Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 156-180
E r n s t E d v a r d Q v i s t
De friskare vindar, som under Alexander den andres regering tidvis blåste i vårt östra grannland, vilket stund om påståtts hava befordrat Finlands materiella samt därav följande andliga välstånd, medförde i början på 1860-talet samtidigt med det politiska återuppvaknandet, utom en stegrad allmän kulturell utveckling, även en betyd ligt klarare skönjbar industriell sådan samt ökad övrig näringsverksamhet på teknisk grundval.
Vissa mera klartänkta och företagsamma andar för mådde bryta sig ut ur den förtrollning, som för de kun- skapsrikare tidigare och oftast fortfarande manifesterat sig i valet av prästkallet till levnadsbana. Blickarna öpp nades för att det kunde ligga en lockelse i praktiska sysselsättningar, utom i jordbruket också i förarbetandet av de slumrande skatterna i det egna landets sköte. En eller annan till humanistiska universitetsstudier predes tinerad yngling specialiserade sig på teknik och föredrog att icke välj a ett måhända nog så indräktigt yrke med teo logisk upprinnelse. Så med Ernst Qvist, och det oberoende av att föräldrahemmet var en prostgård. * * %
En indirekt uppmaning i tiden i en dödsruna av Qvists f . d. elev och senare kollega, Gustaf Mattsson, över Ernst Ovist att »icke en utan flere borde teckna en gammal 141 mans gärning», belysa den från olika sidor, synnerligast då den man det är fråga om »fyllt ett halvsekel av heder samt, fosterländskt arbete», torde kunna anföras som ett försvar för att en egentligen helt på sidan stående person, som blott i sin tidigaste ungdom varit med om att tolka tecknen från kemisternas glödande deglar, dock tagit sig för att draga ett strå till stacken.
Det må då vara, att skildringen kanske blir dilettant- mässig, ej fattar själen och kärnan hos en självständig och egenartad personlighet, som kanske bort karaktäri seras av en jämnårig och yrkesbröder eller nära anförvant. * * *
Ernst Edvard Qvist var född den 10 maj 1839 i Fred- rikshamn och härstammade både på fädernet och möder net från gamla Fredrikshamnska släkter. Fadern var kontraktsprosten Carl Johan Qvist, modern hette Kata rina Nath. Sin tidigaste barndom tillbragte han i födelse staden, men gick sedan i skola i Helsingfors Privatlyceum. Han blev student 1857, men då föräldrarna redan långt tidigare avlidit gällde det för honom att taga sig fram på egen hand. Han började som icke så få andra framåt strävande män livsfärden på sjön — havet — , tog »hyra» på träfregattskeppet »Nikolai», tillhörande »Rysk-Ame rikanska kompaniet», vilket fartyg hans svåger, kapten Ears Thiodolf Krogius (1832-—1890) förde, seglade sedan i tvenne år och var sålunda med om alla sjölivets veder mödor. Han måste t. ex. som straff för en »vift» vid besök i en hamn jämte några sina »sjökadett»-kamrater sitta 6 timmar i märskorgen. Men Qvist fick också se många län der och folkslag — färden gick från Kronstadt till Ost asien och retur. 142
Att härunder kärleken till naturstudiet vaknade, senare omsatt i valet av yrke, var följdriktigt och på verkades väl hans utveckling och livssyn även av de, låt så vara, relativt få stunder, då havet bjuder på icke blott vanskligheter utan vittfamnande, mäktiga perspektiv, ofta likt ett fata morgana hägrande och föranledande en helt annan uppfattning än den en uteslutande jord- bunden »landtkrabba» kan tillägna sig.
Sedan Qvist återvänt till Helsingfors studerade han under ett års tid kemi vid universitetet under ledning av professor Adolf Edvard Arppe, varjämte han åhörde före läsningar i astronomi för professor Eorenz Eeonard Einde- löf, i fysik för professor Adolf Moberg och i zoologi för professor Alexander von Nordmann.
I enlighet med en anteckning i fysisk-matematiska fakultetens matrikel att Qvists tillämnade levnadsyrke var tekniken, hade han således redan vid denna tidiga tid punkt av gryende industriellt liv beslutat sig för att ställa tekniken som sitt mål. Han reste i själva verket för detta ändamål utomlands, varigenom han blev en föregångs man för de tallösa universitets- och tekniska studerande, vilka från vårt lilla och nordliga land riktat sin håg på studier i länder med rikare resurser än vårt i avseende å lärarekrafter och undervisningsmaterial. Under de 2 år, 1860— 1862, Ovist vistades i de av finländare oftast valda germanska studieländerna på kontinenten, åtnjöt han undervisning i kemi vid polytekniska skolorna i Hannover och Zurich, vilka vardera redan vid denna tid åtnjöto anseende som framstående tekniska läroanstalter.
I
Hannover studerade han bl. a. för Krast, i Ziirich voro Bolley, Städler och Wislicenus hans lärare. Sedan han 1862 hemkommit, fick han genast tillfälle att i praktiken använda sina kemiska, som det senare skulle visa sig, myc ket grundliga kunskaper. Hans äldre bror, den mång- frestande tidningsmannen, senare stadsläkaren i Helsing- 143 fors, med. lic. Carl Immanuel Qvist, hade nämligen inrät tat ett trädestillationsverk i Kangasniemi socken vid norra stranden av Puulavesi, och här var Ernst Qvist sysselsatt i mera än 3 års tid som teknisk ledare och medintressent i företaget. Vilka alla produkter fabriken till verkade eller skulle tillverka finnes icke detaljerat omnämnt i tillgänglig litteratur och det torde bliva svårt att numera noggrannt fastställa detta. Att döma av uttalanden i annat sammanhang, varom mera nedan, torde man dock icke misstaga sig alltför mycket, om man antager, att den kemisk-tekniska verksamhet, som vid fabriken ifråga be drevs, var densamma, som i kanske dock mindre skala vid denna tid upprätthölls som hemindustri i ett antal av 10-—12 i olika delar av landet belägna »fabriker» och om fattade framställning av, utom tjära och terpentin som huvudtillverkningar, även träsyra, d. v. s. oren ättik syra, samt som slutprodukt träkol, möjligen även något annat. Att de brännbara gaserna skulle utnyttjats är knappast troligt. Enligt en uppgift skulle avsikten bl. a. varit att ur trätjära framställa smörjmedel såväl för åk don som järnvägsvagnar. Idén var den tiden säkert myc ket lockande, ty vår tids viktigaste smörjmedel, mineral oljorna, var ju då ännu okänt och man var uteslutande hän visad till de dyra djur- eller växtfetten. Så länge tillverk ningen bedrevs i liten skala lär fabriken i Kangasniemi hava burit sig rätt väl, men då det sedan gällde att utvidga kundkretsen, uppstod en serie svårigheter. Härtill bi drogo tidens dåliga kommunikationer, vilka ju i själva ver ket redan under forntida kulturer och med dessas arbets prestationer medförde hela civilisationers insjunkande i glömska och slutligen undergång. Så blev även fallet med detta, ett den finska teknisk-kemiska verksamhetens pioniärföretag, startat på grundvalen av Finlands slum rande, rikhaltiga, men dock oftast föga givande natur tillgångar och i likhet med andra dylika företag till det 144 landets sista upprätthållet av den inbyggare karak täriserande sega uthålligheten med optimistiska fram tidsförhoppningar. Det hjälpte ej heller i det här fallet, att man försökte flytta fabriken från Kangasniemi till Turenki, företaget var dödsdömt och måste nedläggas. Qvist var emellertid ej den som gav tappt efter neder lag, åtminstone ett sådant till skulle han få uppleva, men för trädestillationsindustrins i Finland frammarsch, för vilken industri han hela sitt liv hyste ett livligt intresse — såsom ju ofta fallet brukar vara med icke rostande ung domskärlek — var hans tillbakaträdande från skådebanan utan tvivel beklagligt. Det är fråga om, huruvida ieke landet haft en mångsidigare nytta av Ovists arbete på rent praktiska banor å den tekniska kemins obegränsade arbetsfält än på den som blev hans huvudsakliga, detta sagt med all respekt för denna livslånga, samhällsupp- byggande verksamhet.
Qvist återvände till Helsingfors och fann omedel bart ny sysselsättning. * * *
Den 5 september 1866 förordnades Ernst. Edvard
Qvist av »manufakturdirektionen» (industristyrelsens före gångare) att såsom tjänstförrättande för Anders Olivier Saelan under höstterminen tillsvidare förestå läraretjän sten i kemi och naturalhistoria vid Tekniska realskolan i Helsingfors. Kemi och naturalhistoria omfattade då enligt förordningen av den 19 december 1858 kemi med skyldighet att även meddela undervisning i kemisk tek nologi och de allmänna grunderna av naturalliistorien samt hava uppsikt över de praktiska arbetena i kemiska labora toriet. Begreppet »naturalhistoria» eller »allmänna grun- f0 HS ST.DS B, y
O '‘9*r*ix 'Y x'^ ’ 145 derna» av densamma var dock ieke närmare specificerat, men att döma av programmet för läsåret 1863— 64 torde väl till nämnda kurs hava hänförts zoologi och botanik. Då av dessa ämnen endast zoologi ingick bland dem Q vist studerade vid universitetet 1859— 60 måste han på egen hand hava skaffat sig hithörande insikter.
Emellertid utnämndes Qvist den 27 augusti 1867 av senaten till lärare i praktisk kemi vid Tekniska realskolan. Qvist hade med ingången av läsåret 1866 övertagit led ningen av skolans laborationsövningar och föreläste där jämte i analytisk och organisk kemi, medan direktor Saelan handhade undervisningen i experimentell oorganisk kemi. Även särskilda delar av den kemiska teknologin hade av Qvist gjorts till föremål för närmare behandling och vidtog således härmed Ovists sedermera mera än ett kvartsekel räckande undervisning i den egentliga kemiska teknologin. Han fungerade därjämte under ett antal år framåt som lärare i fysik (förkunskaperna förvärvade 1859— 60) och kemi vid aftonskolan i Helsingfors.
Vid förändringen den 1 maj 1872 av Tekniska real skolan till »Polytekniska skolan i Helsingfors», vilken för ändring egentligen icke va,r ,e^ork^örä’öd^.4^skolans liv utan blott hade betydelse, genom att skolan’ 'då fick ett sin organisation mera motsvarande namn .och att staten bet3rdligt förhöjdes även genom inrättande av några nya läraretjänster, överfördes Qvist till den nya staten som lärare i kemisk teknologi.
Med Tekniska realskolans förändring till Polyteknisk skola infördes även den förändring i den kollegiala behandlingen av skolans angelägenheter, att ett direk- torat och ett prodirektorat inrättades. Såväl det sist- som förstnämnda skulle Qvist snart komma att efterhand ägna sina krafter och sin omtanke åt. Sålunda för ordnades han redan den 3 februari 1875 av senaten att vara prorektor för 3 år framåt. Detta uppdrag prolonge- Finlandssvenska Tekniker — 10 146 rades den 29 augusti 1877 att omfatta tiden till samma dag år 1880.
Qvists ledareegenskaper och organisatoriska förmåga hade således redan tidigt bland medlärare oeh över ordnade dragit uppmärksamhet till sig. Det var därför även naturligt, att han, som vid läroverkets reorganisa- tion den 16 januari 1879 till »Polytekniska Institutet i Finland» överförts på ny stat och utnämnts till »äldre lärare» i kemisk teknologi, den 20 maj 1880 av senaten utsågs till direktor för Polytekniska Institutet. Qvist överlämnade nu ledningen av laborationsövningarna åt annan person, men handhade dem likväl periodvis som vikarie för ordinarie innehavaren eller då annan lärare ej fanns att tillgå för denna undervisning.
Det var på direktorsposten Qvists egentliga livsverk skulle utföras. Detta står dock i så nära beröring med hans fortgående lärareverksamhet, att någon bestämd gräns mellan desamma icke kan uppdragas, varför också måhända karaktäristiken av båda kan sammangå. Det är också naturligt, att en så långvarig verksamhet — Qvist var lärare och direktor ända in på hösten år 1903 — skulle lämna djupa spår efter sig och dessa bevaras, utom beträf fande hans officiella direktorsverksamhet, som bl. a. fram går av tryckta årsredogörelser av Qvists hand 1880— 1903, i minnet hos de talrika, säkert till över 500 uppgående elever, vilka åtnjutit hans personliga undervisning i kemisk teknologi och dessutom hos de troligen till mera än det dubbla antalet uppgående elever vid läroanstalten, vilka kommit i närmare beröring med honom i hans egen skap av direktor. Att en dylik mångsidig verksamhet redan blott genom sin förekomst, i de ställningar Qvist innehade, skulle vara av stor betydelse, torde icke kunna förnekas. Hans elever skola heller aldrig glömma hans undervisning, som återspeglade hans gedigna erfa renhet, hans klokhet, hans på det exakta riktade och 147 praktiska sinnelag. Den kemiska teknologin hade ju på hans tid ännu icke tagit den fart den senare fick, och de epokgörande, delvis under världskriget — ofta för mör krets gärningar avsedda — gjorda vinningarna, ännu icke alls kommit till sin rätt. Färgindustrin nådde i Tyskland och därefter ock i England sentida sin blomstringsperiod och i det förstnämnda landet och Norge började (i motsatt ordningsföljd) först efter Ovists död den storindustri, som på olika vägar lärt sig att ur luftens outtömliga till gångar på kväve skapa de konstgjorda gödningsämnen, som det moderna jordbruket behöver — och utan vilka väl den europeiska civilisationen förr eller senare hade till stor del blivit dödsdömd, — rent primärt sett för livets för ökande och bibehållande.
De grenar av den kemiska teknologin, i vilka Qvist undervisade, ofta med en grundlighet och bredd som stundom måhända gjorde intrång på andra, även de viktiga delar av samma vetenskap, voro: vattnets teknologi (var om även mera i annat sammanhang här nedan), cement- tillverkning (även om denna utförligare nedan), svavel - syreberedning, soda, bränsleteknologin, tegelindustrin samt något om användningen av trä och metaller m. fl. material, huvudsakligast för det praktiska livets behov i enlighet med ämnets natur. Men inom dessa få huvud rubriker rymdes nog från Qvists sida mycken livserfaren het och gåvos råd, som kanske haft betydelse i senare livs verksamhet. Qvists sävliga, men koncisa föredragsmetod, talet ofta framfört med en underström av humor och icke sällan kryddat av anekdoter från livet sådant det är i verkligheten, har icke heller förfelat att göra bestående intryck. Det är också med den mest ogrumlade sympati som alla hans elever erinra sig denna högst sällsynta lärare och vän.
I lika outplånligt minne kvarstå erfarenheterna från beröringen med Ovist i hans egenskap av direktor. Här 148 utvecklade Ovist gentemot eleverna en måhända omed veten, men dock ytterst påtaglig originalitet, som seder mera ganska snart resulterade i det hos generationer av polytekniker för Qvist använda smeknamnet »fader vår»,1) vilket väl åtminstone under tidigare mera patriarkaliska och av mindre stark elevöverhopning utmärkta tider skä ligen korrekt återgav den omvårdnad Qvist ägnade sina elever, det må så vara, att de ordentligt genomgingo insti tutet och utdimitterades till befattningar i livet, vilka kanske oftast voro direkt tekniska, men också kunde bilda inledningar till andra livsbanor, eller, som ofta var fallet, snart lämnade »Polyteknikum» och valde icke-teknisk sysselsättning. Huru som helst, Qvist var ej glömd och mången kunde troligen i livet med oförställd tacksamhet tillgodogöra sig Qvists osjälviska lärdomar. Å sin sida ägnade Qvist under hela sin direktorstid och senare i livet varenda elev, vare sig utdimitterad eller ej, ett mera än fenomenalt intresse, och räckte hans minne för dessa personer till för att t. o. m. ihågkomma deras förnamn, an märkningsvärda egenskaper, yrken efter avgången från in stitutet etc., icke att förglömma. I samband härmed bör om nämnas den i sitt slag enastående dagbok Qvist förde å institutet fr. o. m. år 1894 t. o. m. år 1901, vari utom pågående dagslektioner och vissa försumligheter å elever nas sida även funnos anteckningar om dagspolitik, finsk och rysk-finsk, anmärkningsvärda händelser i det kejser liga ryska husets sammansättning, dagliga väderleksob- servationer och dylikt. Efter det vår första isbrytare »Murtaja» 1890 tillkommit och senare efter 1898, då »Sampo» framträdde, ägnade Qvist såsom sig bör, vår icke så alldeles litet för (handel och) industri av be tydelse varande vintertrafik sin uppmärksamhet. Även b (Detta namn varierades på senare år även till »fader Q.» eller endast »Q.») 149 uppgifter om strejker i Finland antecknade han re gelbundet.
Ytterligare torde Qvists personintresse för eleverna vid Polytekniska institutet böra med några ord beröras. Med sin nästan pedantiska noggrannhet och sitt sinne för statistik under tider, då statistiken ännu icke nått det omfång och den betydelse man nu till dags anser sig böra tilldela denna disciplin, förtröt det högeligen Qvist, då någon enligt hans tycke omotiverad avgång från institutet ägde rum och i ännu högre grad misshagade honom namn förändringar, som ju t. o. m. kunde ske från ett svenskt namn till ett annat sådant. »Skall det nu verkligen vara nödvändigt», kunde Qvist då yttra åt delikventen. Disci plinära förseelser, t. ex. sådana som den bekanta hän delsen då en »livad» polytekniker passerade ett i gång varande godståg över vagnarna för att slutligen taga plats på lokomotivet, väckte visserligen hans ogillande, men såg han med överseende sinne på ungdomens för- löpelser.
Det polytekniska institutets ekonomi skötte Qvist med utomordentlig omsorg, och utan att undervisningen därav tog skada gjorde han i budgeten en mängd (»myc kenhet» var f. ö. Qvists uttryck) besparingar, detta t. o. m. genom övertygande personlig påverkan å en ofta nog så slösaktig elevkår.
Qvist utövade en ganska betydande författarverk samhet, men skall denna här nedan beröras i samband med hans med densamma delvis i sammanhang stående verksamhet som teoretisk och praktisk kemiker i sitt stu dieyrke. För institutet författade han, utom de ovan redan nämnda årsredogörelserna, till institutets jämte dess föregångares för den tekniska undervisningen i landet 50 års jubileum den 31 maj 1899 en historik, utkommen i en fristående publikation, vari utom allmän histo ingå redogörelser för fackavdelningarna vid rik även 150
Polytekniska institutet samt biografiska anteckningar över avlidna ordinarie lärare. Under rubriken fackavdel ningarna har Qvist här karaktäriserat och i korthet histo riskt beskrivit fackskolan för kemisk teknologi t. o. m. vår terminen 1899. Qvist framhåller häri bl. a. med rätta, att utsikterna för tekniska kemister ända långt in på 1860- talet att göra sina kunskaper fruktbärande, voro ringa. De fåtaliga kemiskt-tekniska industrier, vilka funnos i landet voro för det mesta monopoliserade av utlänningar, såsom fallet var med socker- och glasbruk, blekerier, färgerier och ölbryggerier, så att nästan endast de enligt ständer- lagen av den 2 mars 1865 inrättade brännvinsbränneri- erna kunde bereda inhemska kemiker sysselsättning, vilket också framgår av elevfrekvensen å nämnda fackskola. Dessutom grundar sig ju verksamheten vid bryggerier och brännerier egentligen ej på kemiska processer utan på fysiologiska. Förbättringar i nämnda förhållande in trädde, då cellulosa- (och pappers-) industrin senare bör jade sitt segertåg och under innevarande århundrade har ju också övrig kemisk industri i landet långsamt vunnit terräng. Synnerligast efter Qvists död 1910 och ännu mera med vår nyvunna självständighet, har denna in dustri utvecklats och genom beslut om svavelsyrefabri- kationens upptagande i stor skala av statsverket, torde den kunna anses gå ljusare, och dess enorma betydelse motsvarande tider, tillmötes.
Om man kan säga att Qvist icke bedrev sin undervis ning i kemi med den intensitet man kunde fordra för den viktiga gren av denna som den kemiska teknologin representerar, så bör å andra sidan erkännas, att den sannolika orsaken härtill var den omsorg Qvist ägnade direktorsskapet. Han var den intresserade ordföranden i lärarekollegiet, där hans ord städse vägde tungt och hans intresse för ekonomin och övriga därmed sammanhän gande frågor slappnade aldrig. Det personliga stöd han 151 skänkte såväl lärarekår som eleverna kan ej heller nog högt skattas. Många uppdrag och hedersbevis, närmast i samband med hans lärareverksamhet och direktorat kunde ännu omnämnas:
Han fungerade som ordförande i manufakturdirektionen från den 1 april 1874 till den 1 februari 1875. Vid allmänna industriutställningen i Helsingfors 1876 var han en av prisdomarne. Åren 1883— 1885 var han stadsfullmäktig för Helsingfors stad. År 1889 arbetade han som ledamot av en kommitté för uppgörande av förslag till reorganisa- tion av jordbruksundervisningen samt år 1893 som ord förande i en kommitté för uppgörande av förslag till ny förordning rörande upplag och förvarande av flyktiga och lättantändliga oljor. Följande år blev han ordförande i direktionen för högre hantverksskolorna i Helsingfors. Som ett erkännande av hans långvariga, nyttiga verk samhet tilldelades honom kanslirådstitel 1888 samt stats- rådstitel 1899. Finska Kemistsamfundet, till vars stif tare han hörde och vid vilket han upprepade gånger be klätt ordförandeposten, valde honom till sin hedersleda mot 1899 på hans 60-års dag.
I Tekniska Föreningen fungerade Qvist som ordförande år 1898.
Men Qvists intressen sträckte sig icke blott till de grenar av mänsklig verksamhet, för vilka hans delaktighet här ovan kunnat endast flyktigt skizzeras, han deltog även både som företagare, skriftställare, och som organi satör av materialprovning, en av kemins och övrig tek nologis grundförutsättningar, i praktisk kemisk verksam het eller som inspirerande sådan, varom allt här nedan skall i korthet närmare utläggas. * *
Ovan är Qvists medarbetarskap i ett trädestillations- företag omnämnd. Ett på sin tid enastående framsynt och unikt företag, som först närmare ett 20-tal år senare åter- 152 uppväckts, var cementfabrikationen, vilken Qvist jämte (eller kanske tanken var helt Qvists egen) sin vän ölbryg garen Herman Brummer i Tusby socken i Nyland igång satte. Att också detta initiativ skulle »bära vatten» (som Qvist uttryckte sig) var så mycket mera beklagligt, som denna verkligt nationella industri med alla möjligheter att utveckla sig till storindustri ju i själva verket senare visat sin livskraft, ja sin absoluta nödvändighet för ett själv ständigt, och ett i så hög grad av vattenbyggnadsin dustri beroende land som vårt. Att detta slag av in dustriell egenverksamhet i vårt fattiga land icke vär derats dess högre genom att beredas tullskydd (först den engelska, senare den estniska Portkundas och tyska cementindustrins konkurrens var helt enkelt mördande) eller annat understöd, vittnar icke gott om de sty randes i landet framsynthet och omtanke om dess inbyggare.
Redan under sommarferien år 1868 hade Qvist i Berlin ett par månader under ledning av en professor Michaelis vid en cementfabrik därstädes gjort sig grundligt förtro gen med den då snart ett halvt sekel gamla europeiska cementindustrin. »Savio cementfabrik» nära Kerava sta tion uppfördes 1876, under ledning av en holsteinare Johan Henrik Schiitt, vilken som montör kommit till Stensviks tegelbruk 1862 och förvaltade dess såg till 1869, byggde Bastviks såg i Bsbo 1875 och efter Savio cementfabriks färdigbyggande förvaltade denna till 1886 och senare 1891—92. Kort därefter torde fabriken ned lagts och Schiitt återflyttade till Ryssland och Polen, varest han redan 1886— 1891 hade uppbyggt och förestått cementfabriker.
Savio cementfabrik (aktiebolagets stadgar av 1. VIII 1876) torde utsänt en god vara och fabrikens undergång berodde väl utom och huvudsakligast på ovan omtalade omständigheter även på en möjligen under ovannämnda 153 tider förekommande mindre intensiv förbrukning. Det bör ihågkommas, att cementens användning till beton- och järnbetonbyggnadsarbeten ovan vattnet vid denna tid var okänd eller föga i bruk. Savio cementfabrik hade ett aktiekapital om 300,000 mark, alltså en för denna tid icke liten summa. Den för fabrikationen behövliga leran togs från de i dessa trakter förekommande och redan tidigare även till tegelslagning mycket använda istidsavlagringarna. Kalkstenen hämtades först från ett bolaget tillhörigt mindre kalkbrott i Sibbo och senare från Pargas. Ett material, som måste importeras, var då och är fortfarande stenkol, utgörande sådan import en svaghet i denna inhemska industri. Savios årsproduktion torde uppgått till några tusen tunnor om året och var bl. a. staten avnämare, men som nämnt fick fabriken dö sotdöden opåtalt.
Qvists övriga rent tekniska verksamhet, i händelse man till sådan kan hänföra även tekniskt skriftställeri, vilket icke torde vara oberättigat, står delvis i samband med hans verksamhet som lärare i kemi. Det som här under i detta sammanhang vidare omnämnes sker må hända icke i fullt logisk följd, men dock så vitt möjligt insatt i tids- eller annat lämpligt sammanhang. Om Qvists mångsidighet och användbarhet vittnar t. ex. även, att han redan 1891 av senaten invaldes i en kommitté för avgivande av utlåtande om förslaget till ny patentlag. Om den kemiska industrins förhållande till patentväsendet publicerade han även senare, år 1896, i Teknikern en upp sats. Bland de många skriftliga meddelanden om Qvists verksamhet utom hans egentliga tjänsteområde, vilka fin nas intagna i Tekniska Föreningens i Finland Förhand lingar och Teknikern ■— i vardera tidskriften finnas av Qvists hand skrivna mestadels smärre uppsatser och refe rat av föredrag i Tekniska Föreningen eller Kemistsamfun det, börjande nästan genast efter dessa publikationers 154 framträdande år 1880 resp. 1891 — ingå även årligen åter kommande relationer om tillverkningen och handeln med brännvin i Finland (1896— 1909) samt denatureringen av brännvin (utkom årligen 1893— 1909). År 1880 hade
Qvist varit ledamot i en kommitté för uppgörande av ny brännvinslagstiftning och deltog 1890 som expert i kom mittén för revision av bränn vinsförordningen. Qvist fungerade som överkontrollör för sprittillverkningen i Helsingfors f. o. m. år 1877 till år 1910 samt hade^!* o. m. år 1893 överinseendet över denatureringen, för vilket ända mål han 1892 av senaten anmodats att i utlandet inhämta upplysningar. Qvist hade härför sommaren nämnda år studerat frågan vid schweiziska edsförbundets alkohol förvaltning i Bern, i Berlin samt vid kontroll- och juste- ringsbyrån i Stockholm, och finnas hans synpunkter i frågan bevarade i en 1892 utkommen broschyr, tillgänglig i Universitetsbiblioteket i Helsingfors. Till sprithanteringen i Finland hänföra sig ytterligare följande uppsatser av honom:
Om metoderna att bestämma halten av finkelolja i brännvin. T. F. F. 1887.
Om denaturering av sprit i Finland. T. F. F. 1887. Om möjligheten att skilja äkta cognak, rom och arrak från oäkta sådan. T. F. F. 1891.
Anteckningar ur spritdryckernas historia. Teknikern 1898.
Redogörelse för en tävlan i Ryssland om denaturering av brännvin. Teknikern 1908.
För fullständighetens skull torde även de smärre upp satser Qvist publicerade i de tekniska tidskrifterna och vilka icke redan ovan omnämnts, eller utförligare nedan beröras, böra nämnas. De voro följande:
Förslag till förbud mot försäljning av petroleum med alltför låg antändningsgrad T. F. F. 1882.
Kemisk undersökning av salthalten i havsvattnet när- 155 mast finska kusten. T. F. F. 1883. Qvist var sannolikt den förste, som publicerade undersökningsresultat i denna fråga, vilken icke är utan betydelse såväl för fartygskon- struktionen som ångpannedriften och dessutom för Helsing fors havsvatten i avseende å halten av föroreningar. Om orappade tegelmurars förvittring. T. F. F. 1884. Schema för anställande av observationer angående tegelmurars förvittring. T. F. F. .1885.
Fetthalt i matarevatten orsak till ångpanneskada.
T. F. F. 1886. (Från praktiken å s/s Sirius.)
Förslag att förarbeta kadaver efter avlivade djur. T. F. F. 1886. Nämnda ytterst originella förslag, som med Helsingfors stads nuvarande invånareantal kunde med mycket större skäl påräkna intresse, torde väl knappast hava realiserats eller komma att förverkligas (?) Qvist tänkte sig följande färdiga produkter av uppslaget ifråga: lim, blodlutsalt, gödningsämnen, benmjöl, benkol, knap par, skaft etc.
Resebrev från allmänna teknologmötet i Stockholm år Om Wolperts kontinuerligt verkande luftprovare. 1886. T. F. F. 1886.
T .F .F . 1888.
Ovan är Qvists banbrytande verksamhet till fromma för en inhemsk cementindustri omnämnd och i samband härmed står hans arbete för uppkomsten av en inhemsk materialprovningsanstalt. Förslaget om inrättande i Fin land av en materialprovningsanstalt väcktes vid Tekniska Föreningens möte den 15 december 1888 och efter sär skilda förberedande åtgärder avancerade frågan sålunda, att Handels- och Industriexpeditionen vid senaten den 6 augusti 1890 anbefallde Industristyrelsen att i samråd med lärarekollegiet vid Polytekniska institutet vidtaga åtgärder för anstaltens igångsättande i samband med övrig verksamhet vid institutet. Detta är materialprov- ningsanstaltens i Finland, vilken lyder under Industri- 156 styrelsen (Handels- och Industristyrelsen), fundament- brev och såväl för dess tillkomst som dess verksamhet, synnerligast i begynnelsen, som nog mycket bestod i cementprovning, torde Qvists andel varit utslaggivande. Qvist fungerade som materialprovningsanstaltens före ståndare från dess tillkomst ända till den 21 juni 1899 samt som föreståndare för denna anstalts avdelning för cementprovning från sistnämnda år och datum ända till den 1 maj 1909, alltså till en kort tid före sin död. I sam band med cementprovningen finnes av Qvist följande i tryck utgivet:
Om cementprovning. Teknikern 1893.
Om cement och cementprovning. Teknikern 1894.
Om slaggcement. Teknikern 1895.
Om materialprovningsanstalten publicerade Qvist en uppsats 1893 i T. F. F. och iden av Qvist redigerade »Redo görelse för Polytekniska institutets i Finland verksamhet 1892— 1893» ingår såväl en redogörelse för materialprov ningsanstalten inclusive cementprovningsavdelningen med historik och reglemente som normer för provning av Port landcement, program för materialprovningen o. s. v. Vidare föreligga artiklar i denna fråga om:
Cementprovningsanstalten 1902. Teknikern 1903.
Materialprovningsanstalterna i Stockholm och i Hel singfors under år 1906, samt
Om provning av cement m. m., jämte E. Saraoja.
För att återgå till Qvists allmänna publicistik återstår Teknikern 1909. att omnämna:
Om fabrikation av komprimerat syre och dess använd ning i industrins tjänst. Teknikern 1893.
Kort historik över glasfabrikationen. T. F. F. 1894. Kort redogörelse över de nyaste bidragen till känne domen om luftens hygien. Teknikern 1894. (Jämför härmed ovan nämnda uppsats om Wolperts luftprovare). 157
Om yrkesstoffets skadliga inverkan på andhämtnings- organerna. Teknikern 1895.
Frågan om arsenik i tapeter m. m. Teknikern 1895.
Förbränning av svavelhaltig lysgas. Teknikern 1896. Christian Wilhelm Blomstrand, dödsruna i Teknikern Några synpunkter i frågan om införande av vattengas i Helsingfors. Teknikern 1900.
Kalksandsten, ett nytt byggnadsmaterial. Teknikern 1897. 1900.
Pannsten från Tammerfors. Teknikern 1900.
Rökförbränningsf rågan. Teknikern 1901.
För vattnets teknologi hyste ju Qvist hela sitt liv ett aldrig svalnande intresse, jämförbart endast med det för cementen och trädestillationen. Redan år 1883 hade han i T. F. F. offentliggjort ett uttalande om ett sätt att rena Helsingfors stads vattenledningsvatten. Ungefärligen vid denna tidpunkt började troligen diskussionen om att det för Helsingfors stad medels den år 1877 färdigblivna vat tenledningen levererade vattnet, som trots förtjusningen över att det utan den ringaste möda erhölls hemma i köken, dock genom sin grumlighet ingav nog så allvarsamma betänkligheter. Det bör dock påpekas, att utan kemikalier behandlat, blott filtrerat Vandavatten, oaktat sin av humusämnen orsakade grumlighet, icke bevisats vara för hälsan skadligt. Filtrering hjälpte icke och Qvists recept var därför att fälla humus- m. fl. substanser medels ler- j ordshydrat eller kalialun samt tillsättning av soda eller pottaska. Qvists förslag förverkligades icke omedelbart och senare, år 1897, ingick i T. F. F. en prisbelönad upp sats av Qvist om reningen, som han nu föreslog att skulle utföras genom användande av ferrihydrat. Helsingfors’ vattenledningsfråga löstes ju redan före kriget genom ett kombinerat system av avlagringsbassänger och använd ning av kemikalier, innehållande aluminium och järn eller 158 andra ofarliga ämnen. Emellertid voro vissa kemikalier under kriget svåra eller för dyra att erhålla och likaså torde det i denna dag vara outrett, huru pass hälsosamt Helsingfors stads nuvarande oftast kristallklara, men salt- bemängda vattenledningsvatten är, likaväl som ångpanne- neägarnas belåtenhet med den nya ordningen torde vara mycket problematisk.
Qvists största praktiskt-kemiska intresse i livet föran ledde honom såväl till teoretiska studier och experiment som till publicering av avhandlingar, behandlande trä- destillationen. Saken är redan ovan berörd. År 1888 in gick i T. F. F. en uppsats benämnd: »Utlåtande angående införande av torrdestillation av trä såsom allmogenäring i landet», med anledning av en av överforstmästaren E. E. Blumenthal avgiven berättelse, angående en med stats understöd år 1885 verkställd resa i norra Rysslands skogs trakter för vinnande av kännedom om allmogens skogs- tekniska industrier därstädes för tillgodogörande av träavfall såsom stubbar, rötter och dylikt. Qvist var om någon kompetent att yttra sig i dessa frågor, ty hans dyrt köpta erfarenheter voro säkerligen grundligare än Blumenthals och mången annans. De här ovan redan omtalade »fabrikerna» på 1850- och 1860-talet för trä- destillation i tegelmurade ugnar, representerade otvivel aktigt ett framsteg mot tjärbränning i dal eller grop, men den begränsade, av utländsk konkurrens försvårade och av prisen på världsmarknaden starkt beroende för säljningen av tjära, terpentin, träsyra (behövlig som råäm ne för träsprit och ättiksyra eller dess salter = världsar- tikel), träkol o. s. v. uppmuntrade icke till oöverlagda griinderföretag i dessa brancher.
Till vissa av dessa industrier erfordras nödvändigtvis som grundförutsätt ning väsentliga kapital och detta går ej ihop med hemindu stri. Qvist ansåg, att två statssubventionerade fabriker borde anläggas för ovanantydda industrigrenar jämte 159 liksom raffinering av rå terpentinolja samt tillverkning även av beck, harts m. m. Hemindustrin kunde till dessa fabriker leverera sina råvaruprodukter. I själva verket torde större moderna fabriker för dessa produkters tillverkning vara nödvändiga införande av nya, amerikanska effektiva, materialbesparande arbetsmetoder. Ytterligare pläderade Qvist för en fabriksmässig, inhemsk kimröks- tillverkning, vilken först kort före kriget torde kommit till stånd (utan subvention). Den, som besökte den första mässan i Helsingfors 1920, torde tvivelsutan observerat en mängd utställda terpentin- m. fl. dylika preparat, men någon klar uppfattning om denna industris avsättnings möjligheter inom och utom landet har knappast erhållits. Någon större reklam och propaganda för dessa trähan teringens biprodukter bedrives icke. Nyss lästes dock, att på Milanomässan tjära och terpentin utställts samt till vunnit sig Mussolinis med fleres intresse. Statistiken skall väl i sinom tid visa, om väsentlig nationalekonomisk vin ning, jämförbar med den landet har av papper och cellulosa, kan erhållas även ur träindustrins biprodukter. Först nyligen torde man också lärt att tillgodogöra sig de stora massor avfallsprodukter, som sulfat- och sulfit cellulosaindustrin i landet kvarlämna. Å andra sidan torde exempelvis en sådan kemisk industri, som calcium- karbidfabrikationen, vilken en tid bedrevs vid Häme- koski, numera vara helt nerlagd, också det ett bevis på den kemiska industrins i landet vanskligheter.
Jämte sin ämbetsbroder vid Polytekniska institutet, läraren i allmän kemi, Henrik Alfred Wahlforss, j 1899, en ävenledes i viss mån originell person, (W. bar bland sina elever binamnet »Fisken») utförde Qvist, sannolikt om kring år 1890 eller kort dessförinnan, undersökningar just av trädestillationsprodukterna trätjärans och beckoljornas beståndsdelar, vilka resulterade i en gemensam avhand ling över kolvätet reten, vars konstitution först efter 160
Qvists död blivit fastställd (av Bucher). Wahlforss och Qvist tillhandagingos vid sina arbeten av en tredje, excen trisk person, vaktmästaren vid Polytekniska institutets kemiska laboratorium Wallander, vilken benämndes »Snil let». Ytterligare en uppsats i trädestillationsfrågorna, som Qvist publicerat, finnes intagen i T. F. F. år 1895, prisbelönad och betitlad: »Till frågan om rationell utveck ling av tj ärindustrin i vårt land». De berörda spörsmålen sammanfalla i stort sett med ovan angivna, möjligen med tillägg av förslag om användning av träkol för tillverk ning av kolsvavla och kolsyra samt om pulveriserat kol som surrogat för kimrök. * * *
Qvist blev år 1903 på grund av rådande bobrikoffska regim tvungen att avgå från Polytekniska institutet, som ju under hans stöd nådde tröskeln till det högre tek niska undervisningsstadium, som karaktäriseras med namnet Teknisk högskola. Qvist avgick med avsked den 29 oktober 1903 från såväl sin lärartjänst som direktora- tet, men skötte, därtill förordnad av Industristyrelsen såsom nämnt, ända in på år 1909, föreståndarbefattningen för cementprovningsanstalten.
Ju mera åren började tynga på den rättrådige, urbane och goda medmänniskans skuldror och hälsan började svika, dess mera lutande och böjd syntes den kännspaka och värdiga gestalten. På hans 70-årsdag ägnades honom en vacker hyllning och en relief i marmor, bekostad av några hans f. d. elever och modellerad av hans dotter, av täcktes i Polyteknikernas förenings festsal, en relief, som genom sin fina struktur symboliserade Qvists egen solida och kristallrena karaktär. Qvist hörde förvisso ej till vår nervösa tid, vars oro »förstör människornas själ och kropp i jagandet framåt på näringsbekymrens, högmodets eller äregirighetens törnbeströdda väg upp mot tinnarna av mänsklighetens självgjorda tempel för ofta nog blott fåvitskhet och egennytta.» »Kemin är visserligen materia lismens vetenskap par préference, den lämnar andens värld totalt åsido, ej emedan den skulle förneka densamma, utan emedan den intet därmed har att skaffa», men déss möj ligheter inom denna, må så vara, trånga mänskliga ram, äro obegränsade och låta de linjer skönjas, som för dess hängivnaste adepter leda till förlåtens öppnande.
Qvist dog den 29 oktober 1910 och begrovs å gamla lutherska begravningsplatsen i Helsingfors, samt följdes i döden av sin maka, Anna, född Snellman, den 15 feb ruari 1924.
Helsingfors i april 1924.
Klas Tallqvist.
Finlandssvenska Tekniker — 11