Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 57-67
C a r l T h e o d o r H ö i j e r.
En del av det Helsingfors, som huvudstadsborna dag ligen ha för ögonen, har erhållit sin stämpel genom arki tekten Carl Theodor Höijers verksamhet.
Th. Höijer, född den 20 februari 1843, var ett barn av den stad, där större delen av hans levnad förflöt och där han skapade sina flesta verk. Hans fader, Henrik Höijer, hemma från Sverige, hade slagit sig ned i Helsingfors i egenskap av en mycket anlitad spegelfabrikant. Han sysslade med olika slag av dekorativt arbete och utförde sålunda altardekorationen i Gamla kyrkan och förgyllnin garna å predikstolen i Nikolaikyrkan i Helsingfors samt flere likartade arbeten i landsorten. Th. Höijers mor, Maria Govisa Selenius, var hemma från Borgå och härstammade från en österbottnisk släkt.
Höijer visade redan som barn anlag för teckning och ritning, och det var av denna anledning ständigt i för äldrahemmet tal om att han skulle utbilda sig till arkitekt. Den första upprinnelsen till denna tanke gavs måhända av den i Helsingfors verksamma G. T. P. Chiewitz, vilken var besläktad med fadren. Gossen sattes i den då existe rande tekniska realskolan i Helsingfors och genomgick densamma. Här föranstaltades vid ett tillfälle på initiativ av sedermera senatorn Born, då ordförande i Manufaktur direktionen, under vilken läroverket lydde, en tävlan beträffande projekt till en »villa i schweitzerstil.» I denna tävlan, vilken antagligen igångsattes mera för att bereda 51 omväxling i skolarbetet och för att taga kännedom om elevernas anlag, än för medförande av någon egentlig nytta — arkitektur lärdes icke i skolan och eleverna voro 13 ä 14 år gamla — deltogo många, men endast tre av dem och däri bland Höijer kommo till något resultat. Från denna täv ling, vilken ägde rum år 1857, hemförde Höijer ett pris. Kort efteråt utförde han ritningarna till de tidigare nämnda altardekorationerna för Gamla kyrkan. Han syss lade sålunda redan vid mycket unga år med det fack, inom vilket han sedermera utbildade sig.
Det var vid denna tid mycket vanligt att helsingfors- gossar, sedan de genomgått sin skolkurs, begåvo sig »till sjöss». Även Höijer hade fattats av lusten att jämte några kamrater, i vilkas sällskap han besökte de i hamnen tal rikt liggande segelfartygen, giva sig ut på böljan blå. Lyckligtvis verkade Chiewitz mellankomst att det blev intet av den tilltänkta långfärden, och Höijer torde ej heller någonsin hava ångrat att han avstod från sjömans livet och blev på landbacken. Han anställdes nu hos den mycket anlitade Chiewitz, hos vilken han sysslade med ritarbeten åren 1861—62. Härmed hade Höijer på allvar slagit in på arkitektbanan, på vilken det nu gällde att ar beta sig framåt. När Chiewitz i slutet av år 1862 avled, fattade Höijer snabbt beslutet att söka sin vidare utbild ning i Stockholm, där F. V. Scholander då verkade som lärare i arkitektur vid Konstakademin. Under hans led ning arbetade Höijer nu under fem av möda, försakelser och gott humör fyllda år.
Höijer hade vid sin avresa endast en obet3-dlig summa i fickan och var för övrigt överlämnad åt sig själv i allt, som gällde hans ekonomi. Han sökte och fann ritarbete, varmed han sysslade dels om nätterna, dels under de lediga somrarna, och med de sålunda inflytande medlen kunde han nödtorftigt draga sig fram. Timlönen för ritningsarbete var vid denna tid omkring 35 öre, och man arbetade, då 52 tiden så medgav, 11 timmar om dagen. I allmänhet rådde i Stockholm ingen brist på arbete, dels emedan man byggde flitigt och dels emedan det icke fanns överflöd av ritare.
Scholander var städse, ehuru sträng och fordrande, vänlig och tillmötesgående. Vid ett tillfälle, då det var trångt om utrymme och fråga uppstod om avlägs nandet av utlänningarna från läroanstalten, uppträdde Scholander med stor iver till finländarnes förmån och menade att »så länge finnarna vilja vara här skola de också få bliva.»
Den mera praktiska delen av sitt fack försummade
Höijer icke att lära. Redan år 1859 var han med om upp murandet av Svenska teatern i Helsingfors, och under flera av de följande åren sysslade han ävenledes med murning, mest sommartid. Han vann slutligen i murnings- konsten så stor skicklighet, att han erhöll lika stor dags penning — då för tiden 75 kopek — som de bästa yrkes- murare. Då och då placerades han på mycket fordrande ställen vid murningsarbetet. Det kan nämnas att Höijer under den tid han sysslade med praktiskt murningsarbete bl. a. deltog i uppförandet av kyrkan i Nystad. Han upp murade jämväl ett av hörntornen i järnvägens numera nedrivna stationshus i huvudstaden.
Efter en sådan grundlig kurs i det praktiska utförandet av byggnader och efter erhållen mångårig undervisning av en så utmärkt lärare och fackman som Scholander, var Höijer bättre rustad än flertalet att träda in på sitt arbets fält. Då han år 1868 återvände från Stockholm till sin hemstad erhöll han ock genast arbete. Han engagerades nämligen som biträde av arkitekten Hampus Dahlström, vilken då utarbetade ritningarna till det gamla student huset i Helsingfors. Då denna byggnad sedan utfördes, blev Höijer ett slags första kvartersman på arbetsplatsen. Då sedermera efter nödåren det ekonomiska livet begynte uppblomstra, vidtog i Helsingfors en rätt livlig byggnads verksamhet, därvid Höijer erhöll det ena uppdraget efter det andra och småningom blev en av stadens mest anlitade arkitekter. Han hade visserligen sökt sig till Överstyrel sen för allmänna byggnaderna och var även under åren 1870—72 anställd därstädes, men lämnade denna plats för att med mera samlad kraft kunna ägna sig åt de privat arbeten, som i allt större antal hopade sig. Även från Polytekniska skolan, där han verkade som lärare i linjal ritning och teckning, tog han avsked av nyssnämnda orsak.
Den bästa föreställningen om den storartade flit och energi Höijer utvecklade får man kanhända genom föl jande förteckning över de byggnader, vartill han leve rerat ritningar:
Lagerkällare och magasin vid Sinebrychoffs bryggeri i Helsingfors, år 1870; byggnad för Sinebrychoffs bryggeri i Helsingfors, 1873; fattiggården loge- (ekonomiebyggnad, i Plelsingfors mentsbyggnad, barnhus, sjukhus, uthus), 1873; bisättningskapell på Gamla kyrkogården i Helsingfors, 1873; nedrivet), 1876; fors, 1876; villan Runolinna nära Viborg, 1874; stenhuset Brunnsgatan N:o 9 i Helsingfors (numera byggnad för konst- och industriutställningen i Helsing karaktärsbyggnaden å Nokia pappersbruk, 1876; stenhuset Mikaelsgatan N:o 17 i Helsingfors, 1877; stenhuset Malmgatan 12 i Helsingfors, 1877;
Messuby församlings kyrka av sten, 1879; destillationsverk för firman Sinebrychoff i Helsingfors, 1879; stenhuset Brunnsgatan N:o 11 i Helsingfors, 1879; stenhuset Alexandersgatan N:o 10 i Helsingfors, 1879; folkbiblioteket vid Richardsgatan i Helsingfors, 1879; stenhuset Kasärngatan N:o 26 i Helsingfors, 1879; stenhuset Andrégatan N:o 5 i Helsingfors (nedrivet), 1880; stenhuset Norra Kajen N:o 6 i Helsingfors, 1880; stenhuset N. Esplanadgatan 25 och 27 (Grönqvistska huset) i Helsingfors, 1882; 16 i Helsingfors, 1881; om- och påbyggnad av stenhuset Fabiansgatan N:o stenhuset Bangatan N:o 17 i Helsingfors, 1881; stenhuset Annegatan N:o 25 i Helsingfors, 1881; tvättinrättningen vid Långa bron i Helsingfors (för störd under frihetskriget), 1883; om- och påbyggnad av stenhuset Mariegatan N:o 4 i Helsingfors, 1883; 1883;
Helsingfors, 1884; stenhuset Glogatan N:o 4 i Helsingfors, 1883; restaurationsbyggnaden å Högholmen vid Helsingfors, stenhuset N. Kajen N:o 4 (Standertskjöldska huset) i böne-, biblioteks- och samlingshus för arbetarne vid Tervakoski pappersbruk, 1884; stenhuset Sandvikstorget N:o 4 i Helsingfors, 1885; stenhuset Glogatan N:o 5 i Helsingfors, 1885;
Ateneum i Helsingfors, 1885;
Hotel Kämp i Helsingfors, 1886; stenhuset Villielmsgatan N:o 6 i Helsingfors, 1886; Frivilliga brandkårens hus i Helsingfors (delvis föränd stenhuset Eriksgatan N:o 24 i Helsingfors, 1887; stenhuset Boulevardsgatan N:o 1 i Helsingfors (numera rat), 1887; påhöjt), 1888;
Finlands paviljong på världsutställningen i Paris, 1888; stenhuset N. Esplanadgatan N:o 31 (Cataniska huset) i Helsingfors, 1889; 55 stenhuset Skillnaden N:o 2 i Helsingfors (Kalevas, nu mera statens hus), 1889; stenhuset V. Henriksgatan N:o 16 i Helsingfors, 1889; södra brandtornet vid Högbergsgatan i Helsingfors, folkskolehuset i Berghäll, Helsingfors, 1889; frivilliga brandkårens hus i Ekenäs, 1889; stenhuset Skillnaden N:o 4 (Girsénska huset) i Helsing 1889; fors, 1891;
Helsinge kyrkas restaurering, 1893;
Norrménska huset på Skatudden i Helsingfors, 1895; kyrkogårdsvaktmästarebostaden å Gamla kyrkogården i Helsingfors, 1900; stenhuset Eappviksgatan N:o 3 i Helsingfors, 1900; samskolans i Ekenäs byggnad av trä, 1901; folkskolehuset i Vallgård i Helsingfors, 1901; stenhuset Fabriksgatan N:o 5 i Helsingfors, 1901; kontorsbyggnad av sten för Maskin- och brobyggnads- aktiebolaget vid Sörnäs Strandväg, Helsingfors, 1905; folkskolehuset i Tölö, Helsingfors, 1905; stenhuset V. Kajen 3, tillhörigt A. B. Helsingfors Salu hallar, 1905; badhus av sten i Ekenäs; dessutom ritningar till boningshus av trä, villor m. m. i landsorten på skilda ställen.
Som synes av denna förteckning, vilken möjligen icke är alldeles fullständig, har Höijer gjort ritningar till ett fler tal hus i huvudstaden, kanske till flera än någon annan arkitekt, och av dessa hus äro åtskilliga av för våra för hållanden betydande dimensioner och uppförda å fram trädande platser i staden. Det är icke avsikten att i denna kortfattade biografi söka värdesätta den konst närliga halten av Höijers skapelser, vare det blott påpe kat, att bland hans hus finnas sådana prydnader för sta den som södra brandtornet, frivilliga brandkårens hus 56 (före tillbyggnaden), Ateneum, Folkbiblioteket, det Cata- niska huset och andra. Man kan förutspå att Höijers vackraste byggnader även i framtiden, om än smakrikt ningen förändras, skola räknas till det bästa som här åstadkoms vid tiden omkring sekelskiftet.
En av Höijers största byggnader är det Grönqvistska huset i hjärtat av huvudstaden. Detta hus är anmärk ningsvärt därför, att det var ett av de första, varå en rikare och dyrbarare dekorering användes. Detta an bringande av prydnader vann snabb efterföljd, och en ofta slösaktig och oriktig användning av ornament blev sedermera tyvärr rätt vanlig, uppväckande småningom en stark reaktion. Man begynte ropa på avskaffandet av denna kostsamma belastning av byggnadsverken, och denna dekorering var i mångens tycke ej ens vacker. Man ville ha äkta material, ej denna kalkputs och dessa gipsornament. Smaken hade förändrats.
Vid betraktandet av Höijers arbeten finner man emel lertid att han redan förrän detta rop på »äkta material» blev allmänt, hade använt sådant i tämligen stor skala — nämligen om man som dylikt material räknar fasadteglet utan puts. Då folkbibliotekshuset vid Richardsgatan upp fördes fanns i Helsingfors mycket få råbyggnader — ryska och tyska kyrkorna och riddarhuset. Sedermera ut fördes av Höi jer brandkårshuset, hotel Kämp, södra brand tornet och det Norrménska huset med tegelytor utan kalkputs och med gott resultat. Sådant »äkta material» som t. ex. täljsten och granit tänkte man den tiden inte på.
Då den finländska arkitekturens historia skrives bör vid bedömandet av Höijers insats som arkitekt, vid sidan av den i hans lynne liggande smaken för dekoration och färgverkan, även med erforderlig styrka framhållas det ovannämnda användandet av råteglet, bildande övergån gen till det nuförtiden oftare förekommande än mera» äkta» 4 r ***** H-dm 57 materialet, vars begagnande dock har sina av ekono miska villkor betingade gränser.
Som överledare av arbetet vid de många byggen som voro honom anförtrodda har Höijer skaffat sig ett erkänt namn. Han var en god och reel karaktär, hänsynsfull gentemot förmän och arbetare, och han kände den praktiska sidan av sitt yrke så fullständigt, att även de vid byggena an ställda yrkesarbetarne obetingat förstodo att hans ord och order alltid voro att lita på. Han var på sitt område en liknande kännare av det yrkesmässiga arbetet som några av hans samtida ingenjörer på sina arbetsfält.
Jämte sin verksamhet som praktiserande arkitekt har Höijer tvenne särskilda repriser varit lärare i frihands- teckning och linjalritning vid landets högsta tekniska läro anstalt samt vid Konstflitföreningens skola. Därjämte har han anlitats såväl av staten som av Helsingfors stad som expert, medlem i byggnadskommittéer och ledare för byggen vid flera tillfällen. Vidare har han varit stadsfull mäktig under 12 år i tre perioder, suttit som ledamot i stadens nämnd för arbetarangelägenheter, samt varit medlem av folkskoledirékitionen och kyrkorådet i huvud staden.
Under de sista åren av sitt liv var Höijer sjuklig och såg sig tvungen att draga sig tillbaka från sina arbetsfält. Han avled den 31 oktober 1910 i sin födelsestad.
Theodor Höijer var gift med Augusta Vilhelmina Rosén från Stockholm. Sonen Th. Höijer är i huvudstaden verk sam som skeppsbyggnadsingenjör. 1902 och 1923. /. R.