Utdrag ur Finlandssvenska tekniker III, sidorna 22-37
F r a n s E d v a r d E d e l h e i m .
Adliga ätten Edelheim är en utgrening av släkten
Krogius, som härstammar från en svensk bondesläkt i IJpland, av vilken en medlem Jakob Skräddare i medlet av 1600 kom till Finland (Wiborg).1) I trennegenerationer fortlevde släkten i Finland nästan utan undantag som prästmän, av vilka en i varje generation bar namnet Paul Krogius, stamfadren kaplan i Rautus och St. Johan nes, sonen Paul Krogius prost i Pieksämäki och dennes son Paul Krogius, domprost och biskop i Borgå. Biskopens son Fredrik Wilhelm avbröt den teologiska traditionen och vände sig mot jurisprudencen och blev lagman i karelska lagsagan 1803 tills han, på förslag av bondestån det vid Borgå lantdag, inkallades till ledamot av den första regeringskonseljens (sedermera Kejserliga Senaten för Finland) justitiedepartement 1809. Han adlades 1817 och antog därvid namnet Edelheim. Självständig i ord och gärning har han bl. a. blivit känd för sin vägran att år 1825 avlägga rysk trohetsed åt den presumtive arvtagaren av tronen efter Alexander I, storfurst Constan- tin, som självhärskare. Visserligen grundar sig denna upp gift huvudsakligen på en familjetradition, i det att var ken i senatens protokoll eller i andra dåtida urkunder något finnes nämnt om denna episod, som vederbörande 1) Släkten Krogius under tvenne sekel. Av John K. Roos, Hel singfors 1924. 19 av lättförklarliga skäl försökte tiga ihjäl, så mycket mer som saken kort därpå tog en för Finland lycklig vändning, då storfurst Constantin avsade sig tronen och den nye kejsaren Nicolai I avgav sin regentförsäkran, så att eden utan tvekan kunde avläggas av finländsk med borgare hög som låg. Senator Edelheims båda söner Paul Henrik och Frans Ivar följde i fadrens fotspår, studerade juridik och blevo skickliga ämbetsmän och in kallades vardera till senatsledamöter, den ena som med lem av justitiedepartementet, den andre som chef för kammarexpeditionen i ekonomiedepartementet. Bröderna Edelheim voro gifta med tvenne systrar af Brunér, vilkas moder liksom Edelheimarnes hette Franzén och voro systrar till den store skalden och biskopen Frans Michael Franzén. *
Frans Edvard Edelheim föddes i Helsingfors den 23 maj 1848 och var yngsta barnet av senatorn Paul Henrik Edelheim och dennes maka Emilia Christina af Brunér. Utom en äldre broder, som dog vid 29 års ålder, hade han tvenne systrar, av vilka en var skriftställarinnan Anna Edelheim, Finlands första kvinnliga journalist, den andra gift af Forselles avled innevarande år i Elimä. Såsom av ovanstående släktrelation framgår hade Frans Edelheim såväl från faders som moders sida godt att påbrå både på huvudets och hjärtats vägnar, vilket även kom -till synes vid många tillfällen av hans arbetsdryga och verksamma liv.
Vid 7 års ålder fader- och moderlös uppfostrades den unge Frans av sin farbroder, senatorn Frans Edelheim och det torde varit på dennes önskan som den unge gos sen, trots tydliga praktiska anlag, efter något års skol gång i Privatlyceum i Helsingfors inträdde som elev vid 20
Finska Kaaettkåren i Fredrikshamn 1859 för att utbil das till militär. Efter 5 års studier i kåren lyckades det emellertid den unge mannen att övertyga sin farbroder och förmyndare om det oberättigade uti dåtida allmänt hysta fördom mot den praktisk-tekniska banan och han inträdde hösten 1864 som elev i den s. k. Tekniska realskolan i Helsingfors, som redan vid denna tid, trots sitt anspråkslösa namn, genom anställande av utländska fackmän som lärare i tekniska fackämnen utbildats till en polyteknisk skola enligt tyskt mönster. Under studie tiden gjorde sig Edelheim känd för ovanlig begåvning, i synnerhet inom matematiska discipliner, varför han var omtyckt av både elever och lärare.
Inom kamrat kretsen spelade han en ledande roll, vartill bidrog hans utpräglade vänfasthet och hjälpsamhet, vilken sistnämnda vid denna tid gällde hjälp vid studierna i matematik och mekanik men senare i livet nog kom att utsträckas till materiella ting.
Inom det nybildade konventet, en föregångare till Teknologföreningen, deltog Edelheim ivrigt som en av de mest intresserade och tongivande medlemmarna. Härigenom korn han ofta även i kontakt med lärarekåren, vartill i sin mån bidrog hans ställning som framstående elev. En av de gamla kamraterna, som icke hade ord nog att lovorda Edelheims prestige redan på skolbänken, har berättat för den, som skriver dessa rader, hurusom det icke var någon sällsynthet att under t. ex. mekaniktimmarna höra Edelheims med säker röst uttalade anmärkning vid räkning på tavlan »det är orätt herr magister», varmed magistern fick hålla till godo, då anmärkningen höll sträck.
Ett särskilt godt förhållande torde varit rådande mellan den impulsive, kamratlige och meddelsamme lä raren i ingeniörvetenskaperna norrmannen Endre Lekve och Edelheim, vilket torde varit huvudorsaken till att denne senare vände hågen mot Eekves läroämnen och 21 blev civilingeniör. Tidigare hade han nämligen tänkt bliva maskinbyggare och praktiserade i sådant syfte sommaren 1866 vid liljeholmens mekaniska verkstad invid Stockholm, vilken ort Edelheim besökte med an ledning av pågående industriutställning, där Tekniska realskolan i Helsingfors tog del med konstruktionsrit- ningar, utförda av eleverna, och härför belönades med bronsmedalj. Följande sommar var Edelheim sysselsatt med uppförande av en vattenkvarn i Nastola, där han brukade tillbringa sina ferier på Koiskala gård, som en lång följd av år egdes av hans faster änkekaptenskan Ullner. Som ytterligare bevis på Edelheims intresse för maskinbyggnaden må nämnas, att han under vintern 1867—68 meddelade undervisning lokomotivskötsel vid järnvägens söndagsskola. Trots sitt levande intresse för maskinbyggnaden bedrev Edelheim dock sina huvud studier inom fackavdelningen för bro-, väg- och vatten byggnad under Eekves ledning och utdimitterades från denna avdelning efter slutförd studiekurs i slutet av maj 1868 vid just fyllda 20 år. i
Nu förestod det den unge ingeniören att fatta det viktiga beslutet vart kursen närmast skulle ställas. Inom eget land hade det andra stora j ärnvägsbyggnadsarbetet, Riihimäki—St. Petersburg-banan, nyligen påbörjats men i övrigt voro utsikterna här i följd av de svåra missväxt- åren ganska mörka. Eiksom mången annan från vår
Polytekniska skola utgången civilingeniör vid denna tid beslöt Edelheim därför att styra kosan mot det stora grannlandet i öster, där det fanns goda utsikter till prak tik, förtjänst och möjligen t. o. m. framgångar. Om man ock har skäl att beklaga att vårt land denna gång gick miste om en ung lovande teknisk förmåga som Edelheim obetingat var, måste man å andra sidan erkänna, att det just var Rysslands väldiga arbetsfält och stora utveck lingsmöjligheter på det tekniska området, som bidrogo 22 till att Edelheims framgångar i livet erhöllo sådana dimen sioner, som här hemma icke skulle stått honom till buds. Till enbörjanegnade Edelheim sig åt järn vägsbyggnads facket. Han tjänstgjorde successivt 1868— 70 som distans chef sadjoint, sedermera distanschef vid Kursk—Char- kov— Azov järnvägsbyggnad, 1870— 71 som extra inge- niör vid byggande av ett andra spår å Moskva— Kursk bandel, där storartade dräneringsarbeten för Moskva gods station förekommo, 1871— 73 som distanschef vid Kiew— Brest järnvägsbyggnad, varvid han utförde järnbroar över Pripet 105 fot och Wischwa 140 fot, 1873— 75 som äldste distanschef vid Morschansk—Suisranj järnvägs byggnad med brobyggnader över Ischinka 70 fot, Sundrag 56 fot, Julaw 175 fot och Sura 280 fot.
Vid sistnämnda järn vägsbyggnadsarbete sammanförde ödet honom med de ryska ingeniörerna Boreyscha och Maximovitsch, med vilka han sedermera skulle samarbeta vid alla följande stora hamnarbeten.
Efter att åren 1875—76 hava deltagit i byggandet av Alexanders (Liteini) bron över Nevan såsom leverantör av byggnadssten från Drottningberget i Hangö tog Edel heim 1876 anställning vid det storartade kanal- och hamn byggnadsarbete, som är känt under namnet St. Peters- burg-sjökanal och Gutujewsky hamn. Härmed inträder Edelheims tekniska verksamhet uti ett alldeles nytt skede, itv att han härefter uteslutande egnar sig åt vattenbygg nader, speciellt hamnbyggnader, på vilket område för honom öppnar sig en så vidt omfattande och storartad verksamhet, som icke varit någon annan finländsk tekniker beskärd och som icke kan karakteriseras annor lunda än som lysande.
Efterföljande framställning av Edelheims verksamhet som hamnbyggare i Ryssland grundar sig på en rninnes- runa, som författats av professorn i hydroteknik vid Ingeniörakademien och Teknologiska Institutet i St. 23
Petersburg B. N. Kandiba, som många år arbetat under Edelheims ledning och därför måste anses fullt kompetent och vittnesgill att bedöma sin läromästares arbetspresta tioner och verksamhetsresultat.
St. Petersburgs hamnkanal, vars anläggande föreslagits och påbörjats 1874 av den kände affärsmannen N. Putiloff, avsåg att öppna tillträde till St. Petersburg eller egentli gen till en invid förstaden Gutujew vid Nevans södra mynning samtidigt anlagd större hamn för stora havs ångare, för att dymedelst undvika omlastningar vid Kron- stadt. Edelheim anställdes vid arbetet 1876, först som äldre ingeniör hos entreprenörerna Putiloff, Edvin Clarke, Ponchard & C:o och, då arbetet efter Putiloffs död över togs på entreprenad av ingeniörerna statsrådet P. A. Boreyscha och kollegiiassessor S. P. Maximowitsch, av desse 1877 som främste arbetschef. Edelheim utförde sålunda den allra största och huvudsakliga delen av arbetet ända till dess avslutning 1885. Av vilka väldiga dimensioner detta kanal- och hamnarbete var framgår av följande siffror: Kanalen som sträcker sig från Kronstadt till Nevaflodens mynning, har en längd av 34 km, ett djup av 6.7 m och en bottenbredd av 70— 100 m. På 9 y2 km av sin längd är kanalen skyddad på båda sidor av breda dammar. Vid dess inträde i Nevan byggdes en hamn med ett ytinnehåll av 18 ha och försedd med granitkajer av 1,500 m. Fördjupningsarbetet utfördes av nio mudder- maskiner, vilka sammanlagt uttogo omkring 10 miljoner kubikmeter jord. Hela arbetskostnaden uppgick till omkring 13 milj. rubel, varav 11 miljoner belöpte sig på kanalarbetet. Detta var icke allenast det första större vattenbyggnadsarbete i Ryssland, utan även det första, vid vilket mudderarbete i betydande omfattning användes. I samband härmed må nämnas, hurusom Tekniska för eningen vid sitt den 15 och 16 september 1883 i Wiborg avhållna möte av ingeniör Edelheim telegrafiskt inbjöds 24 att be.se detta i sitt slag enastående och intressanta kanal arbete, av vilken inbjudning även ett flertal medlemmar tacksamt begagnade sig.
Sedan St. Petersburgs sjökanal år 1885 blivit högtidli gen invigd och öppnad för sjöfarten, utförde Edelheim ännu för samma entreprenörers räkning under 1886 fördjupnings- och rensningsarbeten uti en del av Nevans mynningar.
Edelheims nästa stora hamnarbete är förlagt till Asow- ska havet i södra Ryssland.
Den snabba utveckling, vari järnindustrin och kol- gruvedriften inom det s. k. Donetska området varit stadd, hade ådagalagt nödvändigheten av att anlägga en stor hamn för kolexport i Mariupol vid Asowska havet. Även detta arbete övertogs på entreprenad av hrr Boreyscha och Maximowitsch, som även denna gång engagerade
Edelheim som ledande chefingeniör, vilken det ålåg att självständigt organisera och utföra hela arbetet. Vad detta innebar inses, då man erfar, att hamnen skulle anläggas vid en öppen havsstrand några kilometer från Mariupol, då en obetydlig stad, där varken erfarna arbetare, erforderligt byggnadsmaterial eller nödiga tillbehör stodo till buds. Allt måste således särskilt anskaffas och tran sporteras till arbetsplatsen. Muddermaskinerna hämtades från St. Petersburg sjöledes omkring Europa. Edelheim övervann emellertid alla dessa svårigheter såsom det uppgives på ett glänsande sätt. År 1886 vidtogo arbetena och redan i augusti 1889 öppnades hamnen för trafik, och på senhösten samma år eller betydligt tidigare än kontraherat var avslutades huvudarbetet. Totalkost naden för hamnarbetet uppgick till 4 % milj. rubel. 3,500 löp. m molor och vågbrytare samt kajb},'ggnädef till en längd av 1,000 m hade uppförts i hamnen, som omfattade en areal av 131 ha. Med muddermaskiner hade uttagits 2 y2 milj• kub.m. jord. Hamnen hade 25 enligt förebild från engelska kolexporthamnar försetts med för den tiden moderna krananordningar manövre rade med vattentryck för inlastning av godsvagnar lastade med kol, salt m. m. Samtidigt med den stora hamnen hade en mindre kabotagehamn anlagts invid staden
Mariupol vid floden Kalmius mynning.
Ej heller efter detta arbete förunnades Edelheim någon vila, ty knappast hade han hunnit fullborda ar betena i Mariupol förrän han kallades av sina företag samma principaler Boreyscha och Maximowitsch till St. Petersburg för utarbetande av projekt till och organi serande av ännu mer storartade och omfattande hamn anläggningar: Libaus krigshamn och en samtidigt verk ställd väsentlig förstoring av Libaus handelshamn. Efter att hava enkom för dessa stora anläggningar be sökt en mängd hamnar i Väst-Europa för att på ort och ställe göra sig förtrogen med den tidens modernaste hamnanordningar, arbetsmetoder och bästa arbetsmaski ner gick Edelheim med sin kända energi att utföra sitt tredje stora hamnarbete, där han fullt var i tillfälle att ådagalägga sina omfattande kunskaper, sin stora erfaren het och sin eminenta organisatoriska förmåga. Angående detsamma har Edelheim själv inför Tekniska föreningen 1897 hållit ett detaljerat föredrag, illustrerat av ljus bilder, som tyvärr aldrig blev tryckt, varför följande korta data om detta hamnbyggnadsarbete, det största som blivit utfört av finländsk ingeniör, torde böra an föras för att karakterisera dess storlek.
Av sten eller betonblock byggdes 5,500 m molor och vågbrytare på 8,5— 10,5 m vattendjup längs en öppen havsstrand, som ofta var utsatt för häftiga stormar och vågsvall.
I en kolossal betonfabrik tillverkades dagligen ända till 1,700 kub.-m. konstgjorda block (12 x 6 fot), vilka med 14 jättekranar om 30 tons placerades på sina ställen under och ovan vattenytan. För transport av 26 byggnadssten från närmaste stenbrott uppfördes 57 km bredspårig och 53 km smalspårig järnväg, på vilka 9 lokomotiv och 1,000 vagnar skötte trafiken. Till den flytande materielen hörde en fottilj bestående av 8 ång båtar, 4 s. k. mudderkaravaner och omkring 130 barker, pråmar m. m., för vilka farkoster en särskild mindre hamn måste inrättas. Vid arbetet användes ej mindre än 1,150,000 kub. m. sten och 87,500 ton cement, varav för färdigades 500,000 kub. met. betonblock. Totalkostnaden för hela byggnadsarbetet steg till den ansenliga summan av 15 miljoner rubel. Arbetet, som bedrevs kontinuerligt dygnet om, utfördes på hälften av den kontraherade tiden. Vid 1893 års utgång voro arbetena hörande till Eibaus krigshamn slutförda och även huvudarbetena vid handels- hamnen så försäljning av arbetsredskap och material återstod, då Edelheim beslöt att återvända till hemlandet för att njuta av en välförtjänt vila. långt komna att endast
Härom skriver prof. Kandiba som följer: »Under en oavbruten följd av år hade Frans Pavlovitsch knappt haft en dags ledighet. Även en organism, så kraftfull som hans, hade dock slutligen angripits av denna årslånga verksamhet under oavbrutet högtryck. Hans hälsa blev vacklande och fordrade lugn och vård. Hans avresa beklagade hela Libau, där envar kände honom och där han kvarlämnade ett likaså godt minne som överallt där han arbetat. Rörande var Frans Pavlovitsch’s avsked från sina medarbetare, av vilka flere under tiotal år aldrig varit skilda från honom, följande honom från arbete till arbete; alla högaktade honom och älskade ho nom, alla underordnade sig villigt hans vilja, erkän nande hans höga auktoritet, hans erfarenhet och rättvisa, medvetna som de voro, att hos denne man en järnvilja var parad med ett varmt hjärta.
Fullbordandet av Libaus hamnanläggningar var kronan 27 på Frans Pavlovitsch’s hela ingeniörsverksamhet, till vilken han sedan aldrig mera skulle återvända.»
I början av år 1894 återvände Edelheim till hemlandet och inköpte samma år Koiskala egendom i Nastola, där han under barna- och ungdomsåren ofta vistats hos sin avhållna faster och där han även lärt känna dennås sondotter Anna Augusta Maria Ullner, som blev hans maka.
Med känd energi egnade sig Edelheim nu åt skötseln av detta stora jordagods vars areal, inberäknat sjöar, upp gick till 10,000 tunnland, varav 1,800 odlad mark. Ehuru han icke var jordbrukare till professionen, förskaffade han sig dock snabbt en omfattande yrkesutbildning genom att göra sig förtrogen med den bästa yrkeslitteratur, som stod till buds, och ivrigt deltaga i möten och utställ ningar, vilka anordnades eller understöddes av landt- brukssällskap i syfte att utvidga landets yrkes- och agri kulturella utveckling. Härigenom kunde han vinnlägga sig om införande av ett rationellt jordbruk på Koiskala och, då han icke skydde några kostnader härför, kröntes hans bemödanden även med framgång. Omkring 500 tunnland mossar torrlädes och odlingsförsök gjordes. Rotfrukts- odling infördes enligt moderna principer. Med särskilt intresse vinnläde han sig om kreatursstammens förädling. Då Edelheim övertog egendomen besvärades dess kreaturs besättning av tuberkulos. Med stora uppoffringar och med tillämpande av rationella metoder lyckades det Edel heim ej blott att fullkomligt befria sin kreatursbesätt ning från sjukdomen utan även att genomföra en sådan förädling av densamma att Koiskala ayrshirestam småningom vann ett välförtjänt anseende och belönades med högsta pris vid kreatursutställningar. Talrika avels- djur därifrån såldes även landet runt. Avsättning av ladugårdsprodukter, främst mjölk, på St. Petersburg, ökades årligen trots de höga fraktsatserna. 28
Ännu må nämnas att trädgårdsanläggningen på Kois- kala förstorades och försågs med växthus samt försköna des med parkanläggning.
I detta samband må ännu nämnas den storartade gästfrihet, som utövades på Koiskala under den tid Edelheim var godsets egare.
Oaktat sitt stora intresse för jordbruket på Koiskala och dess förbättrande var och förblev Edelheim tekniker. Han hade återvänt till hemlandet för att vila ut efter en mycket ansträngande mångårig verksamhet som ledare av storartade hamnbyggnadsarbeten, men, när hans krafter åter det medgåvo, skulle han gärna åter trätt i tekni kens tjänst.
Främst torde härvid hägrat för honom en anställning i hemlandet, vare sig som järnvägschef, varom förslag även framkastats i tidningspressen eller som hamnbyggare. Hangö hamnfråga intresserade honom och han hade även varit i tillfälle att uttala sig i frågan om hamnens utvidgande. Den, som skriver dessa rader, har sig icke bekant orsakerna till att Edelheims förhopp ningar och livliga önskan att vinna anställning i hemlan det icke kröntes med framgång men han vågar ifråga sätta om det varit klokt i vårt på förmågor fattiga land att lämna en tekniker av den rang som Edelheim oanvänd vid besättande av högre administrativa platser, av vil kas innehavare fordras teknisk utbildning. Ännu på sjuk bädden, från vilken Edelheim icke skulle uppstiga, utta lade den döende sin stora sorg över att icke vare sig som järnvägschef eller haninbyggare hava varit i tillfälle att tjäna sitt land.
Vid ett par särskilda tillfällen var det ifrågasatt att Edelheim ånyo skulle begiva sig till Ryssland för emotta- gande av större hamnbyggnadsarbeten.
Den ena gången var- det fråga om Windaus hamn.
Oaktat Edelheim var ministeriets kandidat, gick han dock miste om detta förmånliga och stora arbete genom 29 svek hos en konkurrent.
Senaste gång gällde frågan intet mindre än Dalnys återuppbyggande och uppförande av dockor i Port-Arthur i fjärran östern ett par år innan Japanska krigets utbrott. Avtalen med amiral Alexejeff voro redan avslutade och Edelheim hade återvänt till Koiskala på en tid tills han telegrafiskt skulle kallas österut. Kallelsen uteblev dock, såsom det ett par år senare visat sig, emedan den telegrafiska kallelsen icke kommit honom tillhanda utan låg på telegrafkontoret i Helsingfors bland otillställda telegram. Edelheims ute blivande hade emellertid uppfattats som ett avslag å anbudet.
Efter återkomsten till hemlandet deltog Edelheim som huvudman för sin ätt i alla därpå följande ståndslant - dagar. Att därvid pliktkänslan att värna vårt fäderne- ärvda statsskick och landets konstitution spelade huvud rollen är klart. Han invaldes städse till medlem av järn- vägsutskottet och yttrade sig även någon gång i dylika frågor vid Ridderskapet och Adelns plena.
Edelheim avled efter en längre tids hj ärtlidande å Koiskala den 27 januari 1909 till stor sorg och saknad ej blott för efterlevande maka, med vilken han varit förenad i ett lyckligt äktenskap sedan den 22/ 6 1880 och adoptivdotter, utan ock för många vänner, både när och fjärran, som lärt sig skatta högt hans alltigenom sympatiska och vänsälla personlighet, hans fasta ener giska karaktär, hans hjärtegoda och gästfria väsen samt slutligen en talrik skara underhavande, vilka sörjde sin husbonde som sin faderliga välgörare. Sällan får en arbets givare i våra dagar från sina underlydandes sida det erkännande, som kom ingeniör Edelheim till del vid sin bortgång från livet: »Han var en man!» i Edelheim’ska familjegraven i Borgå den 4 februari. Med honom utgick på svärdsidan adliga ätten Edelheim.
Hans stoft bäddades 30
Edelheim var en tekniker av rang, därom bära de många stora tekniska arbeten han utfört otvetydigt vittne. Utan överdrift kan man säga, att det varit få ingeniörer i vårt land förunnat att uppvisa en så storslagen verk samhet som Edelheims och man kan lyckönska det läro verk, som bland sina »anciens éléves» kan uppvisa ett namn sådant som hans.
Edelheim var en varmhjärtad personlighet, intresserad av alla fosterländska frågor och en varm vän av svenskt språk och västerländsk kultur. Han hade mer än de allra flesta av sina landsmän i österland varit i tillfälle att göra det finländska namnet aktat och ärat och hade trots sina tysande framgångar i det stora tsarriket städse förblivit sitt anspråkslösa fäderneslands trogne son, red bar, flärdlös och fördomsfri.
Sept. 1925.
K. E. Palmen.