla ett föredrag om naftenerna och deras derivat i den i Leipzig existerande kemiska föreningen. Uppmaningen efterkoms och vid föredraget närvoro, utom Wislicenus själv, bl. a. Ostwald och kemisterna Stohmann och Beh- rend — den senare avdelningsassistent hos Wislicenus — samt Gutzeit, Beckmann och Wagner — således en lysande samling. Det bör här påpekas att Asehan under sin vistelse i Leipzig, även arbetade i Ostwalds laboratorium och så ledes blev nära bekant med denna storman på kemins område. Ostwald var en banbrytare för den fysikaliska kemin, vilken då icke hade någon representant i Helsing fors. För Asehan som lärare vid vårt universitet var där för kännedomen om den ostw^aldska riktningen av stor betydelse, särskilt i pedagogiskt avseende. Ett föredrag, som han höll i Tekniska föreningen 1892, avsåg att även för våra tekniker bekantgöra dessa nya områden inom kemin.
I Leipzig sammanträffade Aschanska familjen med åtskilliga landsmän, vilka då och då samlades till samkväm.
På vårvintern begav sig familjen till Berlin. Den främsta orsaken härtill var väl den, att Asehan upp manats att taga kännedom om myntverket i Berlin och arbetsmetoderna i detsamma, emedan sannolikt före- ståndartjänsten vid myntverket i Finland komme att bli ledig, och vid dess besättande kunde Asehan i främsta 47 rummet komma i fråga. Det arbete, som Asehan ned lade i studiet av det stora tyska myntverket, blev emel lertid resultatlöst, så till vida, som den ifrågavarande tjänsten i hemlandet blev ledig först efter många år, då Aschans intresse därför redan alldeles försvunnit. Det kan för övrigt betvivlas att detta intresse ens någon sin varit av mera djupgående art, men väl utgjorde ju kännedomen i myntverksarbetena en chans, om annat skulle av någon orsak svika.1)
På vårsidan begav sig den Aschanska familjen till Miinchen, där Asehan skulle arbeta i A. v. Baeyers labo ratorium. Baeyer hade beskrivits som en svårtillgänglig herre och Aschans första erfarenhet om honom tycktes motsvara beskrivningen. Han tog visserligen emot Asehan hövligt och anvisade honom en god plats i salen för spe cialister. Men då Asehan dagen därpå besökte honom i hans privatlaboratorium för att tala med honom om det arbete, benzoesyrans hydrering, för vilkets utförande Asehan kommit till Miinchen, hänvisade Baeyer honom till en privatassistent. Emellertid begynte Baeyer snart självmant besöka Asehan på hans arbetsplats och slut ligen väcktes hans intresse i högsta grad. Hans besök upprepades småningom varje dag och Asehan, som till en början känt sig något modfälld, insåg allt klarare att han kommit till rätt ort och rätt person för så vitt det gällde de arbeten han nu hade för händer. Han tyckte ibland, att han hade trevat sig fram liksom i sömn eller mörker, och att nu först vetenskapens anda egentligen gick upp för honom. Han tyckte sig ha mognat sent som vetenskapsman, men var nu också fullt vaken och färdig och kunde lita på sitt eget omdöme såväl i teori som i planläggning av försöken. b Tjänsten blev först efter flere år besatt, sedan den delats, och blev Aschans yngre broder, bergsingenjör Johannes Asehan, innehavare av dess ena del. 48
Med Baeyer stod han numera på bästa fot och var flere gånger, även jämte sin hustru, inbjuden till honom. Där samlades vid sådana tillfällen åtskilliga yngre och äldre vetenskapsmän, i främsta rummet Baeyers framstående elever och medhjälpare. Vid sådana tillfällen visade sig Baeyer vara en glad och meddelsam sällskapsmänniska. Den inverkan Baeyer utövade som vetenskapsman ställde Asehan mycket högt. »Det är icke allom givet att kunna utveckla sig endast på grund av sin egen kraft. Men ge nom samarbete med ett snille, sådant som Baeyer, kan intuitionsförmågan i högsta grad påverkas. Det är icke sagt att Viktor Meyer blivit Viktor Meyer och Emil Fischer den framstående man han blev, om de icke gått i skola hos Baeyer. Baeyer kunde ur en medarbetare plocka fram det bästa som överhuvud kunde uppnås.» Vistelsen i Bayerns huvudstad torde för den Aschanska familjen överhuvud varit angenäm. Sommaren var vis serligen mycket varm, men på kvällarna och i all synner het på helgdagarna gjordes uppfriskande utflykter i de vackra omgivningarna, varibland åtminstone en något längre, nämligen över Rosenheim till Salzburg och där ifrån ett stycke in i de Tyrolska alperna. Därunder be söktes bl. a. den härliga orten Zell am See samt vatten fallet vid Golling. På denna utfärd medföljde den numera avlidne svenska målarenförfattaren F. C. Bjarke och lek torn J. Reuter. En del mineraliska fynd torde vid re san hava gjorts. — Även i Miinchen samlades vissa kvällar en hel del nordbor, dels finländare, dels norrmän och svenskar, till sällskapliga aftonsamkväm.
Till dessa hade Asehan som vanligt tagit initiativet. Förbin delsen med nordborna förmedlades i främsta rummet av Bjarke.
Arbetena hos Baeyer slutfördes småningom med gott resultat under sommarens lopp. Vid dess slut begav sig familjen Asehan hemåt. Minnet av de ledsamheter, som >4f 0«8 ST‘ 08 8,« < ^ 49 föregått utresan, voro också nu tämligen glömda. De vetenskapliga arbetena hade emellertid tagit Aschans intresse i anspråk så starkt, att han, för att kunna sätta till pappers de vunna slutsatserna, och ägna sig helt däråt, anhöll om avsked från befattningen vid Helsingfors stads undersökningsstation för livsmedel. Ekonomiskt kunde han denna tjänst förutan komma till rätta för den när maste tiden. Den stora avhandlingen om hydrobenzoe- syrorna skulle nu skrivas och blev skriven. Härpå skulle en avhandling, som berörde naftenernas konstitu tion och föranledd av arbetena i Eeipzig och Munchen, re digeras. Därjämte hade Asehan även andra experimen tella arbeten i görningen.
Bland företag, vilka Asehan vid denna tid var med om att bilda, kan nämnas tidskriften Teknikern, däri han varit verksam från och med dess första utgivande år 1890 ända till senaste tid. På hösten 1891 tog han jämte E. Qvist och E. Hjelt itu med realiserandet av en gammal tanke, nämligen att få till stånd en kemistförening. En sådan stiftades också med namnet Finska kemisisam- fundet.
I denna livfulla förenings arbete har Asehan ta git stor del och gör det allt fortfarande. . Karaktäristiskt var att hans antagonister från barnvagnspolemiken icke inträdde i föreningen utan bildade en annan,.-snart ut döende sammanslutning. Bland laudaturseleverna vid Universitetet bildade Asehan en kemistklubb, som vär- kade i hög grad väckande och befruktande på arbetena i laboratorierna. År 1892 invaldes Asehan till ledamot av Finska vetenskapssocieteten. Samma år begynte han i samarbete med Hjelt utgivningen av en utförlig lärobok i organisk kemi.
Under vintern 1893— 94 påbegynte Asehan en undersök ning, som småningom ledde honom in på studium av kamfergruppen och gav upphov till en stor avhandling, som utgjorde hans specimen för adjunktur och utkom Finlandssvenska Tekniker — 4 50 1895. För utförande av detta arbete var Asehan emel lertid tvungen att åter begiva sig utrikes. Sommaren 1894 ställdes sålunda kosan till Heidelberg, där Asehan på för hand erhållit löfte att arbeta hos Viktor Meyer. Det var emellertid icke av honom han denna gång kom att i högre grad profitera i vetenskaplig utveckling utan av J. W. Briihl, som var bosatt i Heidelberg. Med denne sammanträffade Asehan första gången i kemikerförenin- gen i Heidelberg. De tycktes båda hava gjort det bästa intryck på varandra genast från början, ett livligt tanke utbyte uppstod mellan dem och de blevo efterhand de bästa vänner. Briihl hade i Heidelberg ett eget labora torium, varest han utförde sina många stora kända arbeten inom spektrokemin. Asehan utförde tillsammans med Briihl sedermera ett gemensamt arbete. Mest givande å ömse sidor voro emellertid de vetenskapliga diskussionerna, som sysselsatte dem på lediga stunder, då de promene rade i Heidelbergs härliga omgivningar under de skuggiga bokar, ekar, lindar och kastanjer, som beklädde kullarna och bergen.
Det nyssnämnda gemensamma arbetet, därvid Asehan på ett par dagar utförde sin del i det Meyerska laboratoriet, förskaffade honom för alla tider Meyers odelade förtroende. Redogörelser för detta ar bete publicerades sedermera av de båda vetenskaps männen. Mot slutet av vistelsen i Heidelberg anlände dit även fru Asehan, varpå före hemfärden företogs en liten rekreationsresa i Odenwald.
Resultatet av arbetena i Heidelberg publicerades med benämningen »Struktur- und stereochemischen Unter- suchungen in der Camphergruppe» i Finska vetenskaps- societetens Förhandlingar och utgjorde, som nämnt, specimen för adjunktur vid universitetet.
I början av år 1896 blev Asehan sedermera utnämnd till den nyinrät tade tjänsten.
Med sagda år begynner i Aschans verksamhet ett nytt 51 skede, omfattande omkring 10 år, varunder han huvud sakligen arbetade som vetenskaplig författare inom den internationella lärobokslitteraturen, härtill föranledd ge nom ett anbud från förlagsfirman Vieweg & Sohn, fram fört av Briihl. Det gällde utgivandet av fortsättningen av ett stort kemiskt arbete, däri Briihl skulle stå som utgivare och själv välja sina medarbetare. Dessutom skulle en mindre lärobok, behandlande kolföreningarna och som icke var färdig, avslutas — författaren till dessa arbeten hade nämligen avlidit. I det senare arbetet del tog även prof. Hjelt.
I det ovannämnda stora arbetet, vari Briihl och Asehan samarbetade, hade ett område inom kemin icke blivit behandlat, nämligen om de alicykliska föreningarna. Detta område hade just vid denna tid blivit ivrigt bearbetat och utvidgat, och då Asehan begynte anse detsamma som sitt egentliga gebit erbjöd han sig att åt firman Vieweg & Sohn fullständiga det nyss avslutade stora arbetet med en del, vilken skulle ingående behandla just detta område och utkomma med hans eget namn. Förlagsfirman antog anbudet och sålunda fullbordades det, man kunde väl säga, monumentala verket, som tillegnades Adolf v. Baeyer, Aschans »egentliga lärare» och inbragte sin förfat- tare mycken erkänsla ävensom det s. k. Walbruchska priset, stort 11,000 Rmk, som utdelas av filos, fakulte ten i Göttingen.
Under denna så att säga vetenskapligt-litterära period skötte Asehan året 1898 tjänsten som äldre lärare i kemi vid Polytekniska institutet, sedan förre innehavaren, professor Wahlforss avlidit. Samma år tjänstgjorde han som t. f. professor vid universitetet, vilket vikariat varade ända till 1907, emedan den ordinarie innehavaren, pro fessor Hjelt, upprepade gånger kallats att fungera som rektor vid universitetet. Vidare deltog Asehan i natur- forskarmötet i Stockholm 1898 och höll därvid ett före- 52 drag. År 1900 var han inbjuden till British Associations stora årsmöte i Bradford. Vid ett senare tillfälle, nämligen år 1904, var han kallad till ett dylikt möte i Cambridge. År 1903 var Asehan närvarande vid en kongress för »Angewandte Chemie» i Berlin, som var besökt av så gott som hela världens mest kända kemister. Samma år ägde en teknisk-hygienisk kongress rum i Köpenhamn, däri Asehan fungerade som viceordförande för Finland.
Vid kongressen i Köpenhamn voro arrangerade åtskil liga festligheter. Bl. a. voro en del kongressdeltagare in bjudna till kronprinsen Fredrik, kongressens höge be skyddare. Efter taffeln intogs kaffe i slottsträdgården, därvid den sjuttonåriga prinsessan Thyra en god stund underhöll sig med Asehan, frågande bl. a. »om han kände hennes kusin Nikolai» och sedermera »om han umgicks hos Bobrikoff», som då var guvernör i Finland och vars regemente, som känt, var fruktansvärt. Asehan passade då på och lämnade en längre redogörelse för Bobrikoffs framfart och finländarnas beträngda ställning. Vid av skedet yttrade prins Fredrik till Asehan och prof. A. Palm berg, som även var närvarande: »Säg edra landsmän att vi på det varmaste deltaga i deras svårigheter. Jag har talat med min svåger (tsar Nikolai) därom, då han nyligen var här. Men han svarade mig alls icke. Vi kunna här ingenting uträtta.»
På hösten 1905 begynte Asehan intressera sig för syn tesen av kamfer för tekniska ändamål och fann därvid en metod att framställa ett råmaterial för detta ämne, kamfen, ehuru arbetet med hithörande frågor likväl ännu mycket länge kom att sysselsätta honom. Om sin uppfinning skrev Asehan till »Chemische Fabrik auf Actien vormals E. Schering» i Berlin, vilken han visste vara sysselsatt med tillverkning av syntetisk kamfer, och erbjöd densamma den nya metoden. Detta hade till på följd en resa till fabriken och inköp av uppfinningen, ehuru 53 fabriken tillsvidare begagnade sig av den metod för till verkning, för vilken den var inrättad. Besöket ledde emellertid därtill, att ett långvarigt samarbete mellan firman Schering och Asehan utvecklade sig. Här kom Asehan således åter i intim beröring med kemins tek niska användning, ja han var medarbetare i en stor, ke misk fabrik. Den tillverkade kamfern begagnades till största delen vid celluloidfabrikerna, samt vid tillverkning av rökfritt krut. Asehan var under ett helt år (1907— — 1908) av sitt samarbete med den Scheringska fabriken föreståndare för dess vetenskapliga laboratorium.
En undersökning av helt annan art, vars förarbeten gingo tillbaka till en tid, då Asehan var föreståndare för Helsingfors stads undersökningsstation livsmedel, fortsatte och avslutade han nu samt nedlade resultaten härav i en uppmärksammad avhandling benämnd »Hu musämnena i de nordiska insjö vattnen och deras bet}r- delse huvudsakligen för sjömalmernas bildning». Dess utom medhunnos en del mindre undersökningar. för
Såsom tidigare nämnts hade Asehan tjänstgjort vid Polytekniska institutet efter professor Wahlforss' från- fälle. Han hade då jämväl uppmanats att söka den ledig blivna professuren därstädes, men avstod därifrån. Se nare, i början av 1900-talet, då läroverket blivit en Tek nisk högskola, önskade man åter anställa Asehan där som E. Ovists efterträdare. Asehan ville emellertid icke övergiva universitetet, icke ens då han vid samma tid genom professor Svante Arrhenius blev tillfrågad, huru vida han vore hugad att ansöka en professur vid Stock holms högskola. År 1908 blev han sedermera kallad att bekläda ordinarie professuren i kemi vid vårt universitet. Under arbetet för firman Scherings räkning var Asehan straxt före världskriget sysselsatt med framställningen av konstgjord kautschuk. Saken hade emellertid upp tagits även på annat håll. Sålunda hade »Badische Anilin- 54 tind Sodafabrik» utfört liknande undersökningar som
Asehan och låg således före den Scheringska fabriken med en hel mängd patent. Emellertid gav detta arbete uppslag till åtskilliga vetenskapliga undersökningar, vilka fortgingo ännu år 1918. Bland dessa voro också sådana av stort tekniskt intresse. Hit höra bl. a. följande vik tigare och mera omfattande arbeten i Finska Vet.-soc. skrifter: »fiber Derivate der Petroleumpentane sowie einiger ihrer Homologe» (1915), samt »Uber die pyrogene Zerlegung der russischen Erdölresiduen. Neue Richt- linien zur rationelleren Verwertung der Erdöle» (1919). Det sistnämnda, som berör kautschuksyntesens råma terial, kolvätet i obegränsade kvantiteter, var det arbete som låg till grund för förslaget att tilldela Asehan Nobelpriset (förslaget omtalas även längre fram). framställning isoprens
Den vScheringska fabriken har delvis begagnat sig av de resultat Asehan kommit till, över andra av dem hava publikationer utarbetats. Asehan hade själv kunnat upp rätta en eller annan fabrik för utnyttjande av sina upp finningar, men har aldrig haft lust därför. Skälen härför äro väl olika. Kanhända har han trott sin veten skapliga verksamhet komma att lida därav, kanhända har hans tid också varit upptagen av kommunala, poli tiska och andra intressen, överhuvud är det väl, enligt Aschans mening, för en spekulativt anlagd idérik kemist, som kanske kan finna nya uppslag av vetenskaplig eller teknisk art, svårt att göra sig gällande och uträtta något i ett litet land, där hans intresse oupphörligt exploateras för en mängd olika andra ändamål, vilka icke hava något att skaffa med hans egentliga arbetsområde.
Under en följd av år har Asehan lämnat bidrag till Finsk tidskrift, dels uppsatser av facklig natur, dels behandlande allmännare, isynnerhet ekonomiska frågor. Pläribland var också en artikel om behovet av ett Indu- 55 strins Centrallaboratorium, vilket genom offervillighet från olika håll även kom till stånd och som Asehan anser som den viktigaste av de skapelser, vartill han tagit ini tiativ. Han är sedan år 1916 konsulterande kemist i dennå institution.
Då Asehan fyllde 60 år överlämnades till honom ett rätt digert band av Kemistsamfundets meddelanden, utgörande en festskrift i anledning av bemärkelsedagen oeh innehållande ett tjugutal avhandlingar till största delen författade av hans mest framstående elever. I samband härmed kan nämnas att Asehan redan tidigare blivit hedrad på olika sätt. Sålunda hade han före kriget blivit ledamot av Norska Vetenskapssällskapet och år 1915 utsågs han till ledamot av Svenska Vetenskapsakademin. Vid Kemistsamfundets 25-års fest år 1916 blev Asehan kallad att vara föreningens hedersledamot. Senare blev han utsedd till hedersledamot av Kemiska sällskapet i Stockholm varjämte han valts för tre år till »auswärtiges Mitglied» av styrelsen för »Deutsche Chemische Gesell- schaft». Asehan är den enda icke tyskfödda kemist som vederfarits denna utmärkelse. Från norskt håll har Asehan upprepade gånger varit föreslagen till erhållande av Nobelpriset.
Då Svenska tekniska vetenskapsakademien i Finland bildades år 1921 blev Asehan dess första ordförande. Detta är ett bevis på huru högt Asehan och hans gärning skat tas icke blott ur rent vetenskaplig utan även ur teknisk synpunkt. Han är även invald till hedersledamot av Teknologföreningen, i vars liv han med intresse deltagit ända från studietiden. Dessutom är han hedersledamot av Finska apotekarföreningen och Bryggeriindustriföreningen samt »Ehrenbiirger» i Forstliche Hochschule i Hannover. Det må ock påpekas att Åbo akademi tagit upprepade initiativ för att vid sig fästa den numera vida kända och berömda vetenskapsmannen. 56
Bland de många arbeten och uppslag av mer eller mindre teknisk karaktär som Asehan varit sysselsatt med bör här nämnas hans arbete i margarinfrågan. Un der senaste tid, då margarin slutligen begynt tillverkas i vårt land, har han varit anlitad särskilt av firman Hangö Margarinfabriks A/B i Hangö, vars fabrikat, Suomimarga- rinet, genom Aschans undersökningar och råd vunnit i väl smak, duglighet och näringsvärde, så att detsamma kan anses som ett bland de främsta. Asehan har ock varit i tillfälle att göra jämförelser mellan margarinfabrikerna i Finland och de största utländska sådana, såsom t. ex. fabriken Pellerin i Kristiania, vars tekniska ledare, ingen jör O. Chr. Rode, är en vän från studietiden i Miinchen. Under en del av år 1921 var Aschans från tjänsteålig ganden lediga tid till stor del upptagen av att redigera en broschyr, vilken skulle utgivas av den s. k. Antiförbuds- föreningen, vilken någon tid förut blivit bildad och vars ändamål framgår av föreningens namn. Broschyren ut kom med titeln »Totalförbudet i Finland» och utgavs jäm väl på finska. Denna bok torde i sitt slag vara tämligen enastående och utgör en sammanställning av bevisen för huruledes förbudslagen är dömd att misslyckas. Efter utgivandet av broschyren, som rönte .stor uppskattning i riksdagsmannakretsar, för vilka den egentligen var av sedd, drog sig Asehan tillbaka från ledningen av förenin gen, för vilken han var ordförande, emedan arbetet vid densamma tog för mycken tid i anspråk.
En broschyr i ett helt annat ämne skrev och utgav Asehan till julen 1923. Asehan har, ehuru han överskri dit en ålder av 60 år, i regeln känt sig frisk och i besitt ning av full arbetskraft. Detta tillskriver han till stor del den regim han följt vid vården av sin hälsa. De åtgärder och den dagliga övning och behandling, som verkat så väl på hans hälsa, har han velat göra kända även för andra. Sålunda uppstod den lilla bok om »Den åldrande 57 kroppens vård» vilken vunnit rätt stor spridning och re dan utkommit i tvenne svenska upplagor samt även på finska.
Aschans i tryck utgivna vetenskapliga avhandlingar och uppsatser samt artiklar i frågor av allmännare natur äro så många att de här omöjligen varken kunnat beröras eller uppräknas. En förteckning över de stora avhand lingarna och smärre uppsatserna, som kanske i främsta rummet kunna anses vara av intresse för en större krets, förefinnas bl. a. i Tor C arp elans och L. 0. Th. Tudeers biografiska verk Helsingfors universitet, Lärare och tjänste män, sid. 29—33 (1921).
I det föregående är omnämnt att Asehan tagit del i det kommunala och politiska livet för så vitt han ansett sig kunna ägna någon del av sin av vetenskapliga arbeten strängt upptagna tid däråt. Han har varit invald till stadsfullmäktig i Helsingfors stad för åren 1906— 1913 och 1914— 1917 samt i den åren 1910— 1912 omfattande lantdagen, vilken dock blev upplöst det förstnämnda året, samt i urtima lantdagen 1910. Skälen till att Asehan lät uppställa sig som lantdagskandidat torde ha varit det svåra tillstånd i politiskt avseende, vari landet då be fann sig, och som var ägnat att djupt beröra varje foster ländskt sinne. Att Asehan varmt älskar sitt land och stäl ler arbetet för detsamma framom n^cket annat i världen har han även ådagalagt därigenom, att han, som varit i tillfälle att på utländsk botten vinna såväl ekonomiska fördelar som en i övrigt framstående ställning, likväl motstått alla anbud härutinnan och ägnat sin kraft och sin förmåga åt det lilla, fattiga fosterlandets tjänst. Det har redan härförinnan nämnts att Asehan varit en mycket intresserad kvartettsångare och i övrigt älskat musik. Som sångare har Asehan städse varit uppburen och eftersökt, i sångsällskapet M. M. och i dess konserter och konsertresor har han ofta medverkat och under en 58 följd av år fungerat som sällskapets ordförande. I Svenska Oratoriekören har han jämväl under ett halvår verkat som ordförande. Många vetenskapsmän uppgå så totalt i sina studier, att de förgäta allt annat, bliva otillgängliga för allt, som ej omedelbart sammanhänger med deras vetenskap. Sådan har Asehan aldrig varit. I trots av att han ständigt varit sysselsatt med den sak, som utgjorde hans livsuppgift och med aldrig svikande intresse fört sin vetenskap framåt och tillfört densamma nya resultat och sanningar, så har han ständigt tillika haft tid och tanke även för allmänt mänskliga frågor. Hans tekniska ungdomsstudier ha återverkat på hans vetenskapliga ar bete i det avseende, att han alltid upprätthållit kontakt med tekniken och delvis, även på äldre dagar, direkt medarbetat i vetenskapens användning för tekniska upp gifters lösande. Genom sitt oavlåtliga och i ordets sanna bemärkelse målmedvetna arbete har han vunnit en ställ ning och ett anseende, som varit förunnat endast ett få tal av vårt lands vetenskapsmän att nå. Han är en av våra få europeiskt kända lärde och en av dem, vars ord i frågor på kemins område, i hela den vetenskapliga värl den göra sig gällande. Vi, hans landsmän, som veta att han kanhända kunnat nå än längre i ett land med större ekonomiska och vetenskapliga förutsättningar, få vara tacksamma över att han ägnat sin huvudsakliga gärning åt fosterlandet.
Om man söker överblicka det arbete Asehan hittills utfört, förefaller det åtminstone en icke-fackman att vara utomordentligt vidlyftigt och storartat, att vara omfångs- och resultatrikare än som i allmänhet medhinnes under en mansålder. Hemligheten häri ligger nog i att Asehan tagit vara på tiden, att han med undantag av de tidigare nämnda rekreations- och ferieresorna och några nästan lika korta onämnda sådana, samt med undantag av myc ket korta sommarledigheter, som tillbragts de senare åren 59 på hans egendom Sondarö ej långt från Pellinge, icke unnat sig någon vila, vilket åter beror på hans outsläck liga oeh oföränderliga intresse för och kärleken till veten skapen, och därpå att han i arbetet funnit livets glädje. »Rivet är värt att leva. Dess små vedervärdigheter förmå ej utplåna frukterna av arbetet, livets största glädje.»
Som förut har omtalats är Ossian Asehan gift med
Kl in Enqvist, dotter till bagaremästaren Ernst August Enqvist i Åbo och hans hustru Johanna Hahnsson. Av de tre döttrarna är den äldsta, Ruth, gift med egendoms ägaren Nils Borgström, Baggbv, den andra, Eva, med medicine doktor Helge Roos. Den yngsta dottern Inger har egnat sig åt musiken och studerat violinspelets konst art både i Helsingfors för Anton Sitt och utrikes som elev till professor Reitz i Weimar, en representant för den nya Eberhardska metoden. Hon är trolovad med fil. mag. lektor Erik Falck. / . R.