Karl Evert Palmén

Författare: Jonatan Reuter

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 88-105

K a r l

E v e r t

P a l m e n .

Den Palménska släkten liar i Finlands kulturhistoria skapat sig ett känt namn. Jurisprofessor, senator, friherre J. Ph. Palmen har genom sin verksamhet utövat stort inflytande såväl på de unga generationer, vilkas lärare han varit, och sedermera jämväl vid rådsbordet, samt slut­ ligen och kanske i synnerhet som universitetets vice- kansler. Mycket kända voro hans numera avlidna söner, professorerna J. A. och K. G. Palmén, ävensom deras syster, filantropen Fanny Palmén. En medlem av denna kultursläkt är Karl Evert Palmén, son till senator Palmén och hans maka i andra giftet, Adolfina F'redrika Emilie Sallmén. Han föddes i Helsingfors på Karlsdagen den 28 januari 1857. Hans studier äro matematiskt-tekniska, han har verkat på flere områden, men kanske mest som teknisk skriftställare.

I synnerhet har han nedlagt stor förtjänst vid undersökningen och utredningen beträffande vintersjöfarten, en fråga som vid tiden närmast föres ekel- skiftet låg på dagordningen. Då Palméns biografi i kort­ het här framställes, gäller det således en person, som främst på detta område, men även på andra fält, med gedigna studier förenat en skarp blick för tidens ford­ ringar. Då föreliggande uppsats om Palmén inneslutes inom ett omslag med titeln »Finlandssvenska tekniker» så sker detta i första rummet därför, att han i sin verk­ samhet som lärare och skriftställare nästan uteslutande rört sig på svenska språket och i övrigt på allt sätt i sin 78 personlighet bär den nedärvda svenska kulturens sär­ märke. Någon partiman har han aldrig varit, och denna bok är ej heller avsedd att ställas i tjänst hos något parti. Man får därför hoppas att Palmén, oberoende av om han själv räknar sig till finlandssvenskarna eller ej, icke har något emot att inställas i sällskap med övriga i häftet nämnda personer, med vilka han dessutom i ej så få fall har samarbetat.

Under den tid, då Palmén som yngling besökte och genomgick svenska normallyceum i Helsingfors, stod segel­ sjöfarten i full blomstring, och det var mycket vanligt att ungdomen då »gick till sjöss», dels under ferierna, dels ock efter avgång ur skolan. Även Palmén längtade redan på skolbänken att komma ut på böljorna. Vid uppnådd 14 års ålder blev han ock satt i tillfälle att under sommaren 1871 göra sin första sjöresa, i det han som jungman antog tjänst på helsingforsskeppet Finland och gjorde med detsamma en resa till Hull. Följande sonnnar gjorde han på barkskeppet Suomi från Lovisa en tur till

Cadiz och tillbaka. Nu hade ynglingen fått blod på tand. Han ville avbryta sin skolgång och ägna sig åt sjömans- banan. Denna plan vann emellertid icke fadrens god­ kännande, utan yrkade denne på att sonen skulle avlägga sin studentexamen innan något definitivt val av levnads­ bana borde komma i fråga. Den ifrågavarande examen avlades sedermera år 1875, men denna hade icke förmått på ringaste vis förändra sinnelaget. Redan på hösten samma år anträdde den unge studenten en ny sjöresa, denna gång som lättmatros på en skotsk fullriggare, som seglade från London till New Orleans i barlast och där­ ifrån återvände, lastad med bomull, till Liverpool. Denna sjöresa blev emellertid hans sista, vartill kanske mest bidrog den omständigheten, att den unge mannen redan var trolovad med den, som sedermera blev hans följeslaga- rinna genom livet. Vid hemkomsten år 1876 försigick 79 den för sin tid rätt storartade allmänna industriutställ­ ningen i Hélsingfors. Det torde kunna antagas, att bese­ endet av denna utställning i förening med den nyvak­ nade och allmänna lusten att föra landet framåt på alla områden, impulsivt ingivit Palmen tanken på att ägna sig åt teknisk verksamhet.

Eandets högsta tekniska undervisninganstalt, Poly- tekniska skolan, var då inrymd i d. s. k. Eithoniuska sten­ huset vid Alexandersgatan. Här inskrev sig Palmén och utdimitterades efter genomgången treårig kurs från fack­ skolan för maskinbyggnad år 1879. Emellertid hade före­ gående år inträffat en händelse, som inverkade på Pal- méns framtid. Han hade nämligen som brandkårsman vid en övning haft missödet att falla ned från ett tak x) och skadade därvid sin rygg. Till följd härav uppgav han tanken på en framtid som praktisk maskinbyggare, vil­ ken mången gång kan vara tvungen till kroppsliga an­ strängningar. Han beslöt sig i stället för att fortsätta sina teoretiska studier vid universitetet i Helsingfors, där han avlade filosofiekandidatexamen år 1881 samt promo­ verades till magister påföljande år. Härpå begav han sig till Stockholms högskola, där han under tre terminer studerade matematik och mekanik.

Polytekniska skolan i Helsingfors hade småningom utvidgats och utvecklats och förvandlats till Polytek­ niska institutet. Flera nya lärarkrafter hade tillkommit, varibland matematikern, ingenjör E. Neovius, som före­ läste deskriptiv och projektivisk geometri. Neovius speciminerade emellertid för och erhöll doktorsgrad samt utnämndes till professor i matematik vid universitetet. Härigenom blev hans tjänst vid Polytekniska institutet ledig. Palmén, som genast begav sig till Eidgenössisches Polytechnikum i Zurich i och för utbildning speciellt i denna !) F. d. packhusets vid Västra Kajen tak. 80 disciplin, utsågs att i egenskap av vikarie sköta tjänsten från hösttermin 1883, samt ansökte och erhöll sedermera den ledigblivna lärostolen. År 1883 utnämndes han sålunda till yngre lärare i deskriptiv och projektivisk geometri. Äldre lärare blev han 1891. Palmen, som på grund av sina studier, behärskade flere skilda matematiska områden, undervisade jämväl i analytisk geometri under hela den tid han var fästad vid Polytekniska institutet samt en kortare tid i analytisk mekanik. Från juli år 1885 till sin avgång från läroanstaltens betydande bibliotek och fungerade som prodirektor från år 1890. institutet skötte Palmen

Som lärare torde Palmen hava ställt rätt stora ford­ ringar på sina elever. Han hade fullt klart för sig, att goda kunskaper i de allmänna ämnen, vari han var lärare, underlätta fackstudierna. Ett bevis på att eleverna till­ fullo uppskattade honom och hans undervisning utgör bl. a. den omständigheten att han år 1892 valdes till hedersledamot av Polyteknikernas förening och sedermera till ledamot av »de äldres råd» år 1897, då denna insti­ tution av föreningen inrättades. Sistnämnda år inföll föreningens kvartsekeljubileum, i anledning varav den­ samma beslöt utgiva en matrikel över de elever, som dimitterats från den tekniska läroanstalten ända från den tid den blev Polyteknisk skola. Palmen åtog sig då att icke allenast bidraga med en historik över anstaltens uppkomst och utveckling utan ock att hopbringa biogra­ fiskt material över de elever, vilka besökt läroverket redan under dess tidigare tillvaro. Härigenom skulle matrikeln bliva mera omfattande och kulturhistoriskt helare samt få större betydelse även för framtiden. Härmed visade sig hos Palmén en egenskap, som efter­ hand tycktes växa, nämligen lusten och förmågan att med noggrannhet och urskiljning samla material för något visst ändamål och bearbeta detsamma. Ett dylikt mödo- ^ ° ' S8TA088'« / ^

Js>,'ui)i #idnf)l me»- ’

SI samt arbete har han sedermera flere gånger med bästa resultat genomfört.

Det till Polyteknikernas förening givna löftet infriades, i det att Palmen till dess publikation utarbetade en 110 sidor stark inledning, benämnd »En blick på den högre tekniska undervisningens uppkomst och utveckling i

Finland». Därjämte avfattade Palmen de utlovade korta biografiska anteckningarna över 77 dimitterade och 358 elever, vilka inskrivits vid läroanstalten under åren 1849— 72, men avgått utan att fullborda sina studier. Hop­ samlandet av alla härtill hörande uppgifter skedde genom ett ingående och uthålligt samarbete med vederbörande å pastorskansliet i Helsingfors samt genom korrespondens med ett hundratal pastorskanslier i landsorten, varjämte förfrågningar i stor mängd gjordes på olika håll. Detta arbete drevs så intensivt, att i matrikeln rubriken: »öden obekanta» läses endast tre gånger.

Sitt matrikelarbete har Palrnén icke övergivit i och med den nyssnämnda publikationen,.-, utan han förfull- ständigar matrikeln allt fortfarande, inskrivande efterhand de biograferades märkligare öden i ett interfolierat exem­ plar av boken. Denna högst värdefulla urkund är avsedd att framdeles överlämnas i Tekniska högskolans vård. Palmens kompetens och arbetsförmåga gjorde sig emel­ lertid snart gällande även annorstädes än inom Poly- tekniska institutets väggar i den mån han kom i närmare beröring med de i huvudstaden.

Detta skedde väl främst genom Tekniska föreningen, till vars sekreterare han utsågs vid föreningens årsmöte år 1885 och i vilken funktion han sedermera kvarstod i 10 år. Med sekreterarskapet följde denna tid skyldig­ heten att redigera den av föreningen utgivna tidskriften »Tekniska föreningens förhandlingar». Detta föranledde rätt vidlyftiga studier och arbeten, enär en så stor tid­ skrift ändå icke var så lätt att fylla på en tid, då bidrag Finlandssvenska tekniker — G tekniska kretsarna 82 jämförelsevis sparsamt, i Redaktören fick inflöto lov att taga kännedom om de tekniska och industriella för­ hållandena i landet, vilket han också gjorde med den samvetsgrannhet som alltid varit honom egen. Då Tek­ niska föreningen enligt sina stadgar borde anordna ett sammanträde om året utom Helsingfors, och detta van­ ligen försiggick å någon större industriort, låg häri ett till­ fälle att på ort och ställe lära känna landets fabriksverksam­ het. Palmén ägnade sig åt studierna på det nya arbetsfältet med ett intresse, som efterhand gjorde honom till en kännare av landets industri och i tidskriften avsatte riklig frukt. Han fick ock uppbära mycket erkännande för sitt arbete inom Tekniska föreningen och för dess tidskrift. Vid det sista mötet år 1895, då Palmén avgick från sekreterarskapet, utsågs han till föreningens ord­ förande för det kommande året, och år 1914 kallades han till föreningens hedersledamot, en ärebetygelse som därförinnan bevisats endast några få av landets främsta äldre tekniker. I »Festpublikation utgiven med anledning av Fackklubbarnas tjugufemåriga tillvaro» 1917, skrev professor Hj. Tallqvist, om Palmén: »han var en verklig stödjepelare för föreningen».

Vid det allmänna teknikermötet, som var anordnat i samband med den högsta tekniska läroanstaltens fem­ tioårsjubileum, fungerade Palmén som allmän sekreterare. Under den tid Palmén redigerade Tekniska föreningens förhandlingar hade han kommit i kontakt med frågan om isbrytarfartyg och vintersjöfart. Med anskaffandet av far­ tyget Murtaja, Finlands första isbrytare, var frågan långt­ ifrån ännu löst. Det visade sig under den stränga vintern 1892—93, att denna isbrytare icke mäktade öppenhålla rännan i isen från Hangö hamn till havs. Hangö blev blockerat av ett starkt packisband och hamnen var stängd från den 15 januari till den 22 mars, då packisen utanför Hangö Båkland söndersprängdes med dynamit.

Dessa omständigheter föranledde Palmen att ägna isbry- tarfrågan noggrann uppmärksamhet och begynna allvar­ ligen studera densamma i hopp att kunna gagna lösan­ det av denna för hela landet i alla avseenden så synner­ ligen viktiga fråga. Med användade av hemlandets dags­ press och utländska tidskrifter verkställde Palmén en sammanställning av allt, som gjorts för vintersjöfartens uppehållande såväl i Finland som i utlandet ända sedan äldre tider. Denna utförliga berättelse delgavs Tek­ niska föreningen i form av ett föredrag vid mötet den 3 juni 1893, samt utarbetades sedan vidare med begagnan­ det av ingenjören O. Bonsdorffs berättelse över en av honom till Skandinavien och Nordamerika företagen resa i ändamål att taga kännedom om isbrytarfartyg, varjämte även andra fackmannauttalanden anlitades. Sålunda uppkom en längre avhandling, vilken, försedd med talrika planscher, trycktes i Tekniska föreningens förhand­ lingar år 1894 och kan anses utgöra en första utredande och därigenom på sätt och vis även banbrytande publi­ kation inom isbrytningens område.

På våren år 1895 tillsattes av regeringen en större kom­ mitté under ordförandeskap av lotsverkets dåvarande chef, N. Sjöman, för att behandla frågan om åtgärder för vintersjötrafikens säkerställande i hela dess vidd. Kom­ mittén var sammansatt av tre skeppsbyggare, tre naviga­ törer och två exportörer samt Palmén som självskriven sekreterare. Kommittén besökte under sommaren alla de platser på Finlands kuster, vilka ansetts kunna komma i fråga som vinterhamnar, varvid särskilda experter hör­ des beträffande olika detaljer av det spörsmål kom­ mittén hade att behandla.

I medlet av januari år 1896 förelåg kommitténs digra betänkande, avfattat av Palméns hand.

I det sakrika betänkandet gjordes en hel del väl motiverade förslag, däri­ bland även om byggandet av ett nytt isbrytarf artyg.

Dettas konstruktion ville kommittén likväl icke bestämt yttra sig om utan lämnade frågan härom beroende till dess att styrmannen å Murtaja, kapten L. Melan, som på kommitténs förslag sänts till Amerika för att studera isbrytarfartygen på de stora nordamerikanska sjöarna i arbete, återvänt från sin resa och förebragt resultaten därav. Man visste visserligen att de amerikanska färjorna voro försedda med propeller ej blott i aktern, utan även i fören, men man hade ställt sig skeptisk gentemot en sådan konstruktions användbarhet i Östersjön. Genom Melans meddelande blev kommittén enhälligt stämd till den amerikanska typens förmån, och dess slutliga förslag, av­ givet i ett andra betänkande år 1896, gick ut på anskaf­ fandet av ett isbrytarfartyg med stark propeller även i fören. Enligt kommitténs förslag inbjödos ett tiotal renom- merade skeppsvarv att inlämna projekt och kostnadsför- slag till isbrytarfartyg enligt såväl europeisk som ame­ rikansk typ. De inkomna projekten granskades seder­ mera på våren 1897 av en expertkommission, som vars sekreterare Palmén åter fungerade. Man beslöt sig då slutligen för att bygga en isbrytare enligt ett av de in­ lämnade förslagen med propeller såväl i för som akter. Så­ lunda tillkom år 1898 isbrytaren Sampo, vilken motsva­ rade alla förväntningar och var det första fartyg med för- och akterpropeller i Europa. Detta fartygs konstruktion har ofta studerats av utskickade experter från andra länder och har ett tiotal liknande fartyg sedermera blivit byggda för nordeuropeiska hamnar.

Relationen av isbrytarfrågans utveckling har blivit något utförligare av det skälet, att denna frågas behandling i Palméns verksamhet synes hava intagit en central posi­ tion. Man frågar sig efter orsaken till detta djupa intresse för en sak, som, ytligt sett, borde hava legat Palmén täm­ ligen fjärran och vid vars handläggande han icke kunnat stödja sig på egna erfarenheter. Men man får härvid icke helt och hållet frånse den omständigheten, att reminescen- serna från hans sjömansliv kunnat spela någon roll, ty ungdomsupplevelserna pläga ju kvarlämna varaktiga in­ tryck. Huvudskälet måtte likväl hava legat i insikten därom, att isbrytarfrågans lyckliga lösning var en ange­ lägenhet av stor betydelse för hela landet och dess framtid. Slutligen låg hela denna sak utomordentligt lämpligt för Palmens sätt att arbeta. Det gällde här att insamla mate­ rial — i sådant var han på grund av tidigare arbeten väl förfaren — på samma sätt som vetenskapsmän pläga och att bearbeta detsamma, jämväl som vetenskapsmän, med kritiskt omdöme och ur de givna premisserna härleda de slutgiltiga resultaten. Genom ett sådant arbete har hans stora isbrytaravhandling uppkommit. Att han härvid haft nytta även av sina tekniska studier är självklart.

Vid Nordiska teknikermötet i Stockholm 1897, där Pal­ men utsågs till ordförande från finländskt håll, inledde han frågan: »Plava de i Amerika använda isbrvtarfartygen med propeller i såväl för som akter företräde framför de i Europa använda isbrytartyperna» med ett andragande i saken, och vid tekniska och hygieniska kongressen i Köpenhamn 1903 fungerade han som sekreterare samt höll inför sektionen för mekanisk industri och skeppsbyggeri ett föredrag: »Er­ farenheter vid de finska isbrytarfartygens verksamhet». Annu år 1902 var Palmen i tillfälle att syssla med sin kär­ vordna isbrytarfråga, i det att han av fullmäktige för Helsingfors handelsförening utsågs till ledamot i en kom­ mitté, vilken hade att uttala sig beträffande en ifråga­ satt isbrytare för huvudstadens räkning. Denna fråga, vilken sedermera upprepade gånger behandlats, har ännu icke nått en slutlig lösning.

Även på andra områden anlitades Palmén för kommitté­ I korthet arbeten, i synnerhet från regeringens sida: anföras härom några uppgifter: 86 utsedd till ledamot av den kommitté, som liade sig före­ lagt att behandla frågan om inrättandet av ett högre han- delsläroverk, år 1888; utsedd till ledamot av den kommitté, som på Ständer­ nas anhållan tillsatts för utredande av frågan om farhas- tighetens ökande på stats järnvägarna; samma kommitté hade även att uttala sig om huruvida högre belastning av godsvagnar, än hittills, kunde tillåtas å banor med lätt överbyggnad, 1895; utsedd till sekreterare i den kommitté, som tillsatts för utredande av möjligheten att tillverka lokomotiv m. m. i inhemska verkstäder, år 1896; kommitténs arbeten ledde till att Tammerfors Linne- och järnmanufaktur A. B. in­ redde sin verkstad för lokomotivtillverkning. utsedd till ledamot av kommittén för uppgörande av förslag till handelsundervisningens ordnande i landet, 1897; utsedd till ledamot i en kommission för verkställandet av statistisk undersökning av arbetarförhållandena inom tex­ tilindustrin, år 1903; kallad till ordförande i en kommitté för uppgörande av förslag till omorganisation av landets industriskolor och eventuellt till inrättande av en teknisk mellanskola, 1906; kommittébetänkandet föranledde organiserandet av det Tekniska läroverket i Tammerfors; kallad till ordförande i en kommitté för föreslåendet av åtgärder för den tekniska undervisningens förbättrande, år 1921; utsedd till ledamot av Tekniska högskolans rådgivande kommitté åren 1908—14.

Emellertid hade Palmén från sitt arbete vid den högsta tekniska läroanstalten övergått till annan tjänsteverk­ samhet, i det att han år 1896 utnämndes till intendent för manufakturerna vid Industristyrelsen, vari han sedan tjänstgjorde till medlet av år 1899 då han på egen anhållan 87 avgick och tillträdde disponentbefattningen vid Forssa aktie­ bolags boinullsnianufakturverk i Tammela, vilken tjänst erbjudits Palmén efter den förra disponentens frånfälle. Genom sina tidigare omnämnda studier av landets in­ dustriella förhållanden var Palmén väl kvalificerad för de göromål, vilka tillkommo honom som intendent. Han hade nämligen härvid att i Industristyrelsen bereda indu­ strin berörande frågor, utarbeta de årliga industristatisti­ kerna och inspektera de industriella inrättningarna även­ som hantverks- och industriskolorna.

Vid denna tid deltog Palmén även i arbetet för Fin­ lands bekantgörande i utlandet och författade särskilda uppsatser berörande landets industri, tryckta i olika verk, såsom t. ex. i textboken till den stora atlas över Finland, som utgivits av Sällskapet för Finlands geografi, däri professorn J. A. Palmén var den drivande kraften.

Då Palmén avgick från Industristyrelsen överflyttade han omedelbart till Forssa, där för honom öppnade sig ett arbetsfält av helt annat slag än dem han tidigare beträtt. Forssa var ett stort industriellt verk med halvtannat tu­ sental arbetare. Ledningen av ett sådant fabrikskomplex ställer på disponenten stora fordringar i tekniskt och kom­ mersiellt avseende om ett gott ekonomiskt resultat skall kunna ernås, och härtill sällar sig omsorgen om de talrika ar- betarnes och deras familjers väl. Då Forssa redan var en halv- sekelgammal industriell inrättning med en stabil arbetar­ stam voro förhållandena till en början rätt patriarkaliska och allt gick sin jämna gång. Helt annorlunda blev det något senare då storstrejken år 1905 etablerades, och då en tilltagande agitation från socialistiskt håll begvnte åstad­ komma växande oro och missnöje. Slutligen inträffade världskriget och upproret samt frihetskriget, som med­ förde svårigheter och umbäranden av mångahanda slag. Det enda medel, som visat sig verksamt gentemot fordringar arbetarsammanslutningarnas mångskiftande 88 samt var att även arbetsgivarna bildade förbund, som i fall av behov kunde dryfta uppkommande spörsmål och vid­ taga gemensamma åtgärder.

I stället för ledamotskap i kommittéer trädde nu för Palmen medlemskap i styrelsen för Textilindustrins arbetsgivareförbund från år 1906 och i Finlands allmänna arbetsgivareförbund åren 1907— 17. Ännu tidigare, nämligen år 1903, hade bomullsfabri­ kerna bildat en sammanslutning med Palmen som ord­ förande intill år 1909, då en ojävig person anställdes som ordförande eller ombudsman. Denna organisation var dock huvudsakligen av ekonomisk art och avsåg främst åstadkommande av gemensamma försäljningspris och möjligast lika arbetslöner.

Då anläggningen i Forssa under 1890-talet betydligt förstorats tvenne nya bomullsmanufakturverk tillkommit kort före sekelskiftet, voro ytterligare större ut­ vidgningar icke tillsvidare nödiga och hade väl också i betraktande av den tryckta och orofyllda tiden varit svårutförbara. Däremot genomfördes många partiella förbättringar inom fabrikerna, avseende icke blott själva driften utan även hygienen och brandsäkerheten. För arbetarnas behov uppfördes samlingssal, gymnastiksal och bibliotekshus, ett hus för barnträdgård, ett hem för ålder­ stigna arbetare, ett sanatorium samt nya bostäder för tjänstemän. Därjämte vidtogos många andra åtgärder, alla avseende arbetarnas och tjänstemännens bästa samt utvecklingen av fabrikssamhällets och dess åt olika håll förgrenade funktioner.

En av de främsta frågorna på dagordningen hade länge varit avskiljandet av Forssa fabrikssamhälle, som redan var större än mången stad i landet, från Tammela socken och därav skapa en egen församling. Denna fråga blev lyck­ ligen löst år 1901, varpå efterhand följde anskaffandet av begravningsplats, prästgård och kyrka. Erforderliga jordområden ställdes till penningmedel och behövliga disposition av Forssa aktiebolag på framställning av dess disponent. Det personliga arbete, som vid sådana tillfällen alltid är nödigt och tager rätt mycken tid i anspråk, ut­ fördes av intresserade församlingsbor, vilka bildade en kommitté, däri Palmén var den ledande själen. Kyrkan invigdes år 1918, således i tillräckligt god tid förrän av­ skilj ningen, ehuruväl i princip godkänd redan år 1901, blev slutligen ordnad, vilket inträffade först 1922. För kyrkan erforderliga tre klockor hade Palmén på sin sextioårsdag donerat, ehuru de först efter världskrigets slut kunde an­ lända från utlandet och upphängas på sina platser. Klangen av dessa klockor, benämnda »Deo gloria», »Patriae lux» och »Labori pax», ljuda vida kring samhället, som numera är en köping, från den högt liggande kyrkan vid vesper- ringning varje lördag eftermiddag.

En annan för samhället viktig sak var grundandet av en finsk samskola. Denna kom också till stånd, till en början med 5 klasser, men snart nog ökades antalet klasser till 8. Även i detta företag deltog Palmén med intresse och in­ valdes i skolans första direktion. Plan förblev sedermera direktionsmedlem under hela sin vistelse i Forssa. Ett varaktigt resultat av hans verksamhet vid skolan är att fli­ tiga och medellösa elever, företrädesvis barn av fabrikens arbetare, kunna komma i åtnjutande av stipendier ur en fond, som skänkts av Palmén och bär hans namn.

Palmén avgick från sin disponentbefattning i slutet av år 1919 men kvarstod till våren 1922 i bolagets styrelse. År 1920 flyttade han till sin fädernestad, Helsingfors, och är från och med år 1921 åter ordförande i bomullsfabrikernas sammanslutning, som han tidigare varit med om att stifta och leda, samt representerar som sådan sammanslutningen även i styrelsen för Importindustriernas centralförbund. Palmén har varit medlem av Poreningsbankens bankut­ skott från år 1912 och är ledamot i förvaltningsrådet för Nor­ diska föreningsbanken, som uppstod genom sammanslagning av Föreningsbanken och Nordiska aktiebanken för handel och industri. Sedan 1918 är han jämväl medlem av ömsesi­ diga försäkringsanstalten Sampos i Åbo förvaltningsråd. Under den tid landet ännu hade ståndsrepresentation deltog Palmén i samtliga lantdagar ända från 1888 som medlem av Ridderskapet och adeln och valdes under tvenne av dessa lantdagar till suppleant i järnvägsutskottet. Med anledning av de förtjänster Palmén inlagt beträf­ fande utvecklingen av åtskilliga för landet betydelsefulla ärenden tilldelades honom av republikens president titel och värdighet av bergsråd år 1920.

Härovan har redan omtalats att Palmén under sin vis­ telse i Forssa understött bl. a. ortens största bildningsföre- tag ävensom till församlingens kyrka överlämnat en vär­ defull gåva.

I samband härmed kan ännu nämnas att

Palmén även intresserat sig för att förstora den stipen- diifond, som hans fader i tiden donerat till Tekniska hög­ skolan och som bär donatorns namn. Man får kanske upp­ fatta detta som ett utslag av det allmänna intresse för det industriella och tekniska livet i landet, vilket hos Palmén kan antagas hava utvecklat sig främst under hans verk­ samhet vid landets högsta tekniska undervisningsanstalt och som sedermera följt honom i allt hans arbete. Detta har ju i synnerhet varit ägnat industriella och ekonomiska spörsmål och företag.

Slutligen nämnas ännu några av Palméns publikationer utom de ovan omtalade:

En blick på industrins utveckling i Finland i poly- teknikernas festpublikation Labor, 1897;

Aper9u général du développement de 1’activité indu- strielle en Finlande, i av E. Mechelin redigerade Notices sur la Finlande, publiées a 1’occasion de 1’exposition uni- verselle a Paris 1900.. översikt av den finska industrins utveckling 1887—• 1902 i Tekniska föreningens jubileumsskrift, 1905; 91 biografier över G. Th. Ahlgren, I'. E. Edelheim, Endre Eekve, William Ruth, Knut Stjernwall, G. Strömberg, Th. Tallqvist, G. Törnudd och A. W. Waliren i Finsk bio­ grafisk handbok, 1903; textilindustrin i Finland, dess uppkomst och utveckling, 1912;

Forssa Aktiebolags bomullsmanuf akturverk i Forssa, 1912; artiklarna Höyry kulkuneuvojen ja teollisuuden palve­ luksessa, Paperiteollisuus (jämte A. Ramsay), Kutoma- teollisuuden kehitys Suomessa och Suomen talvimeren­ kulku ja jäänmurtaja-höyrylaivat, alla i det finsksprå­ kiga verket Oma maa, 1907—11.

Palméns skriftställarverksamhet liar varit ganska om­ fattande. Hans vederhäftiga och omsorgsfullt skrivna artik­ lar utgöras ofta av sammanställningar och historiska över­ sikter, mest från de tekniska och industriella områdena, och det vill synas som om detta slags litterära arbeten, vilka grunda sig på studium av källskrifter och insamlade pri­ märuppgifter alldeles särskilt intresserade Palmén, eller skall man tyda saken så, att hans verksamhet och tj änste- åligganden fört honorn in på denna art av litterär pro­ duktion. Hur som helst — det mesta han offentliggjort är av antytt innehåll och såsom sådant värderikt, ej minst för framtiden.

Palmén är sedan 1883 gift med Hilda Octavia Emble- ton-Samson, dotter till löjtnanten i engelska flottan Char­ les Oscar Sinclair-Samson och Hilda Fausta Cecilia Säll- ström. Deras son fil. dr. John Palmén, har ägnat sig åt kemiska studier och arbeten.

Evert Palmén är fortfarande i verksamhet inom de styrelser och förvaltningsråd, som ovan omnämndes, och som hava sitt säte i Helsingfors. Här är han ännu i till­ fälle att utöva inflytande och göra gällande de insikter och erfarenheter han på så många arbetsområden samlat. 1923.

J. R.