Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 64-75
J u l i u s D o n a t u s F o r s m a n .
Ur ett »utkast till en självbiografi», som Julius Donatus Forsman avfattat och avsett för sin familj och sin släkt, göres här nedan på grund av erhållet medgivande, ett utdrag. Biografin omfattar tyvärr endast en del av Fors mans levnad. »Född i Flelsingfors den 7 augusti 1844 (i gården iro 9 vid Trekantiga torget) förflöt min barndom stillsamt i ett fattigt, men av en kärleksrik och uppoffrande moder lyckliggjort hem, till större del i staden, till mindre del på Wiks egendom i Helsinge, där min moder sedermera före stod hushållningen ända till sin död i maj 44168.. Kfter att hava genomgått en småbarnsskola (1852?), stadens då varande Lancasterskola (1855?), samt läst något privat, intogs jag hösten 1856 i Tekniska realskolan, från vilken jag som maskintekniker utdimitterades i juni 1864, efter att hava såväl varit med om denna skolas reorganisation (1860) som under hela läsåret 1861— 62 (eller från juli 1861 till september 1862) samt sommarferien 1863 hava prakti serat å Dalsbruk Mek. Verkstad i Kimito, då tillhörig brukspatron W. Ramsay.
Under denna skoltid inträffade den 3 juni 1857 min faders död, varjämte jag genomgick flera sjukdomar, tyfus våren 1857, långvarig frossa 1858— 59 och en febersjukdom i Dalsbruk våren 1862. På resorna mellan Helsingfors och Dalsbruk besökte jag första gången städerna Ekenäs och Åbo (1861). 61
Efter att under juli 1864 hava biträtt ingenjör R. Kolster här med ritningsarbeten och under augusti oeh september månader deltagit i maskinuppsättningsarbeten å Terva- koski pappersbruk, erhöll jag plats såsom arbetare vid Tammerfors mek. verkstad från medlet av oktober 1864 till medlet av december 1865, under sommaren likvisst tjänstgörande som maskinist på ångaren »Storfurst Wladi- mir», som då för häradshövding A. Törngrens räkning trafikerade Näsijärvi upp till Virdois. Denna tid i Tammer fors var kanske min trevligaste ungdomsperiod, ehuru det gällde att träget arbeta, på samma gång jag här började kunna försörja mig själv utan att behöva vidare bidrag av min moder och gamla moster.
Återkommen till Helsingfors till julen 1865 gav jag under januari och februari månader 1866 lektioner åt maskinister, samt engagerades för mars månad å härva rande gasverks mek. verkstad, dels som verkmästare, dels som konstruktör, vilken plats jag innehade ett år eller till mars 1867; under denna tid gjorde jag i juli 1866 med statsstipendium en resa till industriutställningen i Stock holm.
Erån mars 1867 till juni samma år var jag anställd som konstruktör vid Viborgs mek. verkstad, tillträdde i slutet av juni 1867 mig erbjuden plats såsom verkmästare vid och teknisk ledare av Åbo j ärnmanufakturbolags verkstad i Åbo, tillhörig greve Karl Armfelt, där jag kvarstannade till l:sta juli 1872, alltså fulla 5 år, de senare som ingenjör. Under augusti månad 1867 gjorde jag med statssti pendium en resa till världsexpositionen i Paris, samt i juni 1870 en tur till expositionen i Petersburg. Vistelsen i Åbo var ock en överhuvudtaget angenäm och lycklig tid, som blott svårare grumlades av min moders dödliga frånfälle i maj 1868.
I förra hälften av juli 1872 reste jag med en auxiliär- ångare från Åbo till utlandet, nämligen först till Köpen- 62 hamn, där en pågående industriutställning besågs, samt därifrån över Hamburg och Hannover till Berlin, där jag sista dagarna i juli fick plats på ritbyrån hos »Berliner Maschinenbau Actiengesellschaft», varest jag arbetade till julen 1872 mot 50 thaler i månaden. Kfter att hava besett de industriella verken och firat julen där, lämnade jag Berlin den 4 januari 1873 och reste via Chemnitz och Dresden till Wien, dit jag ankom den 9 januari och erhöll från medlet av månaden anställning som konstruktör vid Ferd. Tuschers mek. verkstad. Efter 3 månaders arbete där mot 70 Floriner per månad, började jag från medlet av april besöka där pågående världsexposition, i vars högtidliga öppnande jag deltog den 1 maj. Jag gjorde under denna tid en utflykt på Donau till Pressburg och per Semmeringbanan till Steiermark; avreste i medlet av maj över Berlin, Lybeck och Stockholm till Åbo, an kom dit 26 maj 1873, då min förlovning eklaterades. Reste i början av juni till Helsingfors och har sedan dess varit här bosatt. Från midsommaren 1873 till 1 septem ber 1874 anställd som konstruktör vid Skeppsdockans mek. verkstad. Under denna tid firade jag julen 1873 i Åbo, och vårt bröllop den 26 maj 1874 även där, samt blev från våren 1874 utsedd till besiktningsman för passa gerareångfartygen i Helsingfors.
I mars 1874 inträffade en sorglig explosion i Skeppsdockans pumphus, varför jag gjorde en tur till Petersburg för uppköp av en ny locomo- bil. Bodde under denna tid med K. Eöfhjelm vid Skepps- dockan (Sjömansgatan n:o 30) samt från första juni såsom nygift i gården n:o 10 vid Brunnshusvägen.
Engagerades från 1 september 1874 som konstruktör vid gasverkets mek. verkstad och flyttade därpå min bostad från 1 september 1875 till Brunnsgatan n:o 8 och från 1 juni 1876 till Georgsgatan n:o 35, vilken anställning och bostad jag ännu innehar (i mars 1883).
Tjänstgjorde därjämte från 1875 till 1 juli 1881 såsom 63 av staden anställd kontrollerande ingenjör för vatten- ledningsarbetena härstädes.
Gjorde i januari 1875 för gasverket en affärsresa till Petersburg, i oktober 1878 för Frivilliga brandkårens räkning en resa till Stockholm för att studera brandtele grafen därstädes och deltog sedan de följande åren i flera utskott och kommittér för sakens realiserande härstädes och avsyning i november 1882.»
På ett enkelt och flärdfritt sätt beskriver sålunda Fors man sitt liv. Sådan han i detta »biografiska utkast» visar sig vara, sådan var han också i livet. Tillbakadragenhet, anspråkslöshet och noggrann saklighet voro alltid för honom utmärkande. Fika litet som han i biografin söker på minsta vis nämna om till vilken nytta han varit i de anställningar han beklätt eller vilka mindre eller större konstruktioner han projekterat, lika litet gjorde han det i sitt umgänge. Han gick upp i sitt arbete för arbetets egen skull och sökte alltid att hålla sig till sak och eliminera oväsentliga omständigheter — icke så, att detta skulle hos honom utgjort en avsiktlig strävan, nej, det låg i hans natur.
Någon vidare utläggning av Forsmans liv under ung doms- och läroåren än den han själv gjort är knappast nödigt att söka åstadkomma. Man finner av hans biogra fiska anteckningar, att han liksom så mången annan tek niker från den generation han tillhörde, dragit sig fram under små omständigheter under ungdomsåren, och att han därpå arbetat praktiskt och därigenom lagt en god grund för sina senare teoretiska studier, vilka gjordes vid Tek niska realskolan i Helsingfors. Kurserna vid denna anstalt voro visserligen icke så vidlyftiga som i nutidens tekniska högskolor och vissa kapitel ur de tekniska teorierna voro icke ens kända och utvecklade.
Icke desto mindre voro den tidens ingenjörer i regeln vuxna de uppgifter deras tid föreläde dem, och syntes de överstiga deras krafter och 64 förmåga, kunde en studieresa till utlandet giva dem nödig fingervisning. Forsman sökte städse följa med tidens utveckling och gjorde enligt sitt »biografiska utkast» flera studieresor. På grund av sin anspråkslöshet talar han däri aldrig om vad han i utlandet inhämtat, men man kan vara viss om att han ingalunda betraktade dessa resor som ett nöje eller en rekreation utan att han med sin vanliga grundlighet tog kännedom om allt det nya, som inom hans arbetsområde var att se oeh som syntes honom värt allsidig undersökning och prövning.
Av J. Forsmans egen förteckning över de anställningar han innehaft finner man att honom redan i hans ung dom anförtroddes ganska ansvarsfulla uppdrag. Han var icke äldre än några och tjugo år, då han var sysselsatt som konstruktör vid Gasverkets i Helsingfors mekaniska verkstad, och innan han nått 30 års ålder hade han redan varit fem år teknisk ledare för en stor verkstad i Åbo. Från alla de verkstäder, vid vilka han sålunda var anställd, erhöll han de bästa rekommendationer. jämte
År 1884 etablerade Forsman ingenjör Aug.
Palmberg i Flelsingfors en egen ingenjörbyrå, vilken var mycket anlitad och till vilken man vände sig med fullt förtroende på grund av det anseende dess innehavare åt njöto som i allo tillförlitliga tekniker, och då år 1889 besiktning av i stad befintliga ångpannor påbjöds, blev Forsman den första besiktningsmannen i Helsingfors. Vilken dugande insats Forsman än må hava gjort på sitt tekniska verksamhetsfält, så är det likväl tvenne befattningar, som framför andra varit maktpåliggande och kräft en innehavare med just Forsmans praktiska blick och erfarenhet samt grundliga och betänksamma natur. Dessa två befattningar voro: att fungera som kontrolle rande ingenjör vid byggandet av vattenledningen i Hel singfors och att verkställa besiktningar av passagerarång- fartyg och ångpannor i huvudstaden.
S T A 0 S 8/Äi/( ^ S ^ l ) l N .cjnv> H'9 " ' 65
Då vattenledningen i huvudstaden skulle byggas fanns här ingen, som var utbildad i denna specialitet, om också, naturligt nog, åtskilliga av våra tekniker kände de all männa dragen därav. Vattenledningen byggdes av en ut ländsk firma, därvid arbetet leddes av scliweitzarn Robert Huber *), som sedan kvarblev i landet. För att kontrollera det vidlyftiga och kostsamma arbetet från Helsingfors stads sida erfordrades en härtill kapabel ingenjör. Valet föll på Forsman, vilken ju icke studerat denna gren av det tekniska området, men som likväl ansågs vara lämpligast. Otvivelaktigt var valet lyckligt. Forsman hade väl under sin långa praktik i utlandet, om ock mer eller mindre till fälligt, haft att göra med rör och vattenledningar i någon form, och vid gasverket förekom ju ständigt liknande arbeten. Men ett vattenverk i den omfattning, som nu skulle anläggas, måtte i alla fall ha varit för honom något så gott som nytt. Desto mer länder det honom till heder, att han till stadens belåtenhet fullgjort sitt åliggande. Kanhända var han härvid tvungen att göra en del special studier, om också kontrolleringen egentligen gällde det praktiska utförandet. < ^ t/,
Att besiktiga passagerarångfartyg samt undersöka deras maskiner och pannor var-ieke heller så alldeles enkelt. Man måste härvid ihågkomma ätt>Korsmäns verksamhet i detta hänseende inföll på en tid, då vår ångfartygs- flotta var stadd i rask utveckling och då nya konstruk tionen ständigt uppdöko under det att ångtrycket i pan norna alltjämt ökades. Forsman tog sitt värv som besikt ningsman mycket allvarligt, han var fullt medveten om det ansvar han i och med efter besiktningen avgivet god kännande påtagit sig. Han förvärvade sig också som besikt ningsman odelat erkännande.
Att besiktningmannens värv icke alltid avlöper utan x) Se Finlandssvenska tekniker I.
Finlandssvenska Tekniker — 5 66 våda fick Forsman mer än en gång erfara. År 1911 inträf fade vid en besiktning en rätt sorglig olyckshändelse, som i en av huvudstadens tidningar beskrives på följande sätt: »I söndags kl. y2 1 O-tiden på morgonen inträffade å Helsingfors ångfartygsaktiebolags ångfartyg Baltic en svår olyckshändelse.
Fartyget har i år varit intaget i Sandvikens skepps- docka för att underkastas remont och skulle utgå på prov resa. Detta arbete utfördes av fartygets besättning och icke av verkstaden. Besiktningsmannen för ångpannor och ångbåtar i Helsingfors, ingenjören Julius Forsman samt fartygets maskinister Mattson och Gustafsson be- funno sig i pannrummet för att anbringa kontrollmano metrar för ångpannornas avprovning, medan arbetsledaren Sandström var sysselsatt på annat håll i rummet med iso- leringsarbete, som han utförde för fartygets räkning. Plötsligt började packningen kring den nedre manhåls- luckan å ena ångpannan att läcka och het ånga utström made från pannan. De tre förstnämnda personerna lyc kades rädda sig ur pannrummet, varvid dock maskinisten Gustafsson erhöll svårare brännsår i ansikte, händer och fötter samt ingenjör Forsman ett lindrigt sådant i pannan. Sandström kvävdes däremot av den utströmmande ångan och påträffades sedermera död i den innersta delen av pannrummet.»
Det blev sedermera konstaterat att Forsman några dagar tidigare hade avprovat Baltics panna för ett vida högre tryck än det som vid tillfället var rådande och att allt i övrigt varit som det skulle vara. En ren olycks händelse ansågs ha förelegat.
Vid en likartad katastrof några år tidigare, nämligen „ år 1907 i Gottfr. Strömbergs elektrotekniska verkstad i Sörnäs, hände att Forsman vid reträtten, då han i det ång- fyllda pannrummet ej kunde se för sig, föll ned från pann muren och bröt ett par revben. 67
I ett visst samband med Forsmans arbete och erfaren heter på besiktningsområdet står ett uttalande som han gjorde i Huvudstadsbladet år 1913 i anledning av en rela tion om ångaren »Uranias» undergång, som ingått i sagda blad. Uttalandet har följande lydelse: »I Hbl för den 5 dennes ingår ett meddelande angående ångaren »Uranias» undergång efter kollision med en norsk ångare i Kattegat, vari korrespondenten, en norsk skepps redare, som var passagerare å »Urania», bl. a. säger »att det efter kollisionen var fråga om att bogsera »Urania», men fruk tan för explosion avhöll norrmannen från att gå ombord.» Denna explosionsfråga uppdyker vanligen i samband med ångfartygshaverier, mången gång hindrande nödiga rädd nings-och bärgningsåtgärder. »Urania» låg ju flytande ännu 1 y2 timme efter kollisionen.
Min och många fackmäns åsikt är emellertid att en sådan explosion möjligen vid själva kollisionsmomentet kunde befaras, men icke senare eller vid fartygets sjunkande i djupet. Många större och mindre ångare ha sjunkit vid Finlands kuster och i dess insjöar utan att i något fall en ångpanneexplosion kunnat konstateras, — på sin höjd har man kanske hört eller sett utströmmande ånga från något brustet rör. Åtskilliga av dessa ångpannor hava senare upptagits ur djupet utan att förete tecken till explosionsskador.
Människorna ombord på en havererad sjunkande ångare hava bekymmer nog ändå utan att }dterligare oroas av tanken på en explosion, som med all sannolikhet icke skall inträffa.»
Detta uttalande av en vederhäftig fackman på ångpanne- området synes vara värt att icke råka i glömska.
Forsmans stora erfarenhet togs vid många tillfällen i anspråk utom i hans egentliga tjänsteåligganden, och Tek niska föreningens möten försummade han i sin krafts och hälsas dagar sällan. När någon fråga, som nära angick 68 hans fack, blev diskuterad, deltog han, om ock sparsamt i diskussionen. Han var ingen vältalare i detta ords vanliga bemärkelse och han yttrade sig långsamt och likasom motvilligt. Icke desto mindre lyssnade man med intresse till hans uttalanden, ty man visste, att om han sade något så var det därför, att han hade något att säga.
Inom maskinmästarekåren, med vilken han under sin verksam het ständigt kom i beröring, var han även högt uppskattad som en grundlig kännare av allt som till ångpannors konstruktion och skötsel hör. Han blev ock vald till heders ledamot i maskinisternas, eller som det numera heter, maskinmästarnas fackförening, och var som sådan avhål len och vördad.
Vid Tekniska föreningens 40-års fest år 1920 kalla des Forsman till dess hedersledamot.
Forsman utövade en betydande praktik som teknisk konsulent och värderingsman vid i landet opererande brand- och försäkringsbolag. Under en följd av år var han ledamot av direktionerna för spårvägsbolaget i
Helsingfors, Aktiebolaget Dalsbruk, Björkboda aktie bolag och aktiebolaget Tirva.
I de tvenne sistnämnda bolagen hade han inträtt som aktionär.
På äldre dagar överlämnade Forsman samtliga sina befattningar i andra händer och även byråverksamheten avslutades. Sina sista år tillbragte han mest i sitt hem, dock fortfarande livligt intresserad av sitt fack och dess utveckling.
Forsman avled den 11 dec. år 1920 efter ett lång samt avtynande. Han var gift med Hanna Palmberg, dotter till prosten Anders Palmberg i Pojo.
Deras döttrar äro: Aina Maria, Hildur Sofia och Johanna Elise. Sonen Julius Forsman är kemistingenjör och lektor vid industriskolan i Helsingfors. / . R.