Axel Wilhelm Wahren

Författare: K. E. Palmén

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 194-238

A x e l W i l h e l m W a h r e n.

Släkten Wahven är enligt Svensk Släktkalender 1917 av judisk börd oeh har från Mecklenburg, där den senast varit bosatt i staden Waren, vars namn stamfadren antagit, inflyttat till svenska Pommern, var est den gjort sig känd under förra hälften av 1700-talet. Den överflyttade från Stralsund till Sverige på 1790-talet. En gren av släkten fin­ nes i England, där släktmedlemmarna skriva sig Warrens. Stamfadren för den svenska grenen Hirsch Wahven var köpman i Stralsund och hade tvenne söner: Jacob, född 1784 i Stralsund och sedermera känd som klädesfabrikör i Norrköping (f 1846), och Wolff Hivsch1), född 1789 i Stral­ sund och sedermera handlande i Stockholm, där han avled den 1 juli 1843. Plan blev gift med Beata Dovotea Lamm (född 1792, död 1819) och hade med henne tvenne söner, Movitz (Mauritz Ludvig), född 1811, som blev klädeshand­ lande och skräddaremästare i Stockholm, där han dog 1865, och AxelWilhelm, född i Stockholm den 10 december 1814 samt en dotter Emelie, född 1810, död i Stockholm 1882. * * *

Angående Axel Wilhelm Wahrens barnaår må följande anföras ur Christian Bruuns biografi över honom i »Tek- a) Att i tidigare biografier över Axel Wilhelm Wahren fadrens namn uppgives vara Wilhelm Henrik beror på s. k. »kristianisering» av Wolff Hirsch. Han dog emellertid enligt uppgift från Mosaiska församlingens kansli i Stockholm som jude. 175 niska Föreningens Förhandlingar 1885», då dessa upp­ gifter helt säkert grunda sig på personliga meddelanden av Wahren själv, som Bruun stod mycket nära. »Axel Wilhelm Wahren föddes den 10 december 1814 i Stockholm, där hans fader var köpman. Uti sitt för­ äldrahem fick han dock ej vara längre än till sitt femte år, då han redan blev moderlös. De knappa omständig­ heter, uti vilka hans fader befann sig, gjorde att barnet fick ett nytt hem hos sin mormoder fru Lamm. Redan tidigt visade sig hos den unge världsborgaren hågen för läsning och skolan besöktes av honom ej förgäves. Tradi­ tionell i släkten är den flit genom vilken han alltid utmärkt sig. Utav största värde för hela framtiden blev för honom den utmärkta bildning, som han inhämtade uti sin mor­ moders fina hem, där hans intresse tidigt väcktes för det goda, det ädla, det sköna. Detta har även bibehållits hos honom ända till den höga åldern, som var honom förunnad att uppnå.

Här må inflikas ett par mindre episoder ur hans första levnadsperiod.

Det berättas att gossen genom sitt livliga och glada väsende tillvann sig allas hjärtan. Efter en slutad dans­ kurs, som han framgångsrikt genomgått, uppträdde han som liten solodansör på en slutbal och skördade så sina första lagrar.

Som helt ung färdades han en gång med sin morfar på Kungsholmen. Vid ett, den senare tillhörigt nybygge stannades vagnen och på enträgen begäran av byggmäs­ taren fick den unge gossen tillstånd att bestiga ställnin­ garna. Meningen var att hurra honom och kanske på sådant sätt förtjäna den vid dylika tillfällen, enligt dåva­ rande sed, vanliga drickspenningen. Denna uteblev dock, ty olyckan ville att, då en murare upplyftade gossen, han slintade och nedföll från den höga ställningen, hållande i armarna Axel Wahren. Följden var för arbetaren ögon- 176 blicklig död, varemot vår unge ofrivilligt medföljande hj älte blott svimmade utav den alltför intensiva hurrningen och senare vaknade, omgiven av flere till stället kallade läkare.

Icke desto mindre fick han nu en tid vistas på lasarettet, där han behandlades av d:r Grubbens.»

Den obemedlade ställning Axel Wahren intog tvang honom att redan som helt ung börja tänka på sin utkomst. Vid 13 års ålder ingick han därför som lärling i ett färgeri, som var förenat med en hans morbroder Damm tillhörig klädesfabrik på Kungsholmen i Stockholm. Härvid hade han dock utverkat sig tillstånd att samtidigt som extra lärjunge besöka föreläsningarna i kemi vid det denna tid upprättade Teknologiska Institutet i Stockholm, vilken undervisning handhades av professor J. Åkerman, med vilken Wahren sedermera förblev på mycket vänskaplig fot. Den stora energi och arbetsförmåga, som redan då kännetecknade Wahren, gjorde att dessa föreläsningar, som han under 4 års tid åhörde parallellt med arbetet i fabriken, blev av stor betydelse för hans framtida verk­ samhet. Efter 4 års lärotid erhöll Wahren gesällbrev som färgare och samtidigt uppstod hos honom lusten att se världen och förskaffa sig erfarenhet i yrket under större förhållanden än i Sverige förmedels en s. k. gesällvandring genom Europas industriländer.

Sedan han under år 1832 först företagit några resor i hemlandet, begav sig Wahren i september ut på resa till Tyskland. Resan som företogs med segelfartyg till Warne- miinde blev i följd av en ovänligt stormig väderlek lång­ varig med uppehåll både på Gottland och i södra Sverige. Först efter 2 månaders resa nåddes Berlin, varest dock endast tillfälligt arbete erhölls. Vandringen fortsattes därpå till Goldberg i Schlesien, där Wahren vid 19 års ålder fick sin första anställning som arbetsledare för ett färgeri under ett halft år. En icke alltför avlägsen släkting, Sääf, som egde ett- färgeri i Bielitz i Österrike xV^ 0RS STADS b'6l,0/ 1 *b 177 och hört om den unge mannens driftiga natur och goda kunskaper, erbjöd honom emellertid att övertaga led­ ningen av hans färgerianläggning och hörsammade Wahren denna kallelse i slutet av 1833.

Denna vistelse i Bielitz torde Wahren ansett som sin lyckligaste ungdomstid, då han, upptagen i sin principals familj som en egen, avhållen och beundrad för sitt intelli­ genta, strävsamma och rättframma väsen, fick förkovra sig i sitt yrke och uppöva sin administrationsförmåga. Det var ock här under dessa lyckliga förhållanden han fann den kvinna Emelie Klebek, som först i all tysthet gav honom sitt löfte att följa honom genom livets skiften, ett löfte som hon fullföljde 1839, då hon blev hans trogna maka i det gästfria hemmet på Jokkis och Forssa.

Efter ett par års vistelse i Bielitz begav sig den unge färgaremästaren åter på vandring, genomvandrade först Österrike, varvid ett längre uppehåll gjordes i Wien, Tyskland, sedan Belgien och norra Frankrike samt Hol­ land, varefter han via Liineburger heden sökte sig till Hamburg och därifrån genom Holstein och Schleswig upp till Danmarks huvudstad. Längre uppehåll gjordes natur­ ligtvis i större städer, och centralorter för textil och färgeriindustri. Från Köpenhamn ställdes kosan hem till Stockholm, dit han anlände i medlet-av 1836.

Såsom i början framhållits var Wahren född av judiska föräldrar men han uppger själv att han till sin egen lycka och sina egnas ära redan från sina spädaste år njöt en uppfostran av en värdig lärare, människa och kristen, pastor Norling. Då han under sin läro- och vandringstid mest kommit i beröring med kristna trosbekännare, torde ett ombyte av religion redan tidigt föresvävat honom. Emellertid höll fadren på principen att något ombyte av religion icke skulle ske, förrän sonen ernått den ålder att han med moget förstånd och egen övertygelse kunde göra sitt val. Detta gjorde Wahren efter hemkomsten från sin Finlandssvenska Tekniker — 12 178 långa resa, i det han efter uppnådd myndighetsålder lät döpa sig till kristen såsom det framgår av full övertygelse. Övriga medlemmar av släkten synas förblivit sin mosaiska religion trogna. Som kännetecknande för Wahrens liberala ståndpunkt för övrigt må i detta samband anföras vad han 1874 själv skrivit till en folkskolelärare, som ansökte lärarplats vid fabriksskolan på Forssa: »Vad brevskrivaren själv beträffar så högaktar han varje religiös övertygelse, som icke är yttre sken, men kräver för sig själv rätt till fri forskning på alla områden.»

Efter hemkomsten gällde det för Wahren att börja arbeta för egen räkning. I sådant avseende övertog han på arrende sin morbrors färgeri på Kungsholmen, där han under en tid av tvenne år bedrev s. k. lohnfärberei. Verksamheten torde emellertid varken utfallit lönande eller tillfredsställt Wahrens verksamhetsbegär att döma av att färgeriet övergick till annan ägare, som nedlade rörelsen. Då Wahren icke ansåg Stockholm som lämplig industriort, riktade han sina blickar mot annat håll, främst mot Norr­ köping, Sveriges Manchester, som länge varit huvudort för en blomstrande textilindustri och där hans farbroder ännu var verksam. Han försökte därför att bliva antagen till teknisk associé hos någon ägare av klädesfabrik, den där själv skulle handhava den merkantila delen av affären, men utan att lyckas. Härigenom kommo hans blickar att riktas även åt annat håll bl. a. på Jokkis i Finland. * * *

Jokkis fjärding var sedan medlet av 1500-talet ett av Finlands största jordagods, som förlänats åt mäktige svenske män, (Klas Kristersson Horn och Jesper Matts­ son Krus) och sedermera genom arv och köp successivt kommit att tillhöra medlemmar av många högadliga svenska släkter.

I slutet av 1700-talet ägdes godset av landshövdingen och generalmajoren E. G. von Willebrand, 179 som 1797 lyckades utverka åt sig kommerskollegiets privilegium på anläggande av en klädesfabrik, ehuru en dylik manufakturinrättning ännu vid denna tid var tillåten endast inom stads hank och stör. Fabriken, som från år 1800 var försedd med 9 eng. handspinnstolar jämte skrubbel och kardor, handvävstolar för tillverkning av grova kläden, appretur med handsaxmaskiner, färgeri med 2 indigokypar och 2 större färgpannor samt ett stampverk med klädesvalk på vänstra stranden av nedre forsen, bedrevs städse av utländska arrendatorer, bland vilka må nämnas Fredrik Grek, sedermera färgare i Tam­ merfors, bröderna Biittner från Norrköping och C. A. Doepel från Preussen. Då den sistnämndes arrendetid utgick med oktober 1838 uppgjorde dåvarande ägaren av Jokkis gods, kaptenen Joseph Brehmer (hade med heder deltagit i 1808 års krig), arrendeavtal med Wahren först på 5 år och sedermera ytterligare på 8 års tid. Wahren anlände till Jokkis i slutet av oktober 1838 med några svenska fackarbetare och påbörjade genast sitt arbete. Detsamma bedrevs ett par år med fabriken i oförändrat skick. Snart fann han dock att fabriken både vad byggnader och maskiner beträffar var föråldrad och anlagd i för liten skala och i övrigt lämnade mycket övrigt att önska, varför han övertalte kapten Brehmer att redan 1840 och 1841 uppföra nya ändamålsenliga byggnader, för spinneriet ett stenhus i 2 våningar vid nedre strömfallet och valkverk vid övre strömfallet, samt att ombygga färgeriet. Själv anskaffade han efter hand nya maskiner och inredning till byggnaderna samt lät dessutom på egen bekostnad 1841— 43 uppföra ett väveri av stock i två våningar, ett såpkokeri, kontors och magasinsbyggna­ der samt stall- och ladugårdsbyggnad. Som boningshus, skolhus m. m. användes tidigare förefintliga byggnader. I medlet av 1840-talet, då fabriken var någorlunda färdig bestod densamma av: 180

Spinneriet vid nedre strömfallet, varest med ett vatten­ hjul av 16 hkr drevs 6 skrubbel- och 2 kardmaskiner, 2 för­ spinnmaskiner, 2 maskinspinnstolar av Mulejenny system med 420 spindlar och 6 mekaniska klädesvävstolar samt ett överskäreri bestående av 2 transversal- och en longitudinalskärmaskin. Huset uppvärmdes med ånga från en ångpanna.

Väveriet innehållande 17 klädesvävstolar, 5 corderoysto- lar och 5 Jaquardmaskiner för vävning av skottska mattor. Valken vid övre strömfallet med 3 valkar, tvättmaskin, 4 ruggmaskiner och en illustrermaskin med ångpanna. Drivkraft erhölls från ett vatten jul av 20 hkr.

Färgeriet med 3 kypar och dekatermaskin m. m.

Såpkokeri, torkhus med 3 ramar och press, mekanisk för 2 smeder, metallgj utare och verkstad med plats svarvare samt 3 snickare.

Fabriken sysselsatte något mer än 100 arbetare, av vilka 26 utlänningar, och tillverkningarna, som främst avsattes i hemlandet men även i St. Petersburg, utgjordes av finare och grövre kläden ss. satin, corderoy, doffel och fries, fodertyg, hel- och halvylle flanell, filtar samt skottska mattor till ett sammanlagt värde av 40,000— 50,000 rbl sr. om året. Råvaran erhölls till J4 från hemlandet. Såsom av ovanstående framgår hade Wahren med sina framstående fackinsikter och sin stora energi under en kort tid lyckats upparbeta Jokkis klädesfabrik till landets största yllevarufabrik och vad som var än viktigare utvecklat ullspinningen och klädestillverkningen från en handdriven hantverksnäring till en mekaniskt bedriven fabriksindustri. Att han därvid haft att kämpa med stora svårigheter inses lätt om man något tänker på huru dåva­ rande kommunikations- och kreditförhållanden voro. All kommunikation försiggick per landsväg. Då från Jokkis till Åbo är 90 km, till Helsingfors 130 och till St. Petersburg 480 km, kan man lätt tänka sig med vilka 181 omsorger, kostnader och tidsutdräkt en varutransport den tiden var förenad.

Sjökommunikationerna från

Finland till utlandet voro desslikes. Visserligen hade en regelbunden ångbåtstrafik mellan Åbo och Stockholm etablerats 1836 men största delen av godset skeppades fort­ farande med segelfartyg. En resa den tiden inom landet eller utomlands var intet nöje. Och dock reste Wahren en gång i månaden till huvudstaden eller Åbo, gjorde då och då en rundtur i landet i egen vagn och med egen kusk för att besöka kunder, sälja varor och inkassera pengar för sig och — andra. Dessutom besökte han varje år St. Petersburg och företog en höstresa till Stockholm, Eubeck, Hamburg och Manchester för uppköp av råvaror för vintern åt sig själv och andra. Wahren var nämligen icke allenast en framstående industriidkare, han var även en god köpman och en hjälpsam vän, som på sina resor åtog sig inköp av varor, främst färger och kemika­ lier men även råvaror, fabriksförnödenheter och maskiner. För sådant ändamål hade han goda agenter i Stockholm (så länge fadren levde ombesörjde denne inköpen för sonen), Hamburg och Manchester.

Allt detta köpslående och icke minst hans egen fabriks- ombyggnad och rörelse krävde ej obetydligt kapital. Wahren kom till Finland med så att säga två toma hän­ der, hans förmögenhet bestod av hans initiativrikedom, kunskapsförråd och arbetslust. Då han till en början icke hade någon bolagsman var han tvungen att för sina nyanläggningar och andra affärer anskaffa kredit och i detta avseende saknade han icke heller förmåga och lyc­ kades även, trots den rådande penningknappheten, få kre­ dit dels hos affärsvänner i hem- och utlandet, dels av staten. Under denna tid kunde nämligen den enskilda företagsamheten på industrins område räkna på statens hjälp i form av gynnsamma lån. Den mäktige finans­ chefen friherre Lars Gabriel von Haartman var visserligen 182 känd för att spara på statens medel men gällde det pro- duktionsändamål, som befordrade den ekonomiska utveck­ lingen i landet, då var »hans förskräcklighet» välvillig och klarseende. Wahren kom tämligen snart i kontakt med excellensen, som städse var honom väl bevågen. Sålunda erhöll han redan 1844 ett lån av 3,000 rbl sr. ur manufakturfonden för tillverkning av skottska mattor å Jokkis och 1847 15,000 rbl sr. för utvidgande av klädes­ fabriken, båda för en tid av 12 år. Att tillgångarna ofta voro knappa och likviderna därför gingo trögt var under dessa förhållanden, och under denna tidsperiod ingen ovanlig företeelse snarare tvärtom. Men spända förhållan­ den kunde ock härav uppstå mellan personer, där vänskap hade bort råda. Sådant var fallet mellan ägaren till Jokkis gods och klädesfabrikens arrendator. Härtill fanns även andra orsaker, bland vilka den viktigaste var den under sommaren förekommande vattenbristen i toimijoki, vilken icke tillät bedrivande av godset tillhöriga kvarn- och såg­ verk samt järnverk samtidigt som spinneriet och klädes­ fabriken. Då kapten Brehmer fordrade att hans inrätt­ ningar enligt arrendekontraktets ordalydelse i främsta rummet skulle vara i gång men Wahren höll före, att klädesfabriken såsom varande av större betydelse för lan­ det än nämnda föråldrade inrättningar, främst skulle bedrivas, kunde schismer icke undvikas. Märkvärdigt nog försiggick meningsutbytet härom liksom angående andra mellanfall alltid skriftligt, möjligen beroende på att vardera parten var ej så litet hetlevrad. Dessa stridig­ heter, men framför allt den omständigheten att Wahrens på initiativ rika snille och rastlösa verksamhets- och förvärvsbegär icke i längden tillfredsställdes av ett så anspråkslöst företag som Jokkis på arrende innehavda klädesfabrik verkade därhän, att Wahren redan tidigt började forska efter någon annan lämpligare plats för sin fabrik, som skulle erbjuda ej mindre garantier för driftens 183 jämna gång än ock fortsatta utvecklingsmöjligheter för hans företag. Han vågade under en tid då något industriellt liv i detta ords nuvarande bemärkelse knappast fanns i detta land, drömma om en storindustri, för vilken han själv ville bryta mark. * * *

Dessa framtidsplaner torde varit den närmaste orsaken till att Wahrens blickar fästades på Kuhala en mil ovan Jokkis forsar belägna strömfall av 14 fots höjd, som sedan gamla tider använts till drivande av en bykvarn på ena stranden och några skvaltor på den andra. I sådant syfte förskaffade sig Wahren genom särskilt avtal med de 42 intressenterna i Kuhala husbehovsmj ölkvarn år 1844 ej blott ensam dispositionsrätt till kvarnen utan även rätt att fritt få disponera vattenkraften till drivande av andra industriella inrättningar med villkor att kvarnintressen­ terna skulle erhålla fri mäld för evärdeliga tider enligt i kontraktet upptagna bestämningar. Ungefär samtidigt förvärvade Wahren sig genom arrendeavtal östra stranden av Kuhala strömfall med Myllylä torp tills han genom inköp av Nikkilä skattehemman i Uinikkala by av Tam­ mela socken år 1845 och efter verkställt ägobyte genom storskifte erhöll full äganderätt till strandområdet. Redan följande år ombyggdes Kuhala kvarn och förvandlades samtidigt från en husbehovsmj ölkvarn till en tullmjöl­ kvarn med 3 par stenar jämte grynverk.

År 1847 utverkade Wahren sig vederbörligt privilegium att i förening med kvarnen få för tillverkning av ylle- och bomullstyger inrätta och antingen med vatten- eller ångkraft driva ett manufakturverk bestående av de för klädesstoff- och bomullsfabriker i allmänhet nödiga spinnerier och väverier, valk- och appreturanstalter samt därtill hörande tjänsteverk av färgeri och såpkokeri. Då av arrendetiden för Jokkis klädesfabrik ännu flere 184 år återstodo insåg Wahren, att han icke ensam mäktade med det nya företaget vid Kuhala, varför han i november 1846 vände sig till en av sina vänner vicekonsul Conrad Hernmarck i Helsingfors med anhållan om bolagsskap och finansiell hjälp. Denne, som var associé uti handels­ huset H. Borgström & C:o, ansåg sig icke kunna avgöra frågan utan att meddela saken till sin principal vicekonsuln, sedermera kommerserådet Henrik Borgström, vilket han gjorde utan att härom underrätta Wahren. Borgström blev för egen del intresserad för företaget och sålunda kom det sig att uti det bolag, som skulle vid Kuhala fors uppföra ett bomullsspinneri deltagarna voro tre d. v. s. utom Wahren och Hernmarck även Henrik Borgström, en ökning som, såsom det sedermera visade sig, var till ovärderlig nytta för Wahren ej mindre i ekonomiskt än ock i kommersiellt avseende. Envar av bolagsmännen i »Forssa Spinneribolag» ansvarade för tredjedelen av Nik­ kilä hemman med därå anlagda Kuhala tullmjölkvarn. Enligt bolagskontraktet förbundo sig dessutom Borgström och Hernmarck att tillskjuta grund- och rörelsekapitalet för rörelsens bedrivande samt den förstnämnde dessutom att handhava förvaltningen av huvudkontoret i Helsing­ fors ävensom bolagets merkantila angelägenheter, under det att Wahren åtog sig att i egenskap av disponent förvalta bolagets inrättningar och handhava fabriks­ driften.

Nu var allt färdigt för Kuhalabyggets begynnande. Ritningar för fabriksbyggnaden anskaffade Wahren från England samtidigt som den första maskinuppsättningen beställdes. I juni 1847 vidtogo sprängnings- och grund- ningsarbetena, för vilkas utförande införskrivits ett dussin dalkarlar från Eeksand. Redningen handhades på bygg- nadsplatsen av en svensk, f. d. löjtnanten vid Kongi. Elfsborgs regemente Niclas Anton Janse, som därförinnan varit anställd som inspektor för Jokkis jordbruk sedan 185 1840. Wahren övervakade själv arbetets gång så vitt fabriksröreisen på Jokkis och hans täta resor det medgåvo. Under våren och sommaren 1848 uppmurades av tegel, till­ verkade dels på platsen dels på Jokkis, ett stenhus i tre våningar av 100 fots längd och 57 fots bredd. Varje våning bildade en sal av 14 fots höjd med mellangolv av trä på tackjärnkolonner. Den första maskinuppsättnin­ gen utgjordes av en dubbelscutch & lapmaskin, 12 kard- maskiner, 2 sträckmaskiner, 2 slubmaskiner med 80 spindlar, 4 rovingmaskiner med 320 spindlar och 14 trostlespinnmaskiner med 2,240 spindlar, allt inrymt i I och II våningen. Mekanisk drivkraft erhölls från ett vattenhjul om 36 hkr, som dock redan 1850 ersattes med skottska turbiner från Fiskars.

Inom fabriksbyggnaden var inrymd mekanisk verkstad, varförutom efter hand uppfördes som särskilda byggnader klensmedja, gashus, verkhus för snickeri, ett stenmagasin, kosthåll för minder­ åriga arbetare och 9 boningshus för mästare och arbetare, alla av trä, uppförda enligt ritningar av arkitekt Chievitz i Åbo av från Österbotten hämtade timmermän. (Av alla dessa byggnader finnas endast stenmagasinet och några arbetarbostäder kvar).

Det första bomullspartiet släpades från Åbo till Forssa i oktober 1848 och samtidigt infann sig även den första spinnmästaren James Unsworth från England. Forssa bomullsspinneri kom i gång i slutet av april 1849. Arbe­ tarnas antal uppgick då till ett hundratal.

Kontorsbyggnaden med bostad för Wahren uppfördes 1851. Denne bodde nämligen fortfarande på Jokkis, där klädesfabriken var i gång som förut. Dock besöktes Forssa dagligen tills han i slutet av augusti nämnda år inflyttade i sin bostad därstädes.

Jokkis klädesfabrik överlät han året därpå till A. I. Frietsch, från Norrköping, vilken tidigare varit anstäld hos Wahren som kontorist. Då utsikterna för fabriken icke förbättrades, flyttades 186 densamma av den nya ägaren 1858 till Tammerfors, där den bär namnet Tammerfors klädesfabrik.

Efterfrågan på garn från Forssa bomullsspinneri till­ växte efterhand, isynnerhet efter anläggningen av ett garnfärgeri 1853, varför bland intressenterna yrkades på fabrikens förstorande. Detta skedde genom anskaffande av en andra maskinuppsättning, varigenom hela fabriks­ byggnaden utnyttjades. För vidare utvidgning måste fabriksbyggnaden förstoras, vilket skedde 1855, då en tillbyggnad av ungefär samma storlek som den tidigare uppfördes mot parken. Dess nedersta våning upptogs av ångpanne- och maskinrum, kvarnen samt blowing- och blandningsrum för bomull, andra våningen av mekanisk verkstad och tredje av mulespinn- och haspelmaskiner. Den tredje throstle maskinuppsättningen för spinneriet anskaffades efter hand så att throstle spindlarnas antal 1859 uppgick till 7,000 och mulespindlarnas till 1,792. Då vattenkraften icke vidare räckte till för drivande av den fördubblade fabriken hade ångmaskiner anskaffats, en mindre compound om 23 hkr från Fiskars år 1856 och en engelsk balansmaskin om 80 hkr år 1857. Ång­ pannornas antal var tre. — Från år 1853 började bolaget även driva handelsrörelse i öppen butik på Forssa.

Emellertid gingo Wahrens utvidgningsplaner även åt annat håll. Redan under sin vistelse på Jokkis hade han, som städse intresserat sig för all slags folkslöjd, börjat arbeta för vävnadskonstens upphjälpande i hem­ men på Jokkis och i kringliggande trakter. Detta be­ drevs sålunda att han lät tillverka och sprida handvävsto­ lar av god typ, som efter en viss arbetstid blev väverskans egendom, och anskaffade erforderligt bomullsgarn på förlag samt övertog vävnaderna till försäljning emot viss arbetslön per stycke. Då befolkningen visade sig intresserad för dylik hemslöjd, bildade Wahren med två 187 vänner, konsul Hernmarck och en bokförare hos H. Borg­ ström & C:o F. Schmitz (tysk) 1846 en förlagsaffär kallad »Bomullsväveriet», vars verksamhet bestod däri att bomullsgarn inköptes på förlag, utgavs åt väver­ skor i Jokkis (30 vävstolar) och angränsande socknar (50 vävstolar) för tillverkning av s. k. gingham (mönster- vävda klänningstyg) på beting. Affären, som sköttes av Schmitz, fortgick in på 1850 talet och torde visserligen icke, såsom den bedrevs, varit vidare lukrativ för bolagsmännen men övertygade Wahren om att det vore ekonomiskt fördelaktigast att kombinera ett bomullsspinneri med ett väveri. Antagligen visade sig hans bolagsmän icke redo för en sådan utveckling av spinneriaffären, eftersom Wahren, redan innan han 1854 utverkade åt sig privile­ gium att på sitt i samband med Wiksberg odlade fjärde­ dels Kossila hemman i Haudankorva by av Tammela få anlägga ett mekaniskt bomullsväveri med därtill hörande tjänsteverk nämligen tygtryckeri, färgeri och appreturverk allt att drivas med ånga, associerat sig med handlanden från Iyhbeck Carl Zuhr, som i egenskap av resande för en Eu- beckerfirma länge berest Finland och därunder blivit när­ mare bekant med Wahren, i ändamål att under firma W ah­ ven & C:o anlägga och bedriva ett shirtingsväveri. Enligt av­ talet skullle Zuhr anskaffa nödigt kapital under det Wahren utom idén skulle tillskjuta marken och realisera planen. för väveribyggnaden påbörjades redan i oktober 1853 och ungefär samtidigt beställdes 60 st. vävstolar från England. Byggnadsarbetet var således i full gång då orientaliska kriget bröt ut i slutet av mars 1854. En av engelska regeringens första åtgärder var att utfärda förbud för utförsel av maskiner och järn till fientlig makt. Det var således icke möjligt att erhålla redan gjorda beställningar effektuerade på annat sätt än att transportera dem på en firma i neutralt land för skeppning till neutral hamn och sedermera på egen risk Grundningsarbetet 188 låta befordra dem till Finland. Wahren lät därför omedel­ bart sina gjorda maskinbeställningar liksom all bomull överföras på firman Carl Uevertin i Stockholm för vidare­ befordran till konsul Glas i Umeå, som hade order att på emottagarens risk låta skeppa varorna i mindre fartyg till Vasa eller annan österbottnisk hamn eller i nödfall per foror över Kvarkens isar. Under senhösten 1854 och vintern 1855 transporterades på detta sätt 1,100 balar bomull och 80 tons maskindelar, varav 300 balar bomull och större delen av maskingodset över isen till Vasa och därifrån med foror via Björneborg till Forssa. Man måste i sanning beundra den energi som erfordrades för utfö­ rande av ett dylikt vågstycke, ty annorlunda kan man ej kalla planen att under dylika vanskliga förutsättningar skapa storindustri i Finland. Transporterna över Umeå fortsattes ännu följande höst om ock i mindre skala. Flere vägar begagnades samtidigt. 400 balar bomull skeppades i mindre fartyg direkt från Stockholm och fröso in i Åländska skärgården, 50 ton maskingods inkom via Eke­ näs. Själv företog Wahren sin vanliga långa höstresa till Stockholm, Hamburg och Eiverpool under sept.— dec. 1855 via Vasa—Umeå.

Slutresultatet blev emellertid att en väveribyggnad av 200 fots längd och 54 fots bredd, i tvenne våningar med mittelparti i 3 våningar uppfördes 1854— 55. I mittel- partiet inrymdes nederst 2 ångpannor och en 24 hkr compoundmaskin från Fiskars, i andra våningen rum för förberedning och tygemottagning samt överst materialrum. Vävsalarna voro belägna på vardera sidan, ehuru till en början endast till höger först 60 mek. vävstolar sedan 115 voro i gång.

I vänstra flygeln, där till en början endast en våning uppförts, inrymdes provisoriskt appreturverk och tygfärgeri. Ytterligare uppfördes gas­ hus, där lysgas alstrades av ved enligt en av Wahren patenterad metod, klensmedja och först 4 och senare 3 189 arbetarbostäder. Väveriet kom efterhand i gång under början av 1856 men var tillverkningen i följd av arbetar­ nas ovana vid arbetet till en början obetydlig. Arbetar­ antalet uppgick 1857 till ett hundratal.

I detta skick befunno sig Forssa spinneri och Wiksbergs väveri då intressenterna i de öppna bolag, som innehade var sin fabrik, 1859 beslöto förena sig till ett enda anonymt bolag under namn av Forssa Aktie Bolag. —

Vid behandlingen av väveriets tillkomst har Wiksbergs gård redan omnämnts, varför det här är platsen att redo­ göra för en ny betydelsefull sida av Wahrens mångskif­ tande livsgärning.

Ett år efter det Wahren flyttat till Forssa inköpte han 1852 av guvernör A. Lavonius Wiksbergs gärd bestående av 9 hemman i Haudankorva, Eunttila och Koj o byar i Tam­ mela för 23,265 rbl sr. vartill bör räknas ett intecknat lån av 18,943 rbl sr. Härmed uppfylldes hos Wahren en länge närd önskan, som icke kunnat tillfredsställas, under den tid han bodde på Jokkis storgods, där ingen mark stod till salu, och så länge hans kreditresurser knap­ past räckte till klädesfabrikens förstorande och renove­ ring. Sedan han överlåtit klädesfabriken till annan ägare och för sitt nya industriella företag kunde påräkna finan­ siellt stöd från annat håll kunde han icke vidare motstå sin längtan att börja driva ett rationellt jordbruk. Visserligen är det ett känt faktum att jordbruk och industri på grund av olika intressen ofta ha svårt att samarbeta men Wahrens hjärta var stort, när det gällde näringarna. Särskilt var hans favoritidé att jordbruk och industri, för vilka han hyste samma varma intresse och vilka han ansåg vara lika viktiga för landets ekonomiska framåtskridande, skulle stöda varandra genom att ömsevis som producenter och konsumenter arbeta hand i hand med varandra. Denna idé var han nu i tillfälle att realisera. Och liksom han var en genialisk industriman blev han 190 nu en mycket framstående jordbrukare. Sålunda infördes snart ett rationellt skiftesväxelbruk och en del åkrar dränerades, något som vid denna tid var ganska okänt i vårt land. Kreatursstammen förädlades genom importe­ rade ayrshiredjur och mejerihanteringen förbättrades enligt den tidens bästa metoder. Wiksberg ansågs snart med rätta vara en mönsterfarm och var som sådan en god förebild för omnejdens jordbrukare.

Som binäring till jordbruket på Wiksberg bedrevs tidigare tegelslagning och bränning men tyvärr även brännvinsbränning, ehuru sistnämnda vara icke utminute­ rades på platsen, senare oljeslageri, men tyvärr även ölbryggeri. Men den tiden var man ej så granntyckt med förvärvsmedlen som i våra dagar.

Betecknande för

Wahrens företagsamhet är att han år 1862 försökte exportera öl från sitt bryggeri till Eiibeck, dock utan varaktigt resultat, då ölet icke höll sig.

En affär av säreget slag bedrev Wahren i bolagsskap med handlande G. A. Lindblom, som under en lång följd av år var Forssa fabrikers agent i Åbo, år 1862— 63, då tegeltillverkningen i Finland och Sverige var dålig men efterfrågan på varan stor, i det att byggnader hörande till Bomarsunds fästning på Åland inköptes och raserades, varefter teglen rengjordes och såldes i Finland och Sverige. Wahren hade ända från den tid hans verksamhet i Fin­ land började varit intresserad för avsättning på och handel med Ryssland. Hans köpmannainstinkter sade honom att i detta väldiga rike fanns god marknad för de varor, vilka icke kunde avsättas i eget land. För textil­ varor av finskt ursprung var införseln till Ryssland tullfri till ett visst limiterat belopp. Han besökte därför ej sällan St. Petersburg för att sälja tillverkningar från Jokkis och bomullsväveriet och för att uppköpa ull och diverse fabriksförnödenheter och tog städse vid sina kalkyler för nyanläggningar den ryska marknaden med i räkningen. 191

Härtill kom att en av intressenterna i bomullsväveriet och Forssa spinneribolag, Hernmarck, hade mycket goda försänkningar i Riga, där han tidigare bedrivit affärer. — År 1859, då en ny förordning angående handelsrelatio- nerna mellan Finland och Ryssland emanerade, enligt vilken tidigare limiterat belopp av bomullstillverkningar, som fick till Ryssland tullfritt införas, betydligt höjdes, uppstod hos intressenterna i Forssa spinneribolag och Wahren & C:o den naturliga önskan att kunna begagna sig av de fördelar en tullfri införsel till Ryssland av 800,000 kg bomullstyger årligen skulle medföra. Den resulterade snart i planen att sammanföra båda inrättningarna under en gemensam förvaltning genom att sammanslå de båda gamla bolagen till ett enda aktiebolag samt därefter öka produktionsförmågan i tillräcklig grad. Genom köpe­ kontrakt av den 2 april 1859 övertog Forssa Aktie Bolag Nikkilä skattehemman med Kuhala kvarn och Forssa bomullsspinneris samtliga byggnader och maskiner samt en fjärdedels Kossila skattehemman jämte Wiksbergs väveris samtliga byggnader och maskiner emot att 360 ak­ tier ä 1000 rub. sr. i det nya bolaget överlämnades till Forssa spinneribolag och 200 aktier åt Wahren & C:o. Res­ terande 40 aktier övertogos efter hand av inträdande nya aktionärer, statsrådet J. G. von Bonsdorff, jur. kand. Henrik Borgström, professorerna Felix v. Willebrand och Otto Hjelt samt bergmästar F. Tengström.

Enligt köpekontraktet förbehöll sig Wahren att till år 1865 såsom disponent handhava förvaltningen av bolagets samtliga fabriker och jordegendomar, Zuhr att vara biträdande disponent och H. Borgström att, så länge han var ägare av 120 aktier, i egenskap av verkst. direktör handhava ledningen av den kommersiella delen av bola­ gets affärer och i sådant avseende förestå bolagets huvud­ kontor i Helsingfors, vilken rätt kunde överföras på handelshuset H. Borgström & Co, såsom ock skett. 192

Den nya styrelsens första åtgärd var att fullända fab­ riksanläggningarna enligt ett av Wahren uppgjort program. Dammen vid spinneriet ombyggdes av sten, ett nytt kvarn- och turbinhus uppfördes och nya turbiner anskaf­ fades. Väveribyggnaden fulländades och vävstolarnas antal fördubblades genom köp av 140 st. nya dylika. För appreturverket uppfördes en ny byggnad och en tryck­ maskin för tryckning av byxtyg (en s. k. perotin eller tryckpress för tyg), ett par år senare en valstryckmaskin an­ skaffades. Till spinneriet anskaffades en ny ångmaskin. — Här kan vara plats att nämna om de förändringar, som vid denna tid och överhuvud under Wahrens tid inträffade bland fabrikens huvudmästare.

Spinnmästaren Unsworth (av folket genom förvanskat uttal kallad »Hunsvotti») avgick och ersattes av en annan engelsk mästare Thomas Warburton, som stan­ nade i bolagets tjänst 25 år eller till sin död, då han efter­ träddes av sonen, Thomas Warburton junior.

Inom väveriet inträffade däremot under Wahrens tid flere mästarebyten. Nyårsdagen 1861 avled vävmästar Sheppard genom ett olycksfall, i det att han vid en åk­ tur med en ung häst, varvid släden stjälpte, slungades mot ena portstolpen vid ingången till Forssa park och ljöt döden. Genom denna hemska tilldragelse på årets första dag förlorade väveriet med 280 stolar ledningen under ett par månader. Visserligen erhöll bolagets agent i Manchester Broadbent genast Wahrens telegrafiska order att engagera ny vävmästare, men, innan denne hann ställa sig i ordning och med dåtida kommunikationer göra resan till Forssa, dröjde det dock 2 månader tills han kunde träda i tjänst. Såsom betecknande för dåtida förhållanden må angående detta personbyte följande framhållas: Wahren gav naturligtvis noggranna instruktio­ ner huru resan till Finland skulle företagas, över Dover till Calais, därifrån med järnväg via Cöln och Berlin till 193

Königsberg och Eydtkuhnen, så med posthästar till Ostrow, därifrån järnväg ledde till St. Petersburg, där firman Gustaf Sterky & Söner skulle emottaga och expediera resenären vidare till Forssa per skjuts. Päls borde med­ tagas. Slutligen tillädes, karakteristiskt nog för Wahren: Kan icke använda en »gentleman-manager», ehuru han bör vara en gentleman. Resan torde även förlöpt efter uppgiven rut utom i Finland där vägen från St. Petersburg till Forssa togs över — Åbo. En gammal trotjänare till Wahren och Forssa Aktie Bolag, verkmästar Sjöberg, har berättat åt den, som skriver detta, att, när vävmästar Critchley anlände till Forssa från Åbo en smällkall vinter­ dag, satt han i åkdonet uppskrudad i rutiga nanskinbyxor, svart redingote och med silkesbrännare på huvudet, hållande i handen ett spanskt rör med guldknopp, som han städse brukade bära t. o. m. då han övervakade arbetet i väveriet. Emellertid framgick det från Sterkys räkningar att resenären, som icke medhaft päls, erhållit en sådan i St. Petersburg för den -långa landsvägsresan till Forssa, varför den förklaring ligger nära till hands att han, då åkdonet nalkades Forssa, avtog pälsen för att vid ankomsten imponera genom sin elegans. Han låtsade vara den gentleman-manager, som Wahren ej ville ha, och var i själva verket ej ens en gentleman, ty, då han avskedades den 1 maj 1864 hade Wahren under veckotal all möda att få honom expedierad från Forssa.

Ej heller de närmaste efterädarna Bailey och Crook stannade mer än 5 år i tjänst men den därpå följande vä vmästaren Eoynd under 15 år.

Som mästare för färgeri-, tryckeri- och appreturavdel- ningen anställde Wahren 1859 koloristen Franz Grune från Berlin, som stannade på sin plats i Forssa ända till 1891, således flere år efter Wahrens död (var dock anställd hos firman John Barker i Åbo 2%-års tid i medlet av 1860-talet) Under åren 1859— 61 var dock den tidigare Finlandssvenska Tekniker — 13 194 färgarmästaren Rieger ännu i tjänst men förefaller det som om Wahren anat, att dennes tid ej skulle bliva lång. Han dog i januari 1862 i följd av brännskador, som han erhållit vid en ångpanne-explosion i Wiksbergs fabrik, som för övrigt var den första ångpannexplosion i Finland. Mästare i garnfärgeriet var till och med 1866 en svensk färgare Carlsson, som varit i Wahrens tjänst sedan 1836. Vid sin avgång köpte han sig ett rusthåll i Tammela och avled 1902 vid 87 års ålder. Hans efterträdare Meeske förblev i Forssa Aktie Bolags tjänst under 17 år och den därpå följande Henning, även han engagerad av Wahren, tjänade bolaget under närmare 40 års tid men var som tysk undersåte icke tillåten att vistas i landet under världskriget.

Verkstadsföreståndaren ingenjör Johan Hult anställdes 1856 och kvarstod i tjänsten till 1874, då han av sjukdom tvangs att avgå. Hans efterträdare ingenjör, sedermera kommunalrådet, Christian Bruun stannade i bolagets tjänst ett par år efter Wahrens död, då han utsågs till disponent för Vasa Bomullsmanufakturverk.

Till sist må nämnas tvenne veteraner från Wahrens tidigare verksamhetsår, vilka ännu en lång tid därefter varit anställda i bolagets tjänst: Johan Sjöberg anställdes av Wahren 1856 som maskinist vid väveriet och var sedermera verkmästare på Wiksbergs sidan tills han efter 50 års tjänstetid tog avsked 1906. Rudolf Meyer, sedermera kommunalråd, inkallades av Wahren 1862 och hade vid sin död 1916 varit anställd i bolagets tjänst som kontorist, kassör, kontorschef samt biträdande disponent under 53 år. Den sistnämnde hörde till dem som i tiden stod Wahren allra närmast ej mindre som trägen och kunskaps­ rik hjälp i det dagliga arbetet på kontoret än ock som trofast vän och hängiven beundrare. Det blev även hans obestrida lott att för eftervärlden bära vittne om Wahrens initiativrika och medryckande personlighet, kärnfulla och 195 vänfasta karaktär samt geniala och fraktbärande idéer för näringslivets utveckling.

Såsom av ovanstående framgår voro samtliga mästare under Wahrens tid utlänningar, spinn- och vävmästarena engelsmän, färgarena tyskar och övriga tekniker svenskar. Detta förhållande har sin naturliga förklaring däri, att fackmän på dessa områden under Wahrens tid icke stod att få inom landet. Att Wahren emotsåg en förändring i detta avseende framgår av följande brev, som han i mars 1869 sände till direktorn för Tekniska realskolan (Polytek- niska skolan) i Helsingfors A. O. Saelan: »Ledd av önskan att se någon av landets söner vända sig åt det håll, där jag själv efter förmåga sökt verka för industrins utveckling, har jag beslutit att giva de utländska föreståndarne för de särskilda avdelningarna av Forssa Aktie Bolags rörelse ett biträde, som, om det eger tillräcklig underbyggnad, efter viss tid bör kunna vara så hemma i sin detalj att de kunna påräkna god utkomst endera i hemlandet eller utomlands; varifrån de vid behov hemma nog återkomma, om goda anbud göras dem. Det är en hr. F. Griine från Berlin som nu förestår appretur- och tygfärgningsavdelningen hos oss och han har gjort sig så fördelaktigt känd att han även på senare tider haft offerter från flere större fabriker i sär­ skilda länder. Med honom har jag överenskommit, att en elev skulle antagas i hans avdelning och det är denna plats jag går att erbjuda hr Söderlund. Villkoren äro till en del beroende på dennes ställning. Är han bemed­ lad, så skulle jag ej gärna vilja bestå annat än fritt uppe­ hälle inclusive, rum, ved, ljus, tvätt och uppassning, men, om han ej eger egna tillgångar, så får därtill läggas en liten årlig penningsumma för garderobens vidmakthål­ lande.

Tiden, för vilken han måste binda sig är 3 år, men gärna må han komma på några månader och först därefter 196 besluta om han finner sig nöjd att inslå denna bana. — Ett villkor fäster jag dessutom vid antagandet av platsen, som i vårt land ofta synes motbjudande för unge män utom arbetarklassen, näml. att han måste vara på sin post under lika lång tid som arbetarne, d. v. s. från y26 om morgonen till y28 om kvällen. Vill han åtnjuta någon ledighet, så skall permission icke vägras honom på någon vecka och för experiment och studium på vårt anspråkslösa laboratorium har han däremot nog tid övrig alla dagar.»

Resultatet blev att nämnda person var elev på appretur- avdelningen 3 år och sedan var anställd som biträdande mästare till sin död och att en annan liknande elev tjänst­ gjorde 1872— 76 på samma avdelning.—

När det nya bolaget väl hade hunnit få fabrikerna i fullfärdigt skick och man hoppades kunna öka produktio­ nen, utbröt 1861 det amerikanska slavkriget mellan Nord- och Sydstaterna, som under 4 års tid genom stagnationer i bomullsodlingen i Sydstaterna åstadkom en bomullsnöd, som för den europeiska bomullsindustrin blev mycket ödesdiger. Oerhört uppdrivna pris på amerikansk bomull omöjliggjorde tidtals all bomullsindustri. Frågan här som annanstädes gällde, om fabrikerna för åratal skulle stängas eller om man, för att för kommande bättre tider bibehålla en uppövad arbetarstam, skulle arbeta men inskränka verksamheten till det minsta möjliga. Sistnämnda alter­ nativ genomdrevs av Wahren, som försökte använda rysk-astiatisk bomull ehuru med dåligt resultat. Sålunda inskränktes tillverkningen 1862 till hälften, 1863 till en obetydlighet och 1864 till en fjärdedel av det normala. Bolaget gjorde naturligtvis under dylika förhållanden för­ luster och alla från chefen till arbetarna hade ytterst svåra tider. Biträdande disponenten Zuhr lämnade vid denna tid Forssa för att ingå i Tammerfors Finne- och Jernmanufaktur Aktiebolags tjänst. 197

FörWahren gestaltade sig förhållandena till rent av kri­ tiska i följd av ett par dödsfall bland hans vänner, som förorsakade honom stora ekonomiska förluster. Sålunda avled hans gamle kompanjon Hernmarck i början av 1863 och A. I. Frietsch, som ännu stod i skuld till honom för klädesfabriken, något senare samma år. Varderas bo uppläts till konkurs. Wahrens ställning blev i slutet av 1863 och början av 1864 så pass kritisk att det med säker­ het uppgavs att även hans konkursansökning låg färdig­ skriven. Själv motiverar han sina knappa penningtill­ gångar vid denna tid i följande skämtsamma ton: 1) att han alltid brukar ställa sina affärer så extensiva att han skall ha ont om pengar, 2) att han bygger betydligt på Wiksberg, bl. a. ett mindre oljeslageri, 3) att det inverkar på hans rörelse när bolaget spinner silke.

Genom att vända sig till alla sina många kreditorer, börj andes med statsverket, med en väl motiverad anhål­ lan om 2 års räntefrihet lyckades Wahren med knapp nöd få olyckan avvärjd, främst tack vare statsverkets och Finlands banks tillmötesgående. Dessa ogynnsamma tiders påfrestningar torde för Wahren varit ett sant martyrium, som lämnade honom ro varken natt eller dag. De ogynnsamma bomullsprisen fortgingo ännu ett par år efter Sydstaternas nederlag, vartill kom att hemlandet under åren 1862, 1865 och 1867 hemsöktes av svåra miss­ växter, av vilka särskilt den sistnämnda lämnade djupa sår i folksjälen liksom den utgjorde ett sorgligt livstids- minne för alla då levande. För Wahren i hans ställning av disponent för en stor industriell inrättning och själv­ härskaren på orten blev nödåret ytterst prövande. Ej blott att tiggarskarorna, som drogo fram från norr mot söder, på något sätt måste hjälpas, de lämnade i sina spår hungertyfus, som började rasa bland ortsborna. Sålunda lågo på våren 1868 ej mindre än 150 arbetare vid fabri­ kerna samtidigt insjuknade i tyfus. Om nöden skriver 198

Wahren själv i slutet av 1867: »Även hos oss är det elän­ digt men vi försöka att giva envar, som kan arbeta, något att göra och betala arbetet med mjöl av^havra och *4 råg å 12 p:i U samt salt ä 3 p:i kvarteret. De kunna visst icke leva kräsligt men bör knnna leva tarvligt med vad de förtjäna och jag tror vi skola gå någorlunda väl igenom krisen, om endast folket finge vara friska, men tyfus grasserar obarmhärtigt och gör de arma offren kraftlösa för en längre tid. Vår fattigvård måste sätta sig i stor skuld för att hålla dem alla uppe, men jag hoppas att bättre tider skola randas och de måste betala vad de närvarande ej kunna.

Mod och tåga är vad vi jordbrukare nu måste tillönska varandra, ty vid Gud behövas de icke begge för att vi ej skola tröttna på vägen. Även jag får mycket dåligt år. På dränerad åker är råg avkastningen ej hullu, men på alla andra odlingar förstörde vintern all brådd och blom­ ningen var här så usel att axen ej voro halvmatade. Kornet skadades över allt även hos mig men havren är tämligen god, ehuru hälften gick förlorad, nämligen all den som var starkast i växtlighet. Men Gud ske lov att höskörden var god så att kreaturen stå sig väl, det är ändå en hjälp i nöden.»

Men t. o. m. en national olycka som 1867 års missväxt har sin övergång och efter nödåret följde en rad av gynn­ samma år, under vilka tillverkningarna vid bomullsfabriken kunde ökas på grund av god avsättning. Härtill bidrog förutom goda skörderesultat det uppsving, som under 1870-talet inträffade uti landets huvudindustri vid denna tid, sågrörelsen, och tillförde landet pengar och ökade folkets köpkraft. För Forssa fabriker och dess disponent medförde denna tid dock icke en jämn utveckling i följd av flere betydande avbrott genom härjande eldsvådor.

Redan 1868 hade den tillbyggda tygfärgeri- och tryckeriavdelningen hemsökts av eld, varvid dock endast 199 en del av byggnaden förstördes och genast iståndsattes. Däremot blev hela spinneriet lågornas rov den 20 dec. 1872 så att ett nytt spinneri måste uppföras från grunden och förses med helt och hållet nya maskiner, vilka omedelbart beställdes av Wahren personligen i England. Det nya spinneriet kom delvis i gång i slutet av år 1873 och i sin helhet i maj 1874. Då spinneriet betydligt förstorats (16,000 spindlar) och uppförts i ett väsentligt förbättrat skick av eldfast material och försetts med moderna maski­ ner torde Wahrens åsikt, att större eldsvådor även kunna medföra nytta, ha sitt berättigande. Under hela avbrottet kunde väveriet dessutom hållas i oavbruten gång med inköpt garn. Ungefär samtidigt uppfördes ett annat mindre spinneri för groft garn av avfall.

Så var allt åter i gång ett par år då väveriet med 512 vävstolar den 13 januari 1877 i sin tur förstördes av eld utan att man kunde finna orsaken till eldens löskomst. Denna gång var förlusten betydande då stagnation under ett helt år inträffade på väverisidan och väsentligt min­ skade åtgången av garn från spinneriet. Dock voro avsätt- ningsförhållandena på grund av turkiska kriget och dåligt skördeår sämre än vanligt, varigenom skadan av stagna­ tionen minskades. Även väveriet uppbyggdes från grun­ den av eldfast material i tvenne våningar och kom på vår­ vintern 1878 i full gång med 600 vävstolar. —

Med avsikt har här ovan givits en översiktlig bild av uppkomsten och utvecklingen av Forssa spinneri, väveri, färgeri och tryckeri, emedan dessa fabriker dock måste anses vara Wahrens huvudskapelse, åt vilka han egnade större delen av sin tid, lejonparten av sina krafter och sin energi samt sin eminenta administrationstalang. Under den tid av 26 år Wahren omhänderhade ledningen av Forssa Aktie Bolags fabriker hade desamma utvecklats till en av landets största industrikomplexer med halftannat tusental arbetare och flere miljoners tillverkningsvärde 200

Wahren var nämligen synnerligen under året. Forssa bomullsmanufakturverk erhöll ock från begynnelsen ett stadgat anseende som mönsterfabrik, varom bl. a. vittna de utmärkelser, som kommit fabriken till del vid industriutställningar både i hem- och utlandet. för industriutställningar och deltog i dylika ända från utställ­ ningen i London 1851. Han lyckades även vinna särskilda belöningar för Forssa tillverkningar såsom I pris i Stock­ holm 1866, Paris 1867, Wien 1873 och Helsingfors 1876 samt Kejserliga Örnen i St. Petersburg 1869 och Moskva 1882. Vid världsutställningen i Paris 1878 var han själv medlem av Internationella Juryn och hans varor således »hors concours». intresserad

Det var därför helt säkert fullt på sin plats att, när en allmän industriutställning skulle anordnas i Fin­ land sommaren 1876, till generalkommissarie utse A. W. Wahren, såsom varande ej blott en representativ person­ lighet av rang och landets för tiden mest framstående industriman utan även den som här bäst kände till utställ- ningsväsendet i allmänhet. Han handhade och befattnin­ gen con amore. Av K. Senatens 10 guldmedaljer tiller­ kände centraljuryn en åt Wahren och en åt Forssa Aktie Bolag. Wahren hugnades med kommerserådstitel efter kejsarbesöket. * * *

Det har redan framhållits att Wahren vid sidan av sin verksamhet inom industrin bedrev jordbruk i stor skala dels å Forssa gård, vars jordareal småningom ökats genom inköp av hemman i Linikkala ävensom tvenne utgårdar till 4,880 tunnland, för bolagets räkning dels för egen del å inköpta stora jordkomplexer Wiksberg och Kojo i Tammela samt Matku gård i Urdiala. Angående det mönsterjord­ bruk han bedrev å Wiksberg har redan varit tal. Å Koj o och Matku jordkomplexers kärrmarker bedrevs däremot 201 mossodling i stor skala ävensom ladugårdsskötsel i förening med mejerihantering under sonen J. W. Wahrens ledning. I detta samband må nämnas, att Wahren redan 1868 liksom senare gjorde försök att exportera smör till Eng­ land och Sverige. Sedan järnvägsförbindelsen med St. Petersburg blivit färdig, ställdes avsättningen främst på denna ort, där Koj o parisersmör under långa tider åtnjöt ett väl förtjänt anseende. Å Koj o gård bedrevs kvarn- och sågrörelse och i förening med sistnämnda en träslöjd­ verkstad, där spjelmöbel, kastmaskiner, cigarrlådor m.m. tillverkades för avsättning i Finland och Ryssland. Även för trädgårdsskötsel var Wahren varmt intresse­ rad, varom Forssa park med orangeri och odlingsfält bär vittne, anlagd som den är på en delvis mycket oländig mark av trädgårdsmästar A. F. Rydberg, som under 24 år var anställd på Forssa.

Wahrens förtjänster att »förlika jordbrukets oeh indu­ strins intressen» hava även blivit behörigen uppskattade, då Finska Hushållningssällskapet, till vars ordförande han utsetts för åren 1879 och 1880, år 1881 behedrade honom med sin högsta utmärkelse den stora guldmedalj en för för­ tjänster om Finlands jordbruk och industri. Hedersbety­ gelsen var av sällsynt art, ty medaljen torde därförinnan utdelats endast tvenne gånger nämligen 1875 åt sekretera­ ren vid svenska Lantbruksakademien professor J ohan Arr- henius och 1880 åt professorn vid svenska Vetenskapsaka­ demien friherre A. E. Nordenskiöld efter »nordostpassagens» fullbordande samt därefter 1884 åt chefen för Jordbruks- expeditionen i Kejserliga Senaten, senator O. Norrmén. Som en illustration till denna utmärkelse må här åter­ givas det vackra tal, som kommerserådet A. W. Wahren höll 1879, då han första gången presiderade i Finska Hus­ hållningssällskapet: »M. H. Då jag erfor att K. Finska Hushållningssäll­ skapet behagat välja mig till ordförande för innevarande 202 år, var den första känsla, jag erfor, oblandad tacksamhet för detta förtroende, ett förtroende, som för mig innebär den största hedersbevisning, som kunnat komma mig till del. Men snart uppstod hos mig tvivel, om jag ägde rätt att antaga Sällskapets kallelse. Kunde jag, upptagen av arbetsdryga befattningar såsom disponent för Forssa Aktie Bolag, såsom direktionsledamot i flere andra bolag, som ledare av betydliga enskilda affärer och ej heller fri från varjehanda allmänna uppdrag samt plågad av en långvarig sjuklighet — kunde jag helst i någon mån upp­ fylla mitt åliggande som Sällskapets ordförande? Kunde jag dessutom med de åsikter, jag sedan många år hyst, om nödvändigheten av en Sällskapets reorganisation i den riktning att Sällskapets verksamhet såsom en högsta före­ ningspunkt för alla jordbrukets och näringarnas i hela landets intressen och den av ett lantbrukssällskap för Åbo och Björneborgs län borde skarpt särskiljas, — kunde jag, utan att uppoffra denna åsikt, utveckla någon verk­ samhet inom Sällskapet? På dessa frågor måste jag svara med ett nej, — och om j ag icke desto mindre emottog det ärofulla uppdraget, så anhåller jag nu därför om H. H:nes tillgift, men frestelsen att icke visa ifrån sig en erbjuden hederspost, sådan som denna, är verkligen större än mån­ gen kan tro, och dessutom kände jag förvisso, att Sällska­ pets bestyrelse, för handhavande av Sällskapets angelä­ genheter, icke har behov av något tillskott i kraft och god vilja.» »M. H. — Då jag för fyratio år sedan anhöll att bliva upptagen i detta mitt nya fädernesland, hade jag ingen­ ting annat att erbjuda detsamma i utbyte, än en brinnande håg att vara nyttig, men programmet för min blivande verksamhet låg inom området för detta Sällskaps syften.» »Uppfostrad vid moderlandets enda tekniska läroverk, vilket den tiden gav sina alumner ett mått av kunskap, som nu skulle anses högst otillfredsställande, hade jag 203 under resor i främmande länder tidigt lärt mig inse, att vi här i den höga norden mer än annorstädes äro anvisade att söka vår ekonomiska förkovran i ett väl ordnat samarbete mellan särskilda industrigrenar.» »Jordbruket — denna varje lands modernäring — måste ju i norden vara vanskligare till sina resultat än i andra länder; klimatets hårdhet och avlägsenheten från den stora världsmarknaden skola alltid förringa den behållning, jordbruket kan erbjuda sina idkare. Men om en utveck­ lad hemslöjd nyttigt kunde fylla den tid, då jordbrukaren av klimatet hindras i sitt egentliga yrke, om en i landet spridd storindustri kunde skapa närbelägna marknader för jordbrukets produkter och höja värdet av befolknin­ gens arbetskrafter, då skulle ju självfallet kapitalbildnin­ gen ökas och hela folkets ekonomiska ställning höjas samt till följd därav nationens intellektuella utveckling påskyn­ das.» »Det var i denna riktning j ag skulle arbeta, men vid den tiden var jordmånen för idén om ett slikt samarbete i vårt land alldeles oförberedd. Slöjdkunnigheten hos kvinnorna inskränkte sig ensidigt till den spånads- och vävnadsslöjd, som av Finska Hushållningssällskapet blivit uppmuntrad; den manliga befolkningens slöjdkunnighet var mycket primitiv och fabriksindustrien åter betraktades både av hög och låg med största misstroende. Därjämte saknades ännu inom jordbruket all högre lyftning — den största skicklighet, som däri ådagalades, var att med minsta möj­ liga kontanta utgifter kunna sköta den ärvda torvan och därpå livnära sig, vilket dock tvivelsutan ofta skedde på skogens bekostnad.» »Men jordbruksindustrin hade urminneshävd till stöd för sin berättigade tillvaro och ansåg varje steg, som togs till fördel för fabriksindustrin, såsom ett intrång på sina rättigheter, — och det var den härav alstrade avogheten, som lade de största hindren i vägen för dem begge två.» 204 »Så uppfattade åtminstone jag situationen för fyratio år sedan, men detta avkylde ej mina ungdomliga förhopp­ ningar och framtidsplaner. Tre personer, som alla stått detta Sällskap nära, baron T. O. von Haartman, kommer­ serådet Abraham Kingelin och bergsrådet J. von Julin, lånade dem välvilligt sitt öra, de skänkte mig sitt förtroende och under skydd av deras inflytande kunde jag börja mitt värv.» »M. H. — Vi veta alla huru åsikter och förhållanden sedan dess förändrat sig i vårt land. Jordbruket har gått framåt med raska steg och uppsöker ivrigt binäringar. Fabriksindustrin har småningom intagit sin behöriga plats i den allmänna hushållningen och hemslöjden har fått allt flere vänner och befordrare. Jordbruks- och fabriksindu­ strin behöva icke längre varken frukta eller misstro var­ andra. — Idén om ett samarbete mellan dessa begge indu­ strier, vilken legat till grund för mina strävanden, är nu längesedan erkänd och skall, därom är jag övertygad, allt vidare utveckla sig till båtnad för fäderneslandet.» »Det skulle trötta H. H:ne om jag försökte i en serie framhålla de resultat, som redan vunnits av detta samar­ bete, men såsom ett enstaka fall tillåter jag mig omnämna, att på min hemort, där jordbruks- och fabriksindustrin gå hand i hand, resultaten visa sig ganska goda. Jordlä­ genheternas pris hava stigit bet}^dligt, sedan många år har ingen sådan lägenhet blivit exekutivt försåld, krono- utskylderna betalas ordentligt, även under år med svaga skördar, arbetslönerna stå alltid ganska högt och man börjar allt mer och mer intressera sig för landets allmänna angelägenheter.» »Det som föranlett mig att här i dag framhålla idén om de olika industriernas samverkan, är den innerliga önskan jag vågar hysa, att K. Finska Hushållningssällskapet allt framgent måtte befrämja utvecklingen av alla industriella strävanden — i så vidsträckt bemärkelse som möjligt.» — 205

I början av juli 1879 hade Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap sammankallat ett större lantbrnksmöte i samband med en utställning av husdjur, jordbruksred­ skap och jordbruks-, ladugårds-, trädgårds- och slöjdalster å Wahrens ägande Wiksbergs gård. Samtidigt högtidlig- höllos Forssa Aktie Bolags 20-åriga tillvaro och dess dis­ ponents 40-åriga verksamhet i Finland genom en storartad folkfest i folkparken. —

Wahren upphöjdes jämte barn och efterkommande i adligt stånd vid kejsarkröningen i Moskva 1883 och ätten introducerades följande år på finska riddarhuset. Karak­ teristisk för hans vänsälla och gästfria personlighet är devisen »vänfast» i vapnet.

Wahren var ledamot av svenska lantbruksakademien, hedersledamot av Kejserliga Ekonomiska sällskapet i St. Petersburg och den första hedersledamoten av Tekniska Föreningen i Finland. Han var riddare av franska Heders­ legionen, Kongi, svenske Wasa- och Nordstjerneorden och ryska Stanislaiordens andra klass. —

En verksamhet så storslagen och framgångsrik som

Wahrens på Forssa måste ibland även träffas av mot­ gångar. Förutom redan nämnda stagnationer uti fabriks­ verksamheten tillföljd av krig, missväxtår och större elds­ vådor må ännu nämnas sträckningen av Åbo järnväg, som lämnade en centralort som Forssa på tvenne mils av­ stånd. I detta avseende hade Wahren icke varit bortskämd. Ända till Helsingfors—Tavastehus järnvägs tillkomst 1862 var den kortaste landsvägstransporten för bomull och maskiner 90 km från Åbo. Efter 1862 begagnades den 60 km långa transportvägen till Tavastehus ganska ofta telegrafadress under denna period och var Forssas »Forssa— Grönfors—Tavastehus», telegrammet givetvis måste sändas av handlande Grönfors i Tavastehus med returhäst eller stafett till Forssa. Sedan St. Peters- burgsbanan upplåtits för trafik sändes mycket av godset varvid 206 tili Riihimäki, dit transportlängden utgjorde 70 km. Ej under att Wahren hoppades mycket av en järnväg från Åbo till Tavastehus—Tammerfors bandel.

Sedan en 1871 beviljad koncession för banans byggande förklarats förverkad i februari 1872 skreds omedelbart till åtgärder för banans byggande för statens räkning. I mars 1874 inlämnades tvenne alternativa förslag, det ena från Åbo över Koivisto (Humppila) till Akkas kyrka, det andra över Jokkis till Kinnais by invid nuvarande Kuurila station. Kostnaderna för båda linjerna voro ungefär lika. Wahren intresserade sig mycket för sistnämnda linje, som skulle passera Forssa på några få km. avstånd under det att avståndet till den nordliga linjen från Forssa bleve 19 km. Denna gång hjälpte dock ej Wahrens prestige vid rådsbordet i gula borgen, där det ej sällan torde hetat »Wahren säger så». I augusti 1874 fastställdes den nord­ liga sträckningen, en motgång, som han aldrig kunde glömma. I december 1878, då Wahren som en av de första i Finland förskaffat sig telefonförbindelse till Forssa sta­ tion (numera Matku) telefonerade han omedelbart följande telegram till Borgström i Helsingfors: »Hurrah och hälsning! Medels telefon är Forssa just nu förenat med världen bortom bergen. Vad okunnighet och småkrämarsinne berövat oss har vetenskapen till någon liten del återgäldat. Honni soit qui mal y pense.» Sistnämnda strof var ett favorituttryck hos Wahren. I följd av Åbo-banans sträckning var Wahren tvungen att låta bygga en landsväg mellan Forssa fabriker och Forssa (Matku) station av 19 km. längd, som 1883 uppläts för allmän trafik och är en av landets rakaste vägar. — En annan fråga, som Wahren ansåg vara ett livsvill­ kor för Finlands uppspirande storindustri var gynnsamma handels- och tullförhållanden vid utförsel av dess till­ verkningar till Ryssland. Genom förordningen om Fin­ lands handelsrelationer med Ryssland av den 31 jan. 1859 207 var det tillåtet att tullfritt årligen till Ryssland införa ända till 50,000 pud garn och andra slags bomullstill- verkningar av finskt ursprung, varöver certifikat skulle av finsk myndighet utfärdas och åtfölja varan. Uppmärk- samgjorda på den utveckling den finska industrien nått vid industriutställningen i Moskva 1882 började de ryska industriidkarena kort därefter föra en häftig kampanj bl. a. mot ifrågavarande tullfrihet, i det de yrkade på införande av differentialtullar för finska bomullstill- verkningar, uträknade på basen av differenserna mellan de ryska och finska importtullsatserna för råvaror, maski­ ner och fabriksförnödenheter ävensom av övriga förmåner för den finska industrin. Sedan en av ryska och finska medlemmar sammansatt tullkommitté behandlat frågan, varvid såsom vanligt skiljaktiga meningar uttalades av vartdera landets representanter, infördes från och med den 1/13 september 1885 en differentialtull av 75kop. i guld per pud för garn och alla slags fabrikstillverkningar av bom­ ull, som från Finland med finskt ursprungsbevis införes till Ryssland. Eimitbeloppet förblev vid det förra belop­ pet 50,000 pud. Då ovannämnda bestämning trädde i kraft, hörde Wahren icke mer till de levandes antal men denna kännbara tullbelastning var ju långt därförinnan en avgjord sak. Det lider därför intet tvivel därom att den väntade tullförhöjningen tärde på Wahrens redan där­ förinnan spröda livstråd och kanske påskyndade hans bortgång från livet. —

Ehuru Wahren egnade sina närmaste omsorger åt Forssa bomullsmanufakturverk och åt bolagets och sina egna jordagods däromkring, hade han dock även tid att med­ verka till uppkomsten av andra industriella inrättningar och ekonomiska företag. Då ingenjör Johan Hult 1856 an­ ställdes på Forssa som ledare för mekaniska verkstaden och byggnadsingenjör, ingick i hans kontrakt att han för bola­ gets räkning skulle få åtaga sig projekterande och upp- 208 förande av sågar, kvarnar och andra industriella inrätt­ ningar inom landet emot åtnjutande av ersättning för sina resor och andel i provisionen. För sådant ändamål anställdes honom till biträde unge män som byggnads- elever. Dylika byggnadsarbeten utfördes under Hults tid årligen, för det mesta sågverk men även andra n3^bygg- nader på Tervakoski och Kymmene bruk m. fl. orter. Initiativet till anläggande av Kymmene träsliperi och pappersbruk togs 1872 av Wahren, som även utverkade sig det första privilegiet att å Ulvi hemmans mark vid Kuusankoski i Walkeala anlägga en fabrik för tillverkning och vidare förädling av träpappersmassa. Marken hade han jämte kommerseråden C. M. Dahlström och G. A. Lindblom, borgmästar H. Höckert, ingenjörerna C. G. och Johan Hult samt v. häradshövding A. A. Stålström arrenderat samt bildade med dem Kymmene aktiebolag. För Forssa Aktie Bolags räkning åtog han sig brukets upp­ förande genom ingenjörerna Hult och Aug. Palmberg, vilken senare ledde byggnadsarbetena på platsen och även blev brukets första disponent. Åtagandet medförde för Wahren mycket arbete med avseende å den i slutet av 1872 timade branden av Forssa spinneri. Sedan bruket kommit i gång i juni 1874 leddes affären av verkst. direk­ tören Ernst Dahlström i Åbo.

Tammerfors Klädesfabrik hade efter ägarens A. I.

Frietsch & Co. konkurs och Frietsch’ död omhänderta­ gits av Finlands bank såsom pant för ett manufakturlån. Sedan fabriken varit i overksamhet 1867— 69 utbjöds den till salu av banken och inköptes av ett för ändamålet bildat aktiebolag, bland vars stiftare Wahren var. Han valdes från bolagets konstituerande till den ena fullmäk­ tige och deltog som sådan verksamt och sakkunnigt i dess utveckling ända till sin död. Wahren deltog även i egen­ skap av direktionsmedlem uti förvaltningen av Jokkis gods aktiebolag och Fiskars aktiebolag. Livligt intres- 209 serad av landets ekonomiska förhållanden tog Wahren givetvis del i uppkomsten av landets första privata kre­ ditanstalter, Hypoteksföreningen och Föreningsbanken ävensom 1883 av Finska Ångfartygs A. B. Det förtjänar införde affärsbruket att framhållas att han tidigast fordra accept för försålda varor, vilket förfaringssätt därförinnan endast sällan kommit till användning inom landets handelsvärld.

Det är naturligt att en man med Wahrens mångsidiga insikter och erfarenheter på näringslivets olika områden och framstående kunskaper överhuvudtaget skulle anli­ tas av staten i kommittéer för ekonomiska angelägenheter. Wahren blev därför utsedd till medlem av flere viktiga statskommittéer, bland vilka må nämnas: den stora manufakturkommittén (förstärkta manufak­ turdirektionen) av år 1856, som under Generalguvernör, greve Bergs ordförandeskap, skulle föreslå åtgärder till fabriksindustrins i landet förkovran; kommittén av 1857 för uppgörande av förslag till änd­ ringar i tulltaxan; kommissionen av år 1862, som skulle bereda lagförslag till lantdagen angående 1) husbehovsbränningens avskaf­ fande, 2) barns användande i fabriker, 3) införande av kommunalstyrelse på landet; kommittén av 1873 för undersökning av befarad över­ avverkning av landets skogar; kommittén av 1873 för avgivande av förslag till hus­ slöjdens befordrande; kommittén av år 1873 för uppgörande av förslag i sund- hetspoliti; privatbanker. kommittén av år 1876 för guldmyntfotens införande; kommittén av år 1883 för utarbetande av en ny lag om Inom det kommunala livet i Tammela deltog Wahren verksamt som medlem av fattigvårdsstyrelsen under 15 Finlandssvenska Tekniker — 14 210 år och ordförande i kommunalnämnden under 9 år. Hans målmedvetna och uppoffrande arbete till lindrande av det allmänna eländet under det stora nödåret har redan tidi­ gare varit föremål för behandling. Härtill må ännu till­ läggas, att Wahren hösten 1867 erhöll i uppdrag av K. Senaten att på sin utländska resa insamla upplysningar, vilka slöjdartiklar kunde vinna avsättning i utlandet. Främst gällde frågan förädlade skogsprodukter, för vilka slöjdaktiebolaget i Helsingfors och Åbo voro villiga att förmedla export. Wahren medförde hem en rik kollektion av dylika alster.

Den 1 november 1876 donerade Wahren åt Tammela kommun en summa av 5,000 mk under följande villkor och förbehåll: 1) att räntan å kapitalet skall användas till förmån för den slöjdskola, som inrättas i förening med kommunens fasta folkskola eller, om medlen icke för den­ samma skulle behövas, till slöjdkunnighetens inom kom­ munen höjande i allmänhet; 2) att kommunalnämnden i samråd med direktorn vid Mustiala lantbruksinstitut och disponenten på Forssa äger bestämma om räntans användande till det bestämda ändamålet.

I Tammela intog Wahren en bemärkt plats vid sidan av den stridslystne prosten teol. dr. A. B. Granfelt (den andre kyrkoherden under århundradet efter 1809). Mel­ lan desse matadorer utkämpades ofta, vanligen skriftli­ gen, hårda duster i församlings- m. fl. frågor, där me- ningsolikheterna främst berodde på parternas olika världs­ åskådning. Där striden gällde allmänna spörsmål, hade Wahren vanligen medhåll bland Forssabor och fabriks- folket, Granfelt bland Tammelabor och bondfolket. — Vid val av tjänstemän och arbetare hade Wahren en mycket god blick, något som bl. a. framgår därav att den, som vunnit anställning i Forssa Aktie Bolags tjänst, i de allra flesta fall stannade i sin befattning en lång tid, ofta för livstiden. 211

Härom skriver Christian Bruun, som betraktade Wah- ren som sin läromästare och faderliga vän, i sin tidigare citerade biografi: »Ett bland Wahrens mest framstående drag, var det mästerliga sätt han hade att uppfostra sina tjänare till dugligt folk. Det tycktes gå fullkomligt av sig självt, oftast blott med det största tålamod, genom att själv taga uti, visa och försöka huru man kunde behandla en sak, tills det eftersträvade resultatet var uppnått.

Ingenting tycktes honom vara omöjligt och ej heller vara det för hans biträden. Ett ofta använt talesätt var att: »spotta i händerna och taga ett nytt tag!» Följden av ett sådant behandlingssätt var att samtlige i hans tjänst varande personer älskade och högaktade honom som en fader. Högst sällan har det inträffat att någon frivilligt skulle ha skilj t sig från tjänsten, varför även en hop veteraner finnas på Forssa ävensom många av tjänstemännen över­ skridit sitt 25 års jubileum.»

Bland mästare och tjänstemän har redan tidigare upp­ räknats en mängd fall där arbetstiden på Forssa varat från 25 till 50 år. Ännu flere dylika fall kunde uppräknas från arbetarnas krets men må det vara tillfyllest att om­ nämna, hurusom vid ovannämnda fest år 1879 ej mindre än 55 st. av Finska Hushållningssällskapets utmärkelse­ tecken för lång och trogen tjänst utdelades bland förmän och arbetarne. Att denna stadighet i arbetet sedermera blivit en tradition på Forssa framgår därav att, då Forssa Aktie Bolags 50-åriga tillvaro firades år 1909 genom en stor arbetarfest i folkparken, hederstecken i silver jämte pen- ningegratifikationer utdelades åt ej mindre än 276 för­ män och arbetare, vilka varit 25 år eller längre tid i bola­ gets tjänst. Samtliga hade inträtt i tjänst redan under Wahrens tid, 103 hade tjänat bolaget 35—45 år, 20 under en tid av 45— 50 år och 13 utöver 50 år. Eiknande emblem i emalj eller guld överlämnades vid samma tillfälle åt 6 Finlandssvenska Tekniker — 15 212 tjänstemän. Ovanstående siffror ådagalägga för övrigt att arbetarstammen på Forssa är ovanligt bofast, delvis beroende på att en klok bosättningspolitik ända sedan Wahrens tid därstädes vunnit tillämpning.

Mot sina arbetare intog Wahren en patriarkalisk ställ­ ning, som även fortgick efter hans tid tills den socialistiska arbetarrörelsen ocli storstrejken upplöst samhörigheten mellan husbonde och tjänare. Han var vänlig och god och ställde det gärna bra för sina arbetare men han var fordrande, då det gällde arbetet och häftig mot den ohör- samme. Bland välfärdsåtgärder, som Wahren infört från bolagets älsta tider må nämnas: inrättande av en fattig- vårdskassa för understödande av sjuka och ålderstigna arbetare, till vilken arbetarna erlade 2 kop. i veckan och en fabrikssparbank, fri läkarvård och medicin, sjuk­ hus, bibliotek med läsesal och fabriksskola. Sistnämnda spelade en viktig roll, så länge folkskola icke fanns på orten, och barnens antal vid fabriken var stort. De emottogos nämligen vid 9 års ålder och erhöllo bostad och kost vid fabriken ända till medlet av 1880-talet. På folkskoleunder- visningen, även en primitiv sådan, lade Wahren mycken vikt, ty han insåg att det var på denna väg disciplin skulle utövas och råheten bekämpas. Därför lät han redan 1862 uppföra en lämplig och rymlig skollokal i parken som även användes till gudstjänster om söndagen, då skolläraren enligt avtal höll predikan. Denna verksamhet upphörde då bönehus uppstodo i Forssa på 1880-talet.

Wahrens intresse för folkbildning framgår av den del han tog i grundandet av den första högre folkskola i Forssa. På hans initiativ hopsamlades vid Alexander II jubileum 1880 genom subskription bland fabrikens befäl och arbe­ tare en summa av 10,000 mk för en högre folkskola, vil­ ken, sedan bolagsstämman på disponentens förslag ansla­ git en liknande summa, inrättades från hösten 1883 i enkom härför å bolagets mark uppförd lokal. 213

Wahren var en personlighet som i många avseenden höjde sig över mängden. Till naturen var han älskvärd och livlig, i sällskap språksam och medryckande, och där­ till mycket beläst och berest. Han var en arbetets man som få. Hans arbetsdag började kl. 3 på morgonen, då kor­ respondensen och kontorsgöromålen utfördes i lugn och ro. Wahren skrev nämligen städse själv sina brev, vilka ut­ märkte sig genom avfattningens klarhet och uttryckenas fyndighet.1) Vid fabriksarbetets början var han vanligen på sin första rond och så fortgick arbetet hela dagen omvex- lande på kontoret och i fabriken. Han skriver själv härom: »Ehuru min dag bör j ar kl. 3 om morgonen så räcker den ej till, helgdagar givas ej för mig men arbetet växer mig dock över huvudet.» Att detta kunde fortgå under en lång levnad vin­ ner sin förklaring av hans goda fysik och rörliga liv. De många resorna i hemlandet och höstresan till utlandet medförde för honom icke blott en välbehövlig omvexling i det dagliga stretandet utan även en vila för tankens alldagliga gång. 1) Några prov på Wahrens livliga, skämtsamma, ofta något dras­ tiska stil må här anföras ur brev till vänner:

År 1857, då beslutet om byggande av Helsingfors— Tavastehus järn­ väg fattats: »Det första spadtaget på första finska järnvägen verkar mera gott än det nuvarande finska presterskapets sammanlagda års- predikningar och vad särskilt det där lindebarnet Industrin beträffar så är det första spadtaget på första finska järnvägen mera värt än alla juristers skriblerier, om de skulle ha velat åtaga sig att skaffa liilan äkta barns rättigheter. — Hurra därför för första järnvägen, den må sedan bli lång eller kort»!

År 1860: »Om jag ej bedrar mig skall den nye ordföranden i manufak­ turdirektionen (v. Minckwitz) visa, att han kan uträtta något — och det skall väl gå till på det sättet, att man skall skriva vidlyftiga författningar om saker som man ej förstår — att man skall apa ihop en faktorilag för ett land, som ännu ej har några faktorier och att man skall tvinga in industrin i en uniform, innan den ännu kommit ur vaggan och man sålunda ej vet hurudan figur den kunde få, då den finge växa upp — man vill göra den välväxt men kanske just får honom puckelryggig och sjuklig genom dessa snörliv.» 214

Ända till sitt 60 åldersår hade Wahren njutit av en god hälsa, rask och kraftfull som han var. Men därefter begyn­ ner ett maglidande göra sig kännbart. Sommaren 1873 d. v. s. året efter det hans maka dött, företog han sin för­ sta resa till kurorten Carlsbad och 1874 klagar han över sin hälsa och sina smärtor, fast han skyller på »att för­ argelsen över Åbo järnvägs slutliga öde just ej bidragit att göra tiden glad för mig». År 1879 besökte han Marstrand och 1880 Kissingen med gott resultat.

Under år 1884 tycktes Wahrens hälsa hava bet}^dligt försämrats. Då han i slutet av året besökte kunder i Ryss­ land, kunde han icke komma längre än till St. Petersburg, dit agenterna från Riga och Moskva kallades. Han läm­ nade icke sitt rum.

I början av 1885 försökte Wahren deltaga i lantdagens arbete men blev tvungen att återvända till Forssa. I slu­ tet av maj begav han sig dock till badorten Wildungen i Waldeck, därifrån han återvände i slutet av juli. Den 4 augusti reste han ännu till Helsingfors på en vecka. Den 20 augusti skrev han ännu brev till agenten Broadbent i Manchester, att läkaren förbjudit honom att företaga den sedvanliga höstresan till England. Den 27 aug. under­ rättas huvudkontoret från Forssa »att vår älskade chefs tillstånd numera är hopplöst, timmarna lära vara räknade».

Den 28 augusti kl. 1 på dagen utandades Axel Wilhelm Wahren sin sista suck i kretsen av familj och vänner på Forssa vid en ålder av 70 år 8 mån. och 18 dagar.

Grundläggaren av Forssa fabriker, och detta samhälles skapande ande hade gått ur tiden efter att under 36 år, varav 26 under Forssa Aktie Bolags tid, hava varit all- smäktig härskare i landsdelen. Den som i en sen efter­ värld ännu fått skåda reminiscenserna av entusiasmen för grundläggaren kan förstå att hans bortgång för mången underlydande kändes som om solen gått ned — för alltid. 215

Till minne av grundläggaren upprestes tvenne år där­ efter en av skulptören Valter Runeberg modellerad bröst­ bild av brons framför Forssa spinneri. Medel till dess bekostande hade hopbragts bland brukets tjänstemanna­ personal och arbetare vid bolagets och disponentens 25-åriga jubileum i april 1884.

Wahren var 24/ 7 1839 gift med Emilia Carolina Klebek från Bielitz i Österrike, född 12/ 11 1814, död på Forssa 20/ 4 1872, och sörjdes vid sin död av sonen John Wilhelm Wahren (f 1891) och dottern Sidonia Carolina Beatrice (f 1923), änka efter v. häradshövding Adolf Albert Stål­ ström (t 1884).

I sitt testamente förordnade Wahren att en summa av 5,000 mk skulle tillfalla Finska Hushållningssällskapet med villkor att medlen skulle användas till spridande av kunskaper i mjölkhushållning.

Enligt Wahrens skriftligt uttalade önskan tilldelade hans arvingar 1889 Tammela slöjdskola 5,000 mk utan angivande av några särskilda bestämningar för medlens användande ävensom en lika stor summa till fabrikens fattigvårdskassa. * * *

Det torde finnas få orter i vårt land, där man så ögon- skenligt kan varsna verkningarna av en enda storindustriell inrättning som Forssa köping. Äran härav tillfaller främst den, som tagit initiativet, uppbyggt den första grunden, planlagt det hela och alla motgångar till trots sett stort, och handlat med kraft och mod. 1924.

K. E. Palmén.