Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 149-156
K a r l G u s t a f N y s t r ö m .
Då Finlands arkitekturhistoria engång får sin enhetliga skildring kommer även arkitekten och professorn Karl Gustaf Nyströms namn att nämnas bland de främsta av dem, vilka genom idogt arbete och förmåga fört denna konstart framåt i vårt land. Detta såväl i egenskap av utövande arkitekt som lärare för ett otal arkitektgenera tioner.
Född 18 21/ 156 och dimitterad arkitekt år 1876 blev Gustaf Nyström redan år 1879, alltså vid 23 års ålder, kal lad att bestrida lärartjänsten i byggnadskonstruktionslära vid Polytekniska institutet. Åren förut hade han dels sam arbetat med F. A. Sjöström på dennes byrå, dels varit i Wien, där han haft förmånen att studera för den upp- burne von Ferstel, en av skaparena av det moderna Wien. Efter Sjöströms död 1885 övertog Nyström lärarbefatt- ningen i arkitektur vid Polytekniska institutet. Då detta år 1908 ombildades till Teknisk högskola blev han — efter att år 1895 ha erhållit professorstitel — ordinarie professor i arkitektur och därmed även föreståndare för arkitektur avdelningen vid högskolan, vilken lärarbefattning han innehade ända till sin död 1917. Redan år 1892 hade Petersburgs konstakademi hedrat denne vår märkesman genom att tilldela honom värdigheten av akademiker. Dessa få och fattiga data markera knappast ens den yttre konturen av Gustaf Nytröms rika livsgärning. Bättre vittnesbörd bära dock de monument han efter- 136 lämnat och de skaror av lärjungar, som fått njuta av hans insiktsfulla ledning i byggandets sköna men svåra konst. Nyströms arkitektoniska skapande börjar under en tidsperiod då relativt lugn — med rätta sagt ett lugn före stormen — ännu råder inom konstens svärer. Arkitekturen behärskas helt av konventionella, på allehanda stilre miniscenser, lån och uppkok baserade former, och man tillgodoser tidens smakideal blott genom ett skickligt kombinerande av dessa. — Nyström, vars läggning ligger åt det formella och skolarkitektoniskt riktiga, influeras under sina första arbetsår såväl av de i Wien erhållna lär domarna som av tidens formideal för övrigt. Därom bära nogsamt vittne hans första större arbeten i Helsingfors: folkskolehuset vid Malmgatan, Alexandersgatan 11, Universitetets nya anatomiebyggnad och dess kemiska laboratorum (åren 1882—86). — Redan ett par år senare har Nyström dock nått en utveckling, som avgjort skiljer honom från hans samtida, när det gäller att giva en enkel och värdig form åt en stor monumental byggnadsuppgift. Nu fullbordades nämligen Finlands statsarkiv, icke alle nast Nyströms bästa verk, men en byggnad, som väl kan upptaga tävlan med de stora klassiskt rena skapel serna från C. E. Engels glansfulla dagar. I sina följande skapelser under denna första arbetsperiod — bland vilka vi omnämna Ständerhuset, Alexandersgatan 15 i Helsing fors, kommerserådet E. Dahlströms hus i Åbo m. fl. — når Nyström däremot icke lika högt i arkitektonisk ädelhet, som i det förstnämnda. Han arbetar dock oförtrutet vidare i den för honom så kärvordna, dels på klassicis tiska, dels på typiskt renässansartade former baserade stil andan och står snart åter bland banbrytarnes antal. Under tiden har stilriktningen dock undergått en om också icke sedd så dock anad förändring. De första varslen för en ny, av kamp uppfylld tid giva sig till känna. Röster höjas för ett omstörtande av det konventionella,
ORS STA O 8 s,QC/
M;«/nv> •HVQ*'^ 137 på lån uppbyggda och med konstruktiva och arkitekto niska skenmotiv arbetande formspråket. Dagens lösen är sanning, vilket uttydes sålunda: äkta material bör använ das och utformas till ändamålsenliga och i stycket pas sande, sanna arkitektoniska former. — Redan på åttio talet hade Gustaf Nyström, såsom Th. Höi jer före honom, begynt använda tegelrohbau i sina verk (saluhallen i Helsingfors, 1888) och fortsätter därmed under följande decennium (Räroverket för gossar och flickor i Helsing fors) om än dessa byggnader knappast höja sig till någon högre nivå. Men nu (1897) följer ett betydande verk: Föreningsbankens hus i Helsingfors, byggt av röd inhemsk granit. Här tar Nyström steget fullt ut för att föra tidens materialförädlingssträvanden till ett konkret resultat. Visserligen är ju formen ännu den traditionella, baserad främst på lån från renässansen, men med skicklig hand har arkitekten här dock gått att anpassa densamma för det — åtminstone för tiden — nya byggnadsämnet. Detta gäller icke minst förmågan att kunna, trots den monumentala lyxen, förenkla detaljen i konformitet med det kristalliniskt hårda materialets och bearbetnings- sättens fordringar.
Obeaktat några mindre arbeten är Nyströms följande stora skapelse: Tull- och pac^usetyb^lsingfjors (1900), även den i »ädelt» material',"tegel, men så cjljk den förra i totalform och detaljer somy-dag och natt. I detta verk, ett av den moderna finska byggnadskonét&hs bästa ska pelser, visar han en förundransvärd skicklighet i sättet att sammansmälta en rikt och vackert utförd detalj ering till en helgjuten, väl utformad totalverkan. — Samma berömmande omdöme kan man tyvärr icke giva Konst museet i Åbo (1901), vilket genom sina oroliga former icke allenast själv synes mindre vackert, men även sammangår dåligt med den värdiga och vackra Åbo-arkitekturen. Konstmuseet är dock såtillvida lärorikt, att detsamma 138 framhäver ett påtagligt drag hos Gustaf Nyströms konst- närspersonlighet: det något ostabila, nyckfulla i uppfatt ningen av det sköna i den konstart han företrädde. Kanske var han för mycket barn av sin tid, kastad hit och dit av dess oroliga stilvågor.
Den här omnämnda räckan av byggnadsverk kunde tillökas med ett otal andra, bland vilka vi särskilt nämna: Kirjola gods corps de logis och ekonomiebyggnader, växthusen i Botaniska trädgården och Djurgården, Uni versitetets fysiologiska och fysikaliska institut, samt utvidgningen av dess bibliotek; saluhallar och magasin i Helsingfors, Åbo och Hangö, Heidekenska sjukhuset i Åbo, Finlands banks utvidgning i Helsingfors samt dess filialkontor i Viborg, Kotka, Björneborg och Åbo, Före- ningsbankens hus i Viborg och Tammerfors, utvidgningen av Tekniska högskolan, Alexandersstodens arkitektoniska delar o. s. v. — Ytterligare må nämnas Nyströms insats på stadsbyggnadsgebitet om vilket bl. a. stadsplanen för Tölö stadsdel bär vittne.
Såsom lärare var Karl Gustaf Nyström säkert en av de bästa. Hans livliga, temperamentfulla framställningssätt höll auditoriet städse fånget och hans genom mångårig rutin erhållna förmåga att anpassa de uttalade teorierna in i det praktiska livets fordringar, att betona vad material och konstruktion, utförande och ekonomi satte för fordrin gar på den konstnärliga kompositionen, har givit de nu verkande arkitekterna — så gott som utan undantag hans forna disciplar — mången visdom för livet, — såsom tidi gare framhållits var Nyström en stilkravets man. Såsom akademiker, icke blott till titulaturen, gick hans undervis ning ut på att genom stilstudier bibringa eleven den fasta grund från vilket »det egna» kunde spira upp och blomstra. En säkerligen rätt uppfattning av saken under denna vårtid, då självsäkerheten och den geniala originaliteten ofta vill bli det enda rättesnöret för våra unga konstadepter. 139
Nyström omsatte även på ett storartat sätt i verket denna strävan att medelst studium av gångna generatio ners verk söka komma till en sund byggnadstradition. Han tog nämligen initiativet till, att de rika värden, som ligga förborgade i våra gamla konst- och kulturhistoriskt värdefulla b}rggnader, må bliva bevarade för eftervärlden i form av uppmätningar och avbildningar. Såväl själv som tillsammans med sina elever företog han i detta syfte otaliga forskningsresor till olika delar av landet och grundade det arkiv av gammal finländsk byggnadskonst, som förvaras i Tekniska högskolan och utökas av dess nuvarande lärarkrafter.
Såväl inom som utom fackmannakretsen har Gustaf
Nyström dessutom haft månget maktpåliggande och ansvarsfullt uppdrag att utföra, och det krävdes förvisso en man av hans läggning oeh anlag att i detta sjudande arbete kunna hålla tankarna samman och tyglarna fast i sin hand.
Trots ett rastlöst arbete vid högskolan och på sin byrå tog Nyström verksam del i det kommunala och medborgerliga livet. Han var under många år stads fullmäktig, satt som ordförande i stadsplanekommission, arbetade med omredigering av huvudstadens b}rggnads- ordning och landets allmänna byggnadsstadga och var ledamot i en mängd nämnder och kommissioner, ordfö rande i Tekniska föreningen 1892 och i Arkitektklubben 1896 samt medlem i redaktionsutskotten för nämnda före ningars publikationer.
Nyström var gift med Augusta Maria Lovisa Melan och hade med henne två söner och två döttrar.
C. L.