Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 49-57
J a c o b
R o b e r t H u b e r.
Robert Huber var en reslig, blond, germansk schwei zare, som vid relativt nnga år överflyttade till vårt land och här på vatten- och värmeledningsteknikens område utförde ett banbrytande arbete. Ty denna teknik var vid hans ankomst ännu föga känd och utvecklad hos oss. Han blev finländare och kände ej, sedan han här blev bofast, någon längtan tillbaka till den alpvärld, där hans barndom och ynglingaår förflöto. Den huvudsakliga delen av sitt livsarbete ägnade han sitt nya hemland, skapande sig ett känt och ännu länge efter bortgången från jordlivets möda i gott minne bevarat namn.
Huber föddes år 1844 i Basel, där fadern var köpman. I sin fädernestad genomgick han ett gymnasium och kom sedan i dåvarande Gewerbeschule, en läroanstalt av tek nisk art, varest undervisningen i fackämnen dock icke var djupgående utan snarast avsedd för hantverk och liknande yrkesgrenar. På fadrens önskan inträdde Huber i hans affär, men endast för en tid. Driven av en obetvinglig lust sökte han sig nämligen redan efter ett år till en i Basel befintlig mekanisk verkstad. Huber var då blott 18 år gammal. Under f}^ra år praktiserade han vid denna verk stad, där huvudsakligen tillverkades vävstolar för den i Basel och dess omnejd mycket betydliga sidenbandsindu- strins behov. Samtidigt blev han även i tillfälle att ut vidga sina teoretiska kunskaper. En av lärarne vid den ovannämnda tekniska skolan, professorn i maskinkon- 45 struktion, F. Autenheimer, medarbetare i den kända hand boken Bernoullis Vademecum och sedermera utgivare av nio upplagor av detta arbete, vars tjugofemte upplaga utkom år 1914, hade nämligen fattat intresse och sympati för Huber och några hans skolkamrater samt erbjudit sig att giva dem undervisning ett par gånger i veckan. Dessa läto ej ett sådant tillfälle gå sig ur händerna utan begynte sina studier. »Autenheimer tyckte om oss och vi om honom» — så uttalade sig Huber, då samtalet fördes på denna för honom och hans tekniska utbildning betydelse fulla tid.
Vid den mekaniska verkstad, där Huber arbetade, be gynte man nu med en ny specialitet, nämligen bryggeri utrustningar och vattenledningar, varvid mycket ofta åt Huber anförtroddes övervakningen av dessa anläggnin gars montering. Då sedermera staden Basel anlade ett vattenledningsverk, levererade verkstaden härför nödiga rör, maskindelar m. m., varigenom Huber blev i tillfälle att stifta bekantskap med arbetets ledare, en tysk ingenjör som var i tjänst hos Oberbaurath Moore, vilken — ehuru egentligen engelsman — innehade en byrå för vattenled- ningsarbeten i Berlin. Den nämnda ingenjören uppma nade Huber att ägna sig åt vattenledningsbyggnaden, vilken vid denna tid hade endast få kunniga och erfarna utövare.
Till utställningsåret 1867 begav sig Huber till Paris, därtill lockad av utsikten att vid expositionen kunna ut vidga sina kunskaper. Då han genom några kamraters förmedling erhöll arbete vid en parisisk maskinfabrik, blev vistelsen i den stora och för honom obekanta staden i ekonomiskt avseende säkerställd. Vistelsen i Paris blev så mycket mera instruktiv som fabriken utställde en del av sina produkter och Huber i egenskap av arbetare vid densamma ägde fritt tillträde till utställningen. Vid den nämnda fabriken sysslade Huber först med tillverkning 46 av skomakerimaskiner, men blev inom kort av chefen kallad att arbeta på byrån.
Anlände så en vacker dag ett brev från Moore, vilket innehöll ett anbud om anställning vid ett vattenlednings- arbete i Cöln, vilket Moore åtagit sig att utföra. Anbudet antogs och under den därpå följande halvtannat år långa vistelsen i Cöln arbetade Huber dels på byrån, dels över vakade han nedläggningen av rören. Honom anförtrod des jämväl tillsynen i gjuteriet och verkstaden, däri rören gjordes och pumpverket förfärdigades. Av samma Moore sändes Huber sedan till den vestfaliska staden Bochum — då en liten ort med omkring 20,000 invånare — för att där vara med om utförandet av ett vattenled- ningsarbete. Vistelsen i Bochum blev emellertid icke långvarig — endast ett halvt år. Den nye vattenled- ningsingenjören — numera ansågs Huber tydligen redan vara fullfjädrad ingenjör — erhöll nämligen från bolaget Elsner & Stumpf i Berlin anbud att leda arbetena å Wiener Hochquellen Wasserleitung. Det gällde här ett storartat arbete, nämligen att förse Wien med dugligt och hygieniskt dricksvatten, vilket skulle ledas ända från foten av alpen Schneeberg i Steiermark. Firman Elsner & Stumpf ombil- dades sedermera och erhöll benämningen Neptun Conti nental Wasserwerks A. G.
Efter tvenne års strängt arbete i Wien mottog Huber från firman i Berlin ett telegram, varigenom han uppford rades att efter ett sammanträffande i Wilna med bolagets ingenjör, A. Herzberg, begiva sig till Helsingfors, där ett nytt arbete förestod. Huber hade, liksom de flesta ung domar, lust för resor, och begav sig genast till den vägg på byrån, där en stor karta över Europa var upphängd. Helsing-, Helsing- hade det något att göra med Öresund? Han förvissade sig emellertid snart om att resan icke gällde Öresund utan Finlands huvudstad vid Finska viken. Detta gladde honom, ty denna trakt var för honom full- 47 ständigt okänd, där måtte vara något nytt att se och lära, och i skolan i Basel hade han intet annat inhämtat an gående Finland än att dit hörde »die Alandsinseln» med rätt och dimmigt klimat. Särskilt lockande tycktes honom närheten till Petersburg, vilken stad han ock senare be sökte utan att för densamma fatta någon som helst sympati. Samtidigt som Huber erhöll anbudet att resa till Helsing fors erbjöds honom utförandet av vattenledningsarbeten i Odessa och Neapel, varpå han dock icke reflekterade. På våren 1872 anlände Huber till Helsingfors, varest ut förandet av stadens vattenledning då skulle taga sin bör jan efter långvariga förberedande arbeten. Projektet var uppgjort av den norskfödde, framstående ingenjören Endre Eekve, vilken visserligen studerat vattenledningsanlägg- ningar i allmänhet, men dock icke var specialist häri. Eekve var, som känt, anställd vid dåvarande Polytek- niska skolan i Helsingfors, där han föreläste i bro-, väg- och vattenbyggnad samt järnvägsbyggnad. Hans styrka ansågs ligga i brobyggnadsvetenskaperna eller kanske rättare i brokritiken, om ett sådant uttryck får begagnas. I Eekves vattenledningsprojekt önskade Huber en del ändringar och hade med anledning därav mången hård dust att utstå gentemot Eekve, vilken likväl som en upp lyst och framstående tekniker visade sig vara emottaglig för sakliga skäl och småningom lät sig övertygas om sina misstag. Det hela slutade väl och de båda männen blevo goda vänner — en vänskap, varav Huber sagt sig hava haft den största nytta både som tekniker och människa — ty »Eekve var i båda hänseendena ovanlig». Sådant var Hubers omdöme om sin nyvunna vän. »Jag kom till Helsingfors som en arbetsbuffel. Här lärde jag att det också finnes andra uppgifter för en människa än att arbeta i ett fack.» Orden äro Hubers.
Då efter fransk-tyska kriget åren 1870—71 affärslivet i Tyskland begynt taga fart och det ena företaget efter 48 det andra grundlädes, smittade föredömet, och även i andra länder följde man exemplet. Så grundades också i Wien en mängd affärer, vilka dock delvis voro baserade på för lösa förutsättningar. Under utställningen år 1873 utbröt på grund härav d. s. k. Wienerkraehen, vilken för stora delar av Europa medförde ödesdigra följder. »Medan tidigare dumma projekt funnit understöd och öppna plån böcker överallt, var det nu med ens slut.» Den ena affären efter den andra föll isär. Neptunbolaget följde med. Arbetena i Helsingfors måste upphöra, emedan inga pen ningar mera anlände. För att rädda byggnader m. m. från att förfaras, fick Huber lov att pantsätta rör- och maskinlager och med de sålunda erhållna medlen lät han uppföra tak och vidtaga andra nödiga åtgärder för att skydda de halvfärdiga arbetena.
Emellertid inköpte Helsingfors stad vattenledningen och Neptunbolaget åtog sig att med Huber som teknisk ledare slutföra densamma. Redan år 1876 voro rören långs huvudgatorna i ordning och 1877 kan vattenledningen sägas hava blivit färdig.
Sedermera erbjöds Huber anställning i stadens tjänst som chef för vattenförsörjningsverket. Han beslöt sig emeller tid att hellre övertaga som egen den installationsverkstad, som bolaget Neptun under vattenledningens byggande inrättat och drivit. Härigenom ansåg Huber sig bliva mera oberoende, vilket för en person med hans läggning och tänkesätt var mera lockande. Denna då tämligen anspråkslösa affär upparbetade Huber med osviklig energi och insikt till ett stort och vidlyftigt etablissement med verkstäder och lager i Helsingfors samt filialer i Viborg, Tammerfors och Åbo. I hans tjänst stod en stor arbetspersonal och hans verksamhet sträckte sig så gott som över hela landet. Huber sysselsatte sig icke uteslu tande med vattenledningsarbeten utan även med värme- anläggningar. Till hans etablissement hörde mekanisk o,6STA08 4'X ^ 'i*t**n N»dnvM 49 verkstad, gjuteri, snickeri m. m. och tack vare dessa kunde Huber här i landet tillverka allt flera av de artiklar, som för hans specialiteter voro behövliga och som tidigare importerades. Efter Hubers död, som inträffade år 1905, ombildades den stora affären till ett aktiebolag med karak tär av familjebolag och sammanslogs år 1921 med en annan affär i samma branch.
Under flera år tillhörde Huber Helsingfors stadsrepre- sentation och var även ledamot av hälsovårdsnämnden. Av de anförda biografiska notiserna framgår att den röda tråden i Hubers liv utgjordes av en ständig strävan till utvidgad kunskap och erfarenhet i sitt fack. Det är den ovanliga fackkännedomen i samband med utvecklad ar betsförmåga som utgjorde den säkra grundvalen för den framgång Huber i sina företag städse kunde glädja sig åt. Det har redan nämnts att Hubers sätt att fatta livet i avsevärd mån enligt hans uppgift förändrades genom hans flyttning till Finland. Av rätt stort intresse voro de jämförelser han på tal härom vid ett. tillfälle gjorde mel lan förhållandena i Finland och Tyskland samt Schweiz — överhuvudtaget i de stora kulturländerna. »Man arbetar i dessa länder alldeles för mycket i skolorna, man överan stränger barnen och gör dem mer eller mindre till maski ner, man giver dem ej tillfälle att utbilda sig även kropps ligt. Här i Finland ha barnen mera frihet och mindre arbete i skolorna, varför de också utveckla sig mera mång sidigt, men mänskligt. Det är den otroliga konkurrensen i iitlandet som är orsaken härtill. Den som ej därute redan i barn- och ungdomstiden lär sig arbeta, han går som äldre under i konkurrensen.»
Huber var gift med Emma Maria Arvidsson, född i
Stockholm. Tre söner hava under fadrens erfarna ledning utbildats till fackmän på det område, varåt Huber ägnat så gott som hela sitt liv.
J. R. 1904 och 1923.
Finlandssvenska tekniker — 4