Endre Lekve

Författare: K. E. Palmén

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker III, sidorna 81-101

E n d r e

L e k v e.

Endre Lekve föddes den 10 augusti 1833 i Ulviks härad i Hardanger i Norge. Fadren, Torkel Paulsen Lekve, var odalman och bebrukade sin fäderneärvda gård Lekve, men hade i tiden även varit i tillfälle att förskaffa sig bokliga kunskaper och i yngre år varit folkskolelärare. Modren, Sigrid Endresdotter, levde ännu vid 91 års ålder. Sonen Endre var den andra i ordningen av 5 bröder, däribland den även i vårt land kände överingeniör Thor­ björn Lekve.

Liksom de andra bröderna erhöll den unge Endre den första undervisningen i hemmet av fadren och deltog därjämte uti arbetena på gården. I början av 1850-talet genomgick han en underofficers- skola i Bergen, varefter han en tid tjänstgjorde som underofficer. Hågen för tekniska studier vaknade dock småningom och, då något högre tekniskt läroverk icke fanns i Norge, begav han sig liksom så många andra av hans landsmän till Tyskland, för att idka tekniska stu­ dier. Genom förmögna vänners bistånd sattes han nämligen i tillfälle att under åren 1856— 59 genomgå polytekniska skolan i Hannover, som redan denna tid intog en framstående plats bland de tyska polytekniska skolorna. Redan under studietiden gjorde Lekve sig känd genom stor begåvning och flit och ansågs som den bäste eleven på sin avdelning. Under sommarferierna 1858 deltog han i ett kanalarbete i Oldenburg. 70

Då tekniska realskolans i Helsingfors direktor A. O. Saelan efter omorganisationen 1858, genom vilken nämnda läroverk kan sägas kava fått en teknisk prägel, den 13 april 1859 av styrelsen utsändes för att engagera en lärare i modell- och maskinritning, allmän byggnadskonst och byggnadsmateriallära samt deskriptiv geometri, vände han sin färd till Hannover, vid vars polytekniska skola flere finnar vid denna tid studerade. Genom en av dessa torde hans uppmärksamhet riktats på den unge norrman­ nen, som gjort sig känd för sina utmärkta studier. Till en början ville kekve icke lyssna till anbudet i följd av den ringa avlöningen av 600 rub. silver, som erbjöds, men, sedan Saelan utverkat sig senatens tillstånd att erbjuda 1,000 rub., antog han befattningen. Härtill torde i icke ringa mån bidragit att kekve i Hannover ingått förlovning med en dotter till en av sina preceptorer, professorn i geodesi Hunseus, och önskade så snart som möjligt bygga bo. De första dagarne av januari 1860 infann hekve sig i Helsingfors och vidtog med sin lärareverksamhet vid vårterminens början.

Såsom redan framhölls undervisade Lekve till en början i ett flertal ämnen. Man fann emellertid snart att ett tek­ niskt läroverk icke kunde nöja sig med en enda lärare uti tekniska ämnen utan att undervisningen måste särskiljas på olika fackavdelningar med var sin huvudlärare. Redan i augusti 1860 utverkades därför tillstånd till att inkalla en ny lärare uti maskinbyggnad, vilket skedde genom Dekves förmedling, och ett år senare en i praktisk geometri och deskriptiv geometri. Samtidigt inskränktes hekves undervisningsskyldighet till allmän byggnadslära eller, som ämnet numera kallas, ingeniörvetenskaperna omfat­ tande grundbyggnad, bro-, väg- och vattenbyggnad. Detta läroämne behöll han vid de särskilda reorgani- sationerna av läroanstalten och blev sålunda 1879 äldre lärare med undervisningsskyldighet i ingeniörvetenskap 71 (bro-, väg-, järnvägs- och vattenbyggnad jämte tillhö­ rande konstruktionsövningar.) Då samtidigt en yngre läraretjänst inrättades i grafisk statik och ingeniörveten- skap, övertog denne dock järnvägsbyggnaden. Under en inträffad vakans 1869— 71 hade Lekve dessutom omhänderhaft undervisningen i byggnadskonstruktions- lära. kekve var en mycket framstående lärare med ett levande intresse så väl för sitt läroämne som för sina elever. Det lider ej heller något tvivel därom att det delvis var Lekves personlighet, som var orsaken till att ingeniöravdelningen under hans tid var den vida vägnar mest frekventerade inom läroanstalten. Såsom ytterligare bevis härpå kan anföras att flere unge män hemma från Östersjöprovin­ serna uppsökte läroanstalten oaktat språket gav dem svårighet, liksom det var ett känt faktum att man icke gärna ville försumma något av kekves föredrag. Lekves framställningssätt var visserligen icke vad man kallar formfulländat och stördes något av hans norska brytning, men föredragen utmärkte sig genom stor redighet och klarhet samtidigt som de voro innehållsrika och grundliga. Särskilt lades mycken vikt på rent praktiska och ekono­ miska synpunkter, kekve, som var mycket intresserad av nationalekonomi, på vilket gebit han var ganska bevandrad, höll städse före att teknikerns speciella upp­ gifter skulle underordnas högre synpunkter av ekonomisk art eller med andra ord uttryckt att de tekniska arbetena i ett land skulle utföras med särskild hänsyn till landets behov och resurser. Han ställde därför höga fordringar på teknikerns omdömesförmåga och lade mycken vikt på det inflytande en inhemsk teknisk läroanstalt utövar på landets framåtskridande. Då motsatta åsikter vid denna tid hystes t. o. m. av högt ställda och inflytelserika personer, framhöll hekve gärna i tal och skrift dessa sina åsikter och införes såsom bevis härpå ävensom för att 72 karakterisera hans ståndpunkt i denna viktiga fråga föl­ jande uttalande, som med anledning av 1867 års ständer- petition om en högskola för alla praktiska yrken ingick i Helsingfors Dagblad för den 26 mars 1867: »7 frågan om ett högre tekniskt läroverk för Finland. Finlands förhållanden äro olyckligtvis sådana, att tvivelsmål ofta måste uppstå, huruvida inrättningar, som i andra länder på det kraftigaste hava bidragit till utvecklingen av alla resurser, från vilkas införande en ny tidrymd av välstånd och framåtskridande daterar sig, här ens skola vara förmånliga, eller medföra fördelar som stå i förhållande till de kostnader de förorsaka. Härtill kommer att de tekniska yrkena äro jämförelsevis unga, tillfölje varav man ännu icke lärt sig inse, vilka insikter, eller i allmänhet vilken bildning, som för desamma erfordras. Frågar man t. ex. vilka insikter och färdigheter en jurist eller en läkare bör ega, skall man genast få svar, men ställer man samma fråga angående en ingeniör, skola mycket få vara i stånd att besvara densamma.

Man vet i allmänhet, att det är på naturvetenskapernas tillämpning, som den moderna tekniken är baserad och följaktligen är man i allmänhet villig att medgiva att en tekniker bör vara hemmastadd i dessa vetenskaper. Men den abstrakta vetenskapen är nära nog fullkomligt hjälp­ lös inför de praktiska problemerna och genom dess medium ses sakerna mycket ofta i ett oriktigt ljus. Det är också en sådan ensidig bildning och därav följande åskådning, som gjort att benämningen teoretiker inom den praktiska världen nära nog blivit en smälek En tekniker behöver icke vara någon stor matematiker eller fysiker, men han måste i dess ställe känna en mängd saker, som för den lärda vetenskapsmannen oftast äro alldeles främmande. Å en annan sida vet man att alla företag bli verkställda • 73 genom praktiskt arbete. Detta betraktas därför också oftast såsom det enda viktiga. Sålunda har man exempel på, att förfärdigandet av någon modell, t. ex. av en ång­ maskin, blivit ansett såsom ett tillfyllestgörande intyg över skicklighet att utföra viktiga praktiska företag. Men själva arbetet — hantverket — utgör teknikerns redskap. Det är absolut nödvändigt att han känner detta redskap, är förtrogen med dess begagnande; men det bör icke förväxlas med den praktiska tanken, omdömet, som gör honom till fackman i ordets fulla och sanna betydelse. Arbetsskicklighet gör lika litet en tekniker, som färdighet att rimma gör en skald, kunnighet att hantera mejseln en bildhuggare eller färdighet att tappa blod eller plåstra en läkare.

Emot lämpligheten av ett högre tekniskt läroverk hava vi hört den invändning göras, att den tekniska verksam­ heten hos oss är för ringa, att företagen äro både för få och små för att äga någon större teknisk betydelse, och att antalet av de personer, som genom dessa företag syssel­ sättas är för ringa till att man för deras skull kan ikläda sig några större uppoffringar eller inrätta kostsamma läroanstalter.

Väl är den tekniska verksamheten hos oss ringa, men därför icke av ringa betydelse för landet. Och om man tror att företagen hos oss äro för små till att erfordra större tekniska insikter, så är detta säkert ett misstag. Vi hysa tvärtom den övertygelse att teknici hos oss i några avseenden hava att kämpa med större svårigheter och att de behöva lika mycken insikt och stundom tillochmed ett mognare praktiskt omdöme än teknici i utlandet. Där har den tekniska verksamheten antagit ett visst lopp, på sätt och vis redan utbildat sin strömfåra. Man är där nästan aldrig villrådig om den allmänna riktning, man bör följa, man saknar aldrig råd eller förebilder för sin verksamhet. Hos oss är allt i görningen, en teknik skall 74 under säregna ekonomiska och klimatiska förhållanden först utbildas. Och utom att det i våra avlägsna trakter ofta är svårt att kunna göra sig tillräckligt underrättad om de framsteg och förbättringar, som göras i andra länder, så äro de förfaringssätt och anordningar, som där följas och användas ofta olämpliga hos oss, på grund av våra nämnda egendomliga förhållanden. Men att efter vissa förhållanden modifiera de annorstädes använda anordningarna och konstruktionerna är ofta ett mycket svårt problem. Det gives tillochmed knappt något mera obestämt och tvetydigt än de orakelsvar, man så ofta nödgas söka hos praktiken och vissa praktiska fakta; vilken omständighet även till en del förklarar de skiljaktig­ heter i åsikter, som så ofta uppträda bland teknici. Men första villkoret för att sådana fakta skola förstås och tolkas riktigt är, att man äger förmåga att analysera dem, eller att kunna intränga i och förstå deras inre natur och samman­ hang.

Vad det åter angår, att det antal av tekniskt bildade personer, som Finland kan sysselsätta, är ringa, så är detta visst fallet om man anställer jämförelse med andra länder. Men för intet land är det viktigare att de i jämförelse med landets ressurser nog stora medel, som användas för tek­ niska och industriella ändamål, användas med insikt och sakkännedom. Intet land har mindre råd att göra förluster genom oriktiga anordningar och experimenter framkallade av brist på insikter och omdöme. För intet land är det viktigare att vad som företages lyckas såväl i tekniskt som ekonomiskt avseende, att man vet både vad man vill och kan uppnå, och tillföljd därav handlar på samma gång med försiktighet, förtroende och energi. Men för att detta skall vinnas är det i främsta rummet nödvändigt, att teknici, vilka det åligger att avpassa konstruktionerna efter behoven, eller att bringa det använda kapitalet i passande förhållande till resultatet som skall vinnas, äga 75 ett moget, på teoretisk och praktisk fackbildning baserat omdöme.

I annat fall råder slumpen och det händer lätt att man efter många förluster och felslagna förhopp­ ningar står rådlös, utan förtroende, och osäker om, vad man bör göra och låta.

Teknici, såsom en klass betraktad, borde därför icke bedömas endast efter personernas antal, utan efter det inflytande de äro kallade att utöva på landets utveck­ lingsprocess i materielt avseende. Och detta inflytande sträcker sig längre än till uppgörande av ändamålsenliga förslag till tekniska företag och till ett dugligt utförande och en riktig förvaltning av desamma. Landets teknici hava även till uppgift att indirekte utöva ett stort inffy- tande på befolkningen och landets ekonomiska utveckling. I detta avseende skola vi först framhålla deras åliggande att utbilda dugliga arbetare för fabriksindustrin och andra tekniska företag. Man har visserligen velat ålägga skolan denna uppgift, och att det är av högsta vikt även för landets industri och teknik att upplysningen hos de arbe­ tande klasserna blir större och allmännare, att deras intellektuella krafter mera odlas och utvecklas än hittills, däri instämma vi fullkomligt. Bildningen måste hos oss bli den livande anda, som väcker folket ur sin dvala, till liv och företagsamhet.

Men att uppnå detta är folkskolans uppgift. Vad teknisk undervisning för de arbetande klasserna angår, så anse vi det möjligt att man vid folkskolan genom en smula praktisk undervisning kan åtminstone bidraga till att lägga fröet till mången viktig husslöjd. Ävenså finna vi det ändamålsenligt, att vid söndags- och aftonskolorna meddela teknisk undervisning åt personer tillhörande enskilda hantverksgrenar, då denna undervisning bör lämpas efter dessa personers tid, insikter och behov. Men i alla dessa fall blir arbetarens allmänna upplysning huvudsaken och den tekniska undervisningen kan endast 76 betraktas såsom kompletteringar för enskilda fall. Tek­ niska skolor i en mera allmän betydelse kunna däremot, då de inrättas för uppfostran av arbetare, enligt vår över­ tygelse, icke motsvara sitt ändamål. Fabriken, verkstaden eller arbetsstället är arbetarens tekniska skola och de teknici, som förestå och leda arbetet äro hans lärare. Endast där kan han lära, vad han utom intelligens och upplysning behöver, nämligen praktisk skicklighet och arbetskunnighet.

Dessutom bör en klass dugliga teknici utöva ett viktigt inflytande på folkets praktiska sinne i allmänhet. Såsom oftast har nämligen ett i praktiskt avseende oerfaret folk mycket naiva och överdrivna föreställningar om saker och förhållanden som röra industri och teknik, vilken omständighet ofta bidrager till att framkalla illusioner och falska spekulationer såväl från den enskildes som från styrelsens sida. Men här är det åter landets teknici, som det i främsta rummet tillkommer att söka skingra illusionerna och leda opinionen in på den praktiska vägen. Åro icke dessa dels direkta, dels indirekta åligganden, som landets teknici äro kallade att fullgöra, av tillräcklig vikt för att motivera inrättandet av en läroanstalt, där sådana personer skulle kunna erhålla en för sitt yrke lämplig fackbildning? Man skall måhända invända, att ändamålet bättre vinnes, om blivande teknici söka sin utbildning i utlandet, då man icke kan hoppas att hos oss åstadkomma ett läroverk, som skulle kunna tävla med de utländska tekniska högskolorna. Men ändamåls­ enligheten av en läroanstalt beror vida mera på, huru den är lämpad efter förhållandena, än på den grad av fullkom­ lighet, som den i allmänhet äger.

I första rummet bör det vara i ögonen fallande, att man icke kan hoppas på något sammanstämmande emellan de inhemska elemen­ tarläroverken och de utländska tekniska högskolorna. Det uppstår därför lätt en lucka i undervisningen, som 77 verkar mycket menligt på studierna vid de senare. Att åter, såsom detta ofta har skett, genomgå fullständig kurs vid universitetet innan man börjar sina tekniska studier, medför en stor förlust av tid och blir mycket kostsamt. Dessutom är den anda, som utbildar sig vid den lärda högskolan, icke gynnsam för utvecklingen av det praktiska åskådningssätt, som de praktiska yrkena i allmänhet erfordra. Den förra är genomträngd av de abstrakta och exakta teorier, som läras av vetenskaperna, men det praktiska området är jämkningarnas område, varest intet är abstrakt, intet exakt, och där ingen absolut riktig lös­ ning av frågorna är möjlig. Att jämka emellan varandra motsatta fordringar, att liksom kryssa mellan svårigheter, som ligga åt motsatta håll, detta är den praktiska fack­ mannens uppgift, och i en kåranda med dylika praktiska tendenser böra hans sj älsförmögenheter utveckla sig och förberedas för det praktiska livet. I denna omständighet torde även förnämsta hindret för föreningen av den lärda och den tekniska högskolan ligga.

En annan viktig omständighet är, att man vid de utländska läroanstalterna icke fäster något avseende vid de inhemska förhållandena. Sådana enkla och primitiva konstruktioner, som hos oss av ekonomiska skäl ofta måste användas, skänker man där ingen uppmärksamhet, och likaså förbli eleverna i okunnighet om det inflytande, som det strängare klimatet hos oss utövar på konstruk­ tionerna och deras anordning. I tekniskt avseende kom­ mer därför eleven, sedan han fullbordat sina studier vid det utländska läroverket, och slutligen hunnit leva sig in i därvarande tekniska förhållanden, att vid återkomsten vara en främling även inom eget land. Men att detta måste försvåra användandet av det lärda är självfallet. Man skall måhända framhålla såsom en motvikt häremot att eleverna i utlandet mera än hemma äro i tillfälle att få se utförda tekniska konstruktioner. Detta är riktigt, 78 men de äro ännu i praktiskt avseende allt för litet mogna till att kunna draga någon väsentlig nytta av denna omständighet. Att draga nytta av en teknisk studieresa är ingalunda en så lätt sak, som man hos oss ofta har antagit. År den resande icke tillräckligt förberedd för resan, så blir vinsten mycket ringa, och de sedda föremå­ lens stora mångfald och olikhet bidraga snarare till att förvirra än att reda och uppklara begreppen och insikterna om desamma.

Från allmän nationell synpunkt måste det dessutom betraktas såsom ett ganska ogynnsamt förhållande att ynglingar skola tillbringa sin studietid utomlands. Det är t. ex. känt, vilket inflytande livet vid universitetet utövar på ungdomens utveckling såväl i nationellt som i individuellt avseende. Och måste det icke anses såsom en väsentlig olägenhet, att den blivande teknikern skall tillbringa dessa år, under vilka hans karaktär och tänke­ sätt mera än under någon annan livsperiod utbilda sig. i utlandet, ibland en främmande nationalitet, för vars liv och strävanden han icke kan hysa något intresse? Slutligen återstår det att omtala en omständighet, som torde förtjäna den största uppmärksamhet, nämligen det indirekta inflytande som ett inhemskt tekniskt läroverk bör komma att utöva på landets teknik och på det prak­ tiska livet överhuvudtaget.

Den i praktiken sysselsatta teknikern har i allmänhet liten tid och ännu mindre tillfälle till följa med de tekniska frågornas utveckling eller att göra sig bekant med de framsteg, som årligen göras dels på upptäckternas och teoriernas, dels på erfarenheternas område. Detta är ännu långt mera fallet hos oss, på grund av landets isolerade läge, än i utlandet, där man dessutom genom bildandet av stora och talrika tekniska föreningar har funnit ett verksamt medel till att motarbeta den ensidighet och det stillastående, som av nämnda förhållande lätt blir följden. 79

I detta avseende bör ett inhemskt tekniskt läroverk kunna utöva ett mycket välgörande inflytande. Den tekniske läraren är icke liksom praktikern sysselsatt med blott enskilda företag. Han är tvärtom genom sin verksamhet kallad att följa med yrkets utveckling i allmänhet. Och genom läroanstaltens bibliotek och samlingar är han även mera än praktikern i tillfälle att göra sig bekant med opinionerna och framstegen på det tekniska om­ rådet. Genom undervisningen och genom att deltaga i lösningen av inhemska praktiska frågor kommer han åter i nära beröring med tekniken och det praktiska livet inom landet. Ett dylikt läroverk bidrager sålunda till att bringa den inhemska praktiken i en närmare beröring med utlan­ det, och att på sådant sätt minska de nämnda olägenheterna av landets isolerade läge. Dessutom kommer en teknisk läroanstalt att inom landet bilda ett hem och en medel­ punkt för de praktiska vetenskaperna, och den praktiska bildningen i allmänhet, och att därigenom bidraga till att framkalla ett sundare liv och en självständigare rikt­ ning hos praktiken än som — under förhållandena sådana som våra — kan uppstå, om denna lämnas ensam, utan att understödas och livas av en dylik vetenskaplig med­ arbetare.

E. L.»

Vid den individuella undervisningen i konstruktions- salen framstod Lekve i sin bästa dager. Han inskränkte sig icke härvid till att behandla enskilda uppgifter och konstruktioner, utan sökte samtidigt bibringa eleverna en praktisk blick för allmänna dispositioner. Det var här han även var i tillfälle att hos eleverna inplanta sina idéer angående ingeniörens uppgift och åligganden och på sitt kamratlika och kordiella sätt giva dem råd såväl i tekniska ting som för livet. »För Gud och en ingeniör får ingenting vara omöjligt» var hans favorituttryck, när någon svår 80 uppgift ingav eleven bekymmer och var det också icke till stor tröst, så var det åtminstone en sporre till för­ ökade ansträngningar. Ingeniöravdelningens elever kommo naturligtvis närmast i beröring med Fekve och det var egentligen de, som fingo del av hans livserfarenheter och råd, liksom det huvudsakligen varit de, genom vilka han utövat så stor verksamhet för vårt land. Lekve var även högt uppburen av dessa sina elever, varom bland annat vittnar den fest, som den 30 mars 1880 hölls för honom med anledning av att han tvenne decennier varit verksam som lärare. Vid tillfället överräcktes åt honom ett smak­ fullt av tekniska emblem sirat fotografialbum, innehål­ lande porträtt av större delen av hans forna elever sam­ tidigt som dessas stora tacksamhet för honom tolkades i väl valda ordalag. låg

Det var emellertid icke allenast som lärare L,ekve arbe­ tade för den läroinrättning han tillhörde. Intresserad för allt framåtskridande, läroinrättningens utveckling honom närmast om hjärtat och man torde icke säga för mycket om man påstår, att läroanstaltens utveckling i väsentlig grad befordrades genom kekves verksamhet. Särskilt må nämnas att han tog verksam del uti det yttrande, som avgavs 1869 med anledning av Finlands ständers petition om utbildande av tekniska realskolan till en högskola för alla praktiska yrken och vilket gav anledning till 1872 års reorganisation, ävensom uti för­ arbetena till 1879 års reorganisation såväl inom lärare­ kollegiet som såsom medlem i den komité, som i maj 1877 nedsattes för behandling av frågan om studieplaner och lärarekrafternas ökande vid polytekniska skolan. likale­ des tog Fekve livlig del i uppgörande av program för poly­ tekniska skolans nybyggnad 1874 och utsågs även till med­ lem av den byggnadskomité, som ombestyrde arbetets utförande. Särskilt var det han som uppgjorde förslaget till värme- och ventilationssystemet. Det sistnämnda, 81 luftkalorifersystemet, var då ännu oprövat i vårt land och har ej heller sedermera visat sig fullt tillfredsställande för en dylik inrättning.

Inom lärarkåren var Lekve under sin tid så att säga den tongivande men också den, som genom sitt livliga och bestämda lynne stundom föranledde kontroverser, dock endast av övergående natur. Att han bland sina ämbets­ bröder åtnjöt det bästa anseende vittnar den omständig­ heten att han från 1875 årligen av lärarekollegiet invaldes till medlem av manufakturdirektionen. Likaledes utsågs han efter 1879 till fackskoleföreståndare för ingeniör- a vdelningen och ända sedan 1864 till bibliotekarie för löro- anstaltens bibliotek.

Lekves verksamhet i vårt land inskränker sig emellertid icke till det tekniska undervisningsväsendet. Vid den tid, då han inflyttade hit, var antalet teoretiskt bildade teknici mycket ringa.

Ingeniörkåren hade förnämligast rekryterats med personer, som erhållit militär utbildning och på det industriella området hade utländingar med rent praktisk utbildning vid behov inkallats. Nu randades en annan tid. En ökad livaktighet och företagsamhet inträdde som bekant på alla områden, icke minst på det praktiska. Härigenom ökades naturligtvis även behovet av tekniska arbetskrafter. Det ligger i sakens natur att de tekniker med teoretisk utbildning, som inkallades till lärare vid landets tekniska läroanstalt, under sådana för­ hållanden skulle av staten och enskilda anlitas för många­ handa värv. Detta gäller i främsta rummet Lekve, som såsom själv härstammande från ett nordiskt land, inom kort acklimatiserats i våra förhållanden, så att han kunde betraktas som en av landets egna söner. Han anlitades även snart sagt i alla de tekniska spörsmål, som den tiden behandlades, vare sig såsom konstruktör eller som råd­ givande tekniker. Såsom bevis för detta påstående upp­ räknas i det följande en mängd uppdrag, som varit anför- Finlandssvenska Tekniker — 6 82 trodda åt Lekve eller åt kommittéer, i vars arbeten han deltagit:

År 1865 och 1866 verkställde Lekve på uppdrag av

Helsingfors kommun undersökning huru staden skulle kunna förses med sött drickbart vatten, och anlades sta* dens vattenledning sedermera i huvudsaklig överens­ stämmelse med detta förslag.

Frågan om byggande av en järnväg från Riihimäki till S:t Petersburg hade i en proposition förelagts 1867 års ständer, som tillstyrkte banans byggande. Med anledning av de drygt beräknade kostnaderna förordades dock, att en noggrann undersökning angående möjligheten att för landets järnvägar tillämpa ett billigare byggnadssystem, som i andra länder kommit till användning. Åt tvenne personer uppdrogs att i utlandet inhämta närmare kän­ nedom om i olika länder använda byggnadssystem. Den ene av desse var Lekve, som redan 1862 vid en diskussion i Industriföreningen förordat en övergång till lättare banor, varför han nu uppdrogs att i Sverige, Norge och Danmark under sommaren 1867 studera dylika järnvägar. Uti sin avgivna reseberättelse, liksom i tidigare artiklar, blev Lekve en ifrig försvarare av smalspårsystemet. Såsom bekant blevo dock andra synpunkter gällande å högsta ort vid frågans slutliga avgörande.

År 1868 förordnades Lekve att vikariera såsom teknisk ledamot i överstyrelsen för väg- och vattenkommunikatio­ nerna. Han var ock av denna överstyrelse städse anlitad såsom examinator och ofta som expert och konstruktör. Bland annat härstammar den vid våra kanaler använda förträffliga svängbron av trä från honom.

År 1873 deltog Lekve i en kommitté, som hade till upp­ drag att underkasta nåd. kungörelserna av 1869 angående tullfri införsel av åtskilliga till fartygsutrustning erforder­ liga artiklar, ävensom rörande mek. verkstäderna och järnverken i landet förunnad tullfrihet för arbetsredskap 83 granskning och revision i ändamål att underlätta och befordra utvecklingen av mek. verkstäderna och andra för bearbetningen av oädla metaller, företrädesvis järn och koppar, anlagda verk och inrättningar.

År 1874 avgav Eekve ett på undersökning grundat förslag om en fast bro över Kumo älv vid Björneborgs stad. År 1875 anmodades Eekve av kommissionen för Vuoksen flodens fällning att uppgöra ett förslag till bro över Kivi­ niemi fors i Sakkola socken. Efter verkställd undersök­ ning uppgjordes ett projekt till hängbro. Densamma, som är Finlands enda hängbro, utfördes under Lekves ledning och delvis på entreprenad av honom under åren 1876 och 1877. Företaget blev dock för honom en källa till bekym­ mer och medförde icke ringa förluster, vilka dock efter hans död i processväg blivit gottgjorda hans barn. Åt 1875 avgav han utlåtande om Pielis älvs kanalise- ring och de för detta arbete uppgjorda alternativa förslag. Samma år inkallades Eekve till ledamot uti bestyrelsen för allmän konst- och industriutställning i Helsingfors 1876 och deltog synnerligen verksamt uti de förberedande anordningarna för expositionen.

År 1876 deltog han i en kommission, som hade att granska ritningar till tukthusbyggnad i Helsingfors. Samma år deltog han som syneman vid avsyning av

Åbo—Tavastehus—Tammerfors j ärnväg.

År 1879 deltog Eekve som medlem i en kommission, som hade att avgiva utlåtande om en fyr vid Björkösunds lotspats.

År 1881 avfordrades Eekve yttrande om förslaget till fyrbyggnad å Bogskär.

Samma år kallades Eekve av Wasa järnvägsbyggnads- kommitté som expert för frågan om lämpligaste skentypen för denna järnväg, en fråga, som sedermera gav anledning till diverse polemiska uttalanden i Tekniska föreningens förhandlingar. 84

Denna förteckning, som antagligan ytterligare kunde förfullständigas, vittnar emellertid om det stora för­ troende Lekve åtnjöt från såväl styrelsens som enskildas sida, ett förtroende som han själv helt säkert icke skattade ringa, då han t. o. m. avslog ett anbud från sitt fädernes­ land att bliva föreståndare för Hortens stora skeppsvarv i Laurvik.

Rikt begåvad på förståndets vägnar intresserade sig Lekve mycket för allmänna ekonomiska frågor. Sålunda deltog han ivrigt i den år 1861 bildade Industriföreningens verksamhet genom föredrags hållande m. m. Uti före­ ningens ströskrifter för 1862 ingick en av Lekve författad artikel »Allmänna betraktelser över olika sätt att bygga järnvägar», vilken diskuterades inom föreningen och även gav anledning till polemiska uttalanden i tidningspressen. Tvenne föredrag »Om nyare tidens framsteg och strävanden i tekniskt avseende» och »Om byggnadsordningen för Hel­ singfors stad» finnas tryckta i den av föreningen 1865 utgivna tidskriften, som redigerades huvudsakligen av Lekve. Även i Helsingfors Dagblad uppträdde Uekve under 1860-talet då och då. Sålunda ingingo med E. L. signerade artiklar 1862 i skyddstullfrågan, där Lekve företrädde frihandelsåsikter, 1866 och 1867 om tekniska undervisningsväsendet, angående lätta och smalspåriga järnvägar och om landets ekonomiska ställning. År 1866 utgav han en broskyr om förslaget till vattenledning för Helsingfors.

År 1873 drabbades Lekve av den stora sorgen att för­ lora sin hustru. Lämnad att ensam sköta hemmet med 4 minderåriga barn hade han numera mindre tid att egna åt allmänna frågor.

I slutet av 1870-talet började den förut så rastlöse mannens arbetsförmåga nedg, åliksom hans intresse för allmänna frågor något förslappades. Häri torde bland annat förklaringen ligga till den omstän­ digheten att Lekve saknas bland Tekniska föreningens 85 stiftare liksom han överhuvudtaget alls icke deltog i före­ ningens verksamhet.

Eekve dog den 10 februari 1882 i Helsingfors efter någon tids sjuklighet i sitt 49 åldersår. Hans bortgång vid en ålder, vid vilken mången ännu innehar sin fulla manna­ kraft, väckte allmän saknad inom tekniska kretsar och beklagades djupt och uppriktigt av hans gamla elever, som städse med vördnad och kärlek påminde sig sin gamle lärare. Vid den högtidliga begravningsakten framhöll en elev, hurusom det värdigaste sättet att giva uttryck åt kärleken och aktningen för den avlidne vore att genom rastlöst troget arbete hedra minnet av den högtuppburne läraren och vännen, vilken aldrig tröttnat att leda det unga släktet på den rätta stråten och som städse för dem varit en förebild av plikttrogenhet och satt dem i stånd att en gång kunna följa hans fotspår. Till ett minne av den bortgångna och som en gärd av tacksamhet mot honom togo hans tjänstekamrater initiativ till en insamling av medel för uppresande av en gravvård över hans stoft. Idén omfattades med stort intresse även av elever och vänner och vården i form av en högrest bautasten av svart granit med Eekves medalj ongporträtt samt inskriften »Endre Eekve, född i Stavanger1) 1833, död i Helsingfors 1882. Kamrater, elever, vänner reste vården», avtäck­ tes högtidligen den 29 maj 1886. Då insamlingen emeller­ tid inbragt en större summa än vården kostade, beslöt man fortsätta densamma för att därmed uppresa en minnesvård av annat slag, som skulle bliva en källa till andlig utveckling för yngre släkten, d. v. s. en stipendii- fond, som bär Endre Eekves namn. Grundplåten härför uppgick till 700 mk och fonden, som numera vuxit till 6,400 mk, avser understödande av behövande studerande i fackavdelningen för ingeniörväsende. *) Uppgiften att Lekve var född i Stavanger berodde på ett ledsamt misstag genom förväxling med Hardanger. 86

Lekve hade 1860 i Hannover ingått äktenskap med Anto- nie Hunaeus och hade med henne 5 barn av vilka tvenne flickor dött i Finland. Tvenne söner, Georg och Hakon, och en dotter, Sigrid, flyttade efter fadrens död från landet, äldre sonen till Norge, där han blev maskiningeniör, den yngre till Tyskland. Även han har ingått på den tekniska banan och är baumeister. Dottern vistades efter mod­ rens död hos anhöriga i Braunschweig, med pension från Finland.

Uti det tekniska undervisningsväsendets och teknikens utvecklingshistoria i vårt land skall Lekve städse intaga en framstående plats såsom en intelligent och hängiven arbetare, den där egnat sin mannaålders hela kraft åt befordrande av vårt lands tekniska utveckling genom spridande av fruktbärande idéer, tekniska kunskaper och praktiska färdigheter hos uppväxande släkten. Ärat vare hans minne!

K. E. Palmén.