Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 149-159
E v e r t E d e l f r i d W a s a s t j e r n a . »Jag var i skolan ett pluggsnille, därför har det aldrig blivit något av mig.»
Så uttryckte sig f. d. bandirektören vid Finska Stats- järnvägarna, Evert Edelfrid Wasastjerna, vilken beklätt en statstjänst längre tid än de flesta ämbetsmän. Och detta har därtill skett under en utvecklingsperiod, då det mesta skulle »av ingenting frambringas». Sådana ord äro väl uttryck för den största anspråkslöshet man kan tänka sig. »Jag var ett pluggsnille, blev student vid 16-års ålder med 38 röster och promoverades till magister för 70 år sedan — nu är jag 90 år gammal. Jag intresserade mig mest för matematik och fysik, men läste även filosofi, histo ria, språk och annat dylikt. Sedan försökte jag mig som lärare vid ett lyceum i Helsingfors, men var som så dan misslyckad.»
De sista av dessa ord behöva kanske icke tagas efter bokstaven. Den unge magistern var möjligen misslyckad som lärare endast i sina egna ögon. Men man kan väl ur orden utläsa att han icke trivdes, ej var tillfreds med sig själv vid utövandet av lärarens kall utan att för till fället se någon annan utväg till verksamhet. Då kom honom »ödet» till hjälp. Detta »öde» var den festlighet, som vanligen benämnes »Tölö-middagen», vilken kastade överända många framtidsplaner och inriktade många levnadsbanor utefter helt andra linjer än dem, som där förinnan utgjort deras ledtråd. 135 »Tölö-middagen» beskrives livligt och utförligt av
Anders Ramsay i hans skildring »Från barnaår till sil verhår». Den var en rätt oskyldig tillställning för firan det av Anders-dagen. Det råkade sig nämligen så, att Anders Chydenius, Anders E. Nylander, Anders W.
Dammert och Anders Ramsay beslutit att fira sin namns dag med gemensam middag på Tölö värdshus invid Hel singfors. Den märkliga dagen var den 30 november 1855. Närvarande vid festligheten voro, värdarna inberäknade, 28 personer, däribland A. E. Nordenskjöld, genom vilken Evert Wasastjerna inbjudits att vara med vid tillfället. Under middagen höllos under glad stämning en hel del tal med och utan skämtsamma hänsyftningar. Mera behövdes ej under dessa Krimkrigets dagar och general guvernör Bergs tider för att denna middag skulle göras till en högst misstänklig och straffvärd sammankomst, isynnerhet som generalguvernören redan förut hade ont öga till de flesta vid middagen närvarande, emedan de av slöjat en hans spion. Allt nog, efter ingående undersökningar företogos mot de närvarande, och särdeles mot talarne och de mest misshagliga, mer eller mindre stränga bestraffnings- åtgärder. Evert Wasastjerna blev därvid förvisad från universitetet på ett halvt år och begav sig till sin bror, vilken då var anställd vid byggandet av Saima kanal. Man kan förstå att en ung man i denna situation skulle känna sig något osäker beträffande sin framtid. Troligtvis hade han vid återkomsten till huvudstaden kunnat åter vinna sin lärarbefattning, men denna tilltalade honom icke, och frånvaron jämte därmed följande brist på övning i utövandet av pedagogens kall skulle i varje händelse vållat honom avbräck. Emellertid begynte den unge magistern att då och då hjälpa sin broder med utförandet av ritningar till de slussar, som i Saima kanal skulle an läggas, och fattade som en följd härav intresse för tek niska arbeten. 136
Då tiden för »förvisningen», under vilken kanalbyggets ordningsman på skämt plägade säga att magister Wasa- stjerna befann sig under hans uppsikt, var tilländalupen, gällde det att fatta något beslut beträffande framtiden. Under vistelsen hos brodern hade ett sådant beslut små ningom utkristalliserat. Efter återkomsten till Helsing fors begav sig sålunda den unge magistern, som nu hade klart för sig att han ville ägna sig åt tekniskt arbete, till Knut Stjernvall, dåvarande chefen för ingeniörkåren för väg- och vattenbyggnaderna i Finland och tillika ledare för landets första järnvägsbygge, linjen Helsingfors—
Tavastehus, som blev godkänd till utförande år 1857. Vid besöket hos Stjernvall uppgav sig Wasastjerna vara »bara en misslyckad magister», som ej ägde tekniska in sikter, men hade god vilja och intresse för tekniska upp gifter. För övrigt var det vid denna tid ännu rätt knappt om teknisk undervisning i landet och om någon teknisk utbildning i djupare mening på teoretisk väg i någon läro anstalt kunde det ej ens vara tal. Stjernvall fattade emellertid förtroende för den goda viljan och det stora in tresset och anställde den »misslyckade» som »extra nivellör». Wasastjerna förskaffade sig emellertid från Petersburg fransk teknisk litteratur, vars studium icke beredde ho nom större svårigheter, då han kände franska språket och dessutom innehade erforderliga matematiska kunskaper. Han gick därför väl i land med utförandet av de smärre arbeten, som anförtroddes honom att verkställa. Dessa utgjordes först av mindre ritningsarbeten och sedermera uppdrogs åt honom att utstaka bibanan till Sörnäs hamn samt att göra den därtill hörande avfattningen av den terräng, genom vilken banan skulle löpa.
Redan år 1857 utnämndes Wasastjerna till arbetschef vid byggandet av Helsingfors—Tavastehus järnväg.
Det snabba avancemanget från »extra nivellör» till den maktpåliggande befattningen som arbetschef vid ett järn- "*»»* «>dnvx 137 vägsbygge kan väcka någon undran, och kanhända har man svårt att fatta huru det var möjligt för Wasastjerna att reda sig i denna nya situation. På förfrågan härom svarar Wasastjerna själv: »Nå, på de sträckor jag hade direkt att göra med funnos inga större och svårare arbeten. Visserligen hade jag aldrig sett någon järnväg1), men jag hade byggmästare, vilka samlat erfarenhet vid utförandet av Saima kanal och jag lärde mycket av dem — och så ägde jag dessutom erforderlig teknisk litteratur, som jag tagit kännedom om.»
Det är ju riktigt att en oerfaren av en duglig bygg mästare kan inhämta åtskilligt, isynnerhet om det gäller utförandet av detaljer. Och studier, därvid man är i till fälle att fördjupa sig i just det man behöver, utgöra ett utmärkt stöd. Man kan sålunda förstå att Wasastjerna, med den energi varmed han omfattade sin nya verksam het, kunde reda sig med lösandet av de uppgifter befatt ningen krävde. Återstår en förklaring av det faktum, att en ung oerfaren nivellör plötsligt ombetros med ett tek niskt arbete av rätt invecklad natur.
Det är först och främst att mä-rka, att det icke den tiden var gott om utbildade järnvägsbyggare. Därjämte hade Wasastjerna i allo motsvarat det förtroende Stjernvall redan vid det ovannämnda besöket fattat för honom. Stjernvall hade utav det korta samtalet sett djupare än till aspirantens yttre och framtiden visade att hans för troende tillfallit rätt person. Den verkliga grunden till framgången är säkerligen att söka i den omständigheten, att Wasastjerna funnit det arbetsområde, som motsva rade hans håg och anlag och redan hunnit dokumentera sig som en kapacitet, vilken hade framtiden för sig och vilken man kunde räkna på, då det gällde omsorg, ansvar !) År 1865 gjorde W. en resa med ändamål att studera järnvägs byggnad i utlandet. 138 och kunskap. Wasastjernas härpå följande långa, frukt bringande tjänstemannabana skulle i allo infria vad dess begynnelse utlovade.
Byggandet av järnvägen mellan Helsingfors och Tavaste- hus kan sägas hava dragit länge ut, om man mäter med nutida mått. Man får emellertid icke glömma, att detta järnvägsarbete var det första i Finland och måste i viss mån betraktas som ett lärospån för ledare och manskap. Den blev icke heller billig. Dessa omständigheter hade till följd, att man icke vågade taga ihop med någon ny järnvägsbyggnad förrän år 1868, då byggandet av den i flera avseenden betydelsefulla bansträckan mellan Riihi- mäki och Petersburg vidtog. Åt Wasastjerna, som under mellantiden tjänstgjort som baningenjör i »övre distrik tet» av Helsingfors—Tävastehus järnväg, uppdrogs nu att bekläda posten som arbetschef vid det nya byggets tredje distrikt, som sträckte sig från Kirkkosaari bro till trakten mellan Kaipiais och Uttis. Den ifrågavarande järnvägen, som är omkring tre gånger så lång som den korta sträckan mellan Helsingfors och Tavastehus, full bordades redan år 1870, ehuru betydande konstarbeten å densamma förekommo. Samma år förordnades Wasastjerna att förestå bandirektörsbefattningen, vilken sedermera av honom ordinariter övertogs. År 1877 utnämndes han till bandirektör och ledamot i Järnvägsstyrelsen, vilken befattning han skötte till år 1898, då han anhöll om avsked. Han hade då stått i statens tjänst ej mindre än 41 år. Det är väl högst få nu levande personer, som varit med om byggandet av Finlands första järnväg, och troligen är Wa sastjerna den ende kvarlevande av dem, som vid detta arbete beklätt en ledarbefattning. Under sitt långa liv och sin långa bana som tekniker har han kommit i berö ring med ett stort antal av de män, som redan lämnat den jordiska tillvaron för att uppgå i det okända. Det är av stort intresse att höra den gamle och dock till själ 139 och hjärta så unge f. d. bandirektören tala om äldre ti ders människor och förhållanden. Allt detta gamla, alla dessa hänsvunna gestalter, framstå klarare och med bestämdare konturer i den mån avståndet ökas. Karak teristiker av tid och människor komma fram i knappa, belysande ord. Män, sådana som Stjernvall samt Th. Tall qvist, G. Strömberg och andra, vilka stått Stjernvall nära och vilka i mångt och mycket varit Wasastjernas arbets kamrater, framträda som de inflytelserika personligheter mången ännu erinrar sig och med de fel och förtjänster, som vidlåda oss alla dödliga. Arbetsförhållandena ute vid byggnaderna under äldre tider skildras med godmodig humor. På den tiden förekommo inga strejker och upplopp, allt gick lugnt och stilla. Spriten åstadkom kanske då och då någon mindre oreda, men begagnades icke så all mänt i övermått som nu är fallet. Nutidens förhållanden på arbetsfälten och upproret år 1918 föra ofta den gam les tankar till de historiska studier, vilka han idkade som ung och sedan alltjämt odlat i bredd med de tekniska. Särskilt har han härvid varit i tillfälle att göra jämförelser mellan nutida förhållanden och den stora franska revolu tionen, som på historiens område är hans specialitet, varom han äger en djupare kännedom än de flesta.
Under sin tjänstetid har Wasastjerna, dels i samband med sin egentliga befattning, dels något på sidan om den samma, utfört en del arbeten av intresse. Sålunda har han verkställt den första undersökningen av Lembois kanal ävensom i trakten av Hy vinge gjort en undersök ning i samband med pliktning av Salpausselkä, vilken ås han trodde skulle inom sig dölja mera fast berg än som visade sig vara händelsen.
Att i detalj redogöra för Wasastjernas avancemang inom den kår och det styrelseverk, i vars tjänst han till- bragte sin levnads bästa, av arbete fyllda dagar, torde vara överflödigt. Likaså må här förbigås uppräknandet av 140 de många nådevedermälen och utmärkelsetecken, som tillfallit honom. Däremot skall här i korthet redogöras för de uppdrag, vilka Wasastjerna emottagit och utfört utom sina egentliga tjänsteåligganden:
År 1876 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i en kommitté för uppgörande av förslag till instruktion för en Järnvägsstyrelse i Finland; år 1882 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i bestyrelsen för uppförandet av kasernbyggnad för l:sta Nylands skarpskvttebataljon; år 1883 av Generalguvernören över Finland förordnad att vara ledamot i Uleåborgsbanans byggnadskommitté; år 1890 av K. Senaten förordnad att tillsvidare vara konsultativ medlem för behandling av j ärnvägsbyggnads- ärenden i Överstyrelsen för väg- och vattenbyggna derna; år 1892 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i en kommission för avgivande av förslag till de allmänna grundlinjer, som vid framtida järnvägsbyggnader borde följas i syfte att minska anläggningskostnaderna för desamma, ävensom de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av privatbanors uppkomst i landet; år 1899 av K. Senaten förordnad att vara överingenjör och arbetschef vid Uleåborg—Torneå järnvägsbyggnad, men redan samma år på begäran blivit befriad från sagda uppdrag.
År 1913 entledigades Wasastjerna på anhållan därom från befattningen att vara konsultativ ledamot i Över styrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Man finner härav, att, ehuru Wasastjerna avgick från sin ordinarie tjänst som bandirektör redan år 1898, staten likväl varit i tillfälle att draga nytta av hans beprövade erfarenhet i järnvägsbyggnadsvärv ända till år 1913, alltså i 15 år efter avskedstagandet och ända tills han uppnått en ålder av omkring 80 år. 141
Evert Wasastjerna, som då detta skrives, fyllt 90 år, tillbringar sin levnadsafton i Helsingfors, följande med obrutna själskrafter dagens händelser såväl hemma som i utlandet. Att han fortfarande därvid ägnar stort intresse åt allt, som berör utvecklingen av landets järnvägsnät, är ju naturligt.
Wasastjernas föräldrar voro kontorsskrivaren vid
Finlands banks kontor i Vasa, Johan Jakob Wasastjerna och Katarina Kristina B ange.
Han var gift med en ungdomsväninna, Mathilda
Wilhelmina Barck, född samma år som han själv och av liden år 1879. Deras barn äro professorskan Elin Maria Donner, fröken Elsa Mathilda Wasastjerna, bankdirek tören J. O. Wasastjerna samt avlidne arkitekten Georg Wasastjerna. 1923. /• R.