Karl Joel Appelberg

Författare: Hjalmar Tallqvist

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker II, sidorna 7-36

K a r l

J o e l

A p p e l h e r g .

Till de mest sympatiska personligheter, som i vårt land påträffats inom tekniska och affärskretsar, hörde ingenjören Karl Appelberg. Man kan säga om honom, att han förmedlade övergången mellan en äldre och en yngre tid och gjorde det med stor förtjänst och ära. Hos alla som kommit i beröring med honom — och de är o många — står han ännu i livlig och vacker hågkomst; icke dess mindre bör en minnesteckning över honom ej saknas i en samling sådana av finlandssvenska tekniker, redan för utomstående och eftervärldens skull.

Skulle den som några andra i dessa häften ingående kommit ut re­ dan under hans livstid, hade han med sin anspråkslös­ het säkert känt sig föga smickrad av uppmärksamheten. Också oberoende av en sådan bild i svart på vitt skall det vackra minne han genom sin personlighet och verksam­ het lämnat efter sig, länge kvarleva på många håll och sent förblekna. 1)

Karl Joel Appelberg föddes den 25 juni 1853 i Gamla- karleby. Hans föräldrar voro kapellanen därstädes O. I. p Efterföljande minnesteckning är endast till ringa del under- tecknads verk, i det väsentliga bidrag till densamma lämnats bl. a. av f. d. senator Lennart Gripenberg, ingenjör B. von Haartman, in­ genjör Erik Hartwall, skolrådet V. T. Rosenqvist, diplomingenjör Edgar Hintze och den avlidnes son, magister Bertel Appelberg, delvis här använda utan särskilt citat. ***0*3 STAOS fr '>

N:dfw> 8

Appelberg och dennes maka Anna Helena Stenhagen.

Härstammande sålunda från en österbottnisk prästsläkt, bevarade han hela sitt liv kärleken till sin hembygd och dess redbara och duktiga befolkning. Under hans upp­ växtår voro förhållandena i många avseenden enklare än under tiden för hans egentliga livsgärning; också voro hemmets tillgångar rätt begränsade, så att Appelberg från unga år hänvisades att lita på sig själv och bliva sin egen lyckas smed.

Efter att hava genomgått Vasa gymnasium blev han student 1871 och inskrevs hösten 1872 som ordinarie elev vid Polytekniska skolan, som samtidigt började sin verk­ samhet som en fortsättning av den gamla Tekniska real­ skolan. ,:.y

Trots skolutbildningen som latinare, vilken satt i så att säga för all framtid, uppgick Appelberg med liv och lust i polyteknikerlivet. Skolans intressen blevo iden­ tiska med hans egna, och han hörde från början till dem, som ställde teknikerns yrke högt och som under denna tid, då förkärleken för den s. k. lärda banan ännu var rätt allmän, arbetade på att skingra missaktningen för de tekniska studierna och höja polyteknikernas anseende. Inom kamratlivet intog han snart en ledande ställning som medlem av Teknologföreningens styrelse — han hörde år 1872 till dess stiftare — och åren 1874— 1876 som dess ordförande, i vilken egenskap han åtnjöt lärar­ kårens förtroende i hög grad. Redan 1873 hade han valts till t. f. ordförande med särskilt uppdrag att anordna ett möte, där frågan om Teknologf öreningens strävanden och betydelse skulle klargöras; många extra medlemmar, av vilka de flesta voro studenter, förhöllo sig nämligen pas­ siva till föreningen. Mötet hade ock en särdeles god ver­ kan. Under studietiden visade sig Appelberg som en ut­ märkt kamrat; under den knötos ock många starka vän­ skapsband, som först döden skulle upplösa. Efter med 9 framgång bedrivna studier vid Polytekniska skolan ut- dimitterades Appelberg som ingenjör på vårsommaren 1876. Då han samtidigt avgick från ordförandeposten i Teknologföreningen, tacksamma kamraterna som minne mottaga ett guldur med inskrip­ tion. fick han av de

I detta sammanhang något mera om hans framtida verksamhet inom Teknologföreningen, för vilken hans intresse aldrig svalnade. År 1908, då språkstriden upp­ flammade på detta håll, hävdade Appelberg de svenskes rätt samtidigt som han med sorg fastslog, att de ungas energi icke var riktad mot högre mål än — språkgräl. År 1911 kallades han till hedersledamot i föreningen. Då det s. k. Teknologföreningens »De äldres råd» stiftades år 1912, blev Appelberg dess ordförande och kvarstod på denna post till sin död. I »De äldres råd» var han den samlande kraften, och många voro de råd och dåd, var­ med han under denna tid bistod Teknologföreningen (förkortat T. F.). Hans vakna blick var det T. F. hade att tacka för den insamling av 60,000 Fmk till byggnads­ fonden, som igångsattes år 1919 av en på hans initiativ vald tremannakommitté, och själv gjorde han början med ett belopp Fmk 5,000: — . Han hedrades på kam­ ratligt vis med titeln »Teknologföreningens farbror», för vilken titel han gjorde allt skäl. Få voro de viktigare till­ fällen och fester, där »Farbror Appelberg» ej skulle varit närvarande; då han trädde in som en kär gäst under T. F:s tak, mottogs han ej blott med högaktning och vördnad, utan med känslan att från hans person utstrålade något gott, något särdeles gemytligt och kamratligt. Hans bortgång sörjdes djupt av alla teknologer; han följdes till den sista vilan av T. F. in corpore med fana. — Inom Teknologföreningen är hans namn yttermera ingraverat för framtiden genom den donation av 100,000 Fmk, som intendentskan Appelberg efter hans bortgång gjorde till 10 hugfästande av sin nians minne. Det lever kvar ej blott i föreningens hävder utan ock i dess medlemmars hjärtan.

För en ung väg- och vattenbyggare funnos vid tiden för Appelbergs dimission 1876 från Polytekniska skolan praktiskt taget inga andra utvägar till arbete och inkom­ ster än anställning i statens tjänst. Staten var den enda arbetsgivare i facket, och något annat än att bliv atjänste­ man kunde man ej tänka sig. Visserligen hade ingenjörer av föregående åldersklasser vunnit inkomster och an­ seende i Ryssland, men att emigrera dit låg alls icke i »Kalle Appelbergs» natur. Han slog därför in på den sed­ vanliga banan att söka praktik och meriter vid järnvägs- undersökningar och järnvägsbyggnader för att senare vinna inträde i Ingenjörscorpsen för Väg- och Vatten- kommunikationerna. Redan under studietiden vid Po- lyteknikum deltog han, såsom bruket var, ett par somrar som järnvägsundersökningar, sålunda sommaren 1874 vid Valimaa—Uleåborg och sommaren 1895 vid S:t Michel—Jyväskylä banundersökningar. Han fortsatte också efter dimissionen vid pågående j ärnvägs­ undersökningar, som voro 1876 Wiborg— Joensuu, 1877 Tammerfors—Wasa (väster om Näsijärvi) och 1878 vid Vasa banan, dels som biträdande, dels som distrikts- ingenjör. ingenjörelev vid

Emellertid bereddes honom härigenom sysselsättning endast under några månader av året, och då utsikterna till vidare arbete för tillfället föreföllo mörka nog, blev han starkt betänkt på att bryta sig en annan levnads­ bana. Han begagnade sin lediga tid att genomgå en praktisk kurs vid Tervakoski pappersbruk, börjande som sorterare på lumpvinden och slutande på kontoret. För att dock hålla vägen öppen för sig i sitt fack avlade han 11 den då ännu obligatoriska tj änsteexamen för vinnande av inträde vid ingenjörcorpsen.

Då den länge förberedda frågan om de nya vidsträckta järnvägsbyggnaderna genom Vasa banans påbörjande sommaren 1879 slutligen vann sin lösning, tog Appelberg anställning här. Han fick sig anvisad sträckan från Tam­ merfors norrut och sin stationsort i staden. Härom och om den närmast föregående tiden skriver senator Lennart Gripenberg, som liksom Appelberg ju snart skulle komma att lämna den rent tekniska verksamheten för att ägna sig åt industri- och affärsmannaverksamhet, senare ock åt politikerns kall, följande: »Det var vid Vasa järnvägsbyggnad som jag första gången sammanfördes med Karl Appelberg. Åbo—Ta- vastehus—Tammerfors banans byggnad hade slutförts vårsommaren 1876. Därefter inträdde en mellantid av tre år, under vilken inga järnvägsbyggnader i landet be­ drevos, varför en stor del av de ingenjörer, som haft anställning vid Åbo banan, likasom de unga ingenjörer, vilka under denna tid utdimitterats från den Polytek- niska skolan, hade det rätt bekymmersamt att finna sitt levebröd. Under somrarna verkställdes visserligen under­ sökningar för nya järnvägsbyggnader, men dessa be­ redde i regel endast en mera tillfällig inkomst åt de där­ vid sysselsatta ingenjörerna, och kunde icke heller giva arbete åt alla. Det gällde därför för de flesta att genom sysselsättning på annat håll söka på bästa möjliga sätt utnyttja tiden intill dess nytt stadigvarande ingenjör­ arbete kunde yppas.

Det skulle föga överensstämt med Karl Appelbergs arbetshåg och strävsamma lynne, lika litet som med hans ekonomiska resurser, att trnder denna tid sitta med hän­ derna i kors. Det lyckades honom också att finna tillfäl­ ligt arbete vid Helsingfors Skeppsdocka, en verksamhet som visserligen föll på sidan om hans egentliga fack, men 12 vilken säkerligen för honom icke blev utan värde, sär­ skilt längre fram, då han kom in på andra tekniska ba­ nor än väg- och vattenbyggnadsingenjörens. Men sä­ kert gick han dock härunder och längtade, likasom de flesta yngre ingenjörer, med otålighet efter den dag, då den av lantdagen våren 1878 beslutade Vasa banan skulle beläggas med arbete.

Denna väntan blev längre än man först tänkt sig och prövade därför starkt på de på svältdiet ställda unga ingenjörernas tålamod.

Först i juni 1879 utfärdades befallning om banans byggande, och kort före midsom­ mar sagda år sammanträffade det första distriktets in­ genjörer på distriktskontoret i Tammerfors, för att för­ delas längs linjen och taga ihop med sin uppgift. Appel- berg hade vunnit anställning såsom yngre distansingenjör i distriktets sydligaste del från Tammerfors genom Messu- by och ett kort stycke in på Kangasala socken, varefter min distans såsom äldre ingenjör vidtog genom Kanga­ sala ända till gränsen mot Orivesi socken; vi blevo så­ lunda rågrannar.

I februari 1881 avgick jag från Vasa banan, för att tillträda flottningschefsbefattningen i Päi­ jänne vattenområde, och Karl Appelberg fick då, med befordran till äldre ingenjör, övertaga min distans, samt överflyttade till Harala gård i närheten av Suinula station. Med avseende å beskaffenheten av den tekniska upp­ gift, som vid Vasa järnvägsbyggnad förelåg, det intresse, varmed ingenjörerna här ägnade sig åt sitt arbete och den utmärkta kamratanda, som här var rådande, hänvisas till avsnittet »Vasa banans byggande» i min bok: »Ur mina levnadsminnen».

Det är givetvis icke möjligt, lika litet som nödigt, att söka draga upp några gradationer i måttet av den hän­ givenhet, med vilken de olika personerna vid banbygg- naden omfattade sin uppgift. Men säkert är dock att Karl Appelberg härutinnan ingalunda stod i något av 13 de bakre leden, utan tvärtom. Det var också ett utmär­ kande drag för hans varmblodiga natur, att närhelst han företog sig något som fjättrat hans intresse eller som eljest lagts i hans händer, så inlade han i arbetet härför hela sin personlighet. Och i kamratkretsen var Karl Appelberg likaså utan gensägelse en av de mest uppburne, en som uti oss andra hade icke blott kamrater utan verk­ liga vänner. Och det var icke blott vänner för stunden, så länge det gemensamma arbetet varade, utan det ge­ staltade sig till en vänskap som för mången, jag ville tro för de flesta, varade till livets slut.

Några arbeten av större tekniskt intresse, eller erbju­ dande större svårigheter, förekommo å ingendera av de ifrågavarande distanserna. De få konstarbeten som å dem funnos voro mycket enkla. Men Karl Appelberg visste att finna intresse även för de minsta och obetyd­ ligaste detaljer. Ute på linjen alla dagar, i ur och skur, från morgon till kväll, då han ej var bunden av kontors­ arbete hemma på rummet, hade han sin distans och alla arbeten där, så som få, på sina fem fingrar.»

Denna tid skulle alltid stå för Appelberg själv som en av de sorgfriaste i hans liv.

Järnvägsbygget blev en god praktisk skola för den unga ingenjören, och den enkelhet och sparsamhet som utmärkte detsamma framom såväl tidigare som senare arbeten av samma slag, utövade ock sitt inflytande på den vid arbetet anställda personalen. Appelberg följde väl utvecklingen åt, som ju gick mot större soliditet och större avseende vid det yttre utseen­ det, men han bibehöll alltid sin ansvarskänsla gentemot sina uppdragsgivare att undvika allt sådant som kunde undvaras eller fick anstrykning av lyx. Han skötte sina arbeten med gott ekonomiskt resultat och förstod där­ jämte att stå på bästa fot med sina underordnade och arbetare.

Vid banbygget stannade han dock ej längre än till 1882, 14 då tillfälle yppade sig för honom att vinna ordinarie an­ ställning som ingenjör av 4:de klassen vid ingenjörcorpsen. Därjämte var han åren 1883— 1886 anställd som byrå­ ingenjör vid överstyrelsen för väg- och vattenbyggna­ derna.

I dessa egenskaper utförde han uppdrag av flere olika för Savolaksbanan 1886 slag, bl. a. undersökningen som distriktsingenjör. Dennart Gripenberg beskriver på följande sätt ett hithörande arbete, som skulle komma att väsentligt medverka till Appelbergs snart skeende ändring av levnadsbana. »hängs den ostligaste, Högfors utloppsgrenen av Kym­ mene älv äger en ganska livlig sjöfart rum emellan Kotka hamn och de invid stränderna av denna gren nedanom Högfors fallet belägna industriella inrättningarna och socknens kyrkoby. Farleden hit upp genom den breda vik, i vilken älvgrenen utmynnar, hade emellertid starkt uppgrundats genom avlagring av det slam som älven, särskilt under vårflodstid, för med sig. Anhållan hade därför gjorts att statsverket skulle anordna uppmuddring av farleden. Detta skedde också, såvitt jag minnes rätt, år 1885, och tillsynen över arbetet, som på platsen leddes av en byggmästare, ombetroddes Karl Appelberg. Denne fann sig härav tvungen att upprepade gånger besöka orten. Han kom härvid i beröring med en stor del av det lilla samhällets bildade klass, och särskilt med de flesta repre­ sentanterna för ortens omfattande sågindustri.

Det dröjde ej länge innan hans öppna och hurtiga väsen hade förvärvat honom allmän sympati å orten.»

Appelbergs förnämsta arbete under denna period blev dock projektet till och utförandet av den stora och dyr­ bara fasta landsvägsbron av järn över Wuoksen älv vid Jääskis kyrka. Denna består av två parallellbjälkar av 75.43 meters spännvidd vardera. Denna brobyggnad, vilken måste betraktas som ett för sin tid duktigt arbete, om den ock icke erbjöd några större svårigheter vid grundningen och monteringen, skötte Appelberg fullt självständigt. Densamma utgör ock så att säga slut­ stenen för hans rent tekniska verksamhet, åt vilken han nu ägnat 10 år av sitt liv.

År 1886 övergick Appelberg i privat verksamhet, i det han då bland flere tiotal sökande utsågs till flottnings- chef för Kymmene m. fl. flottningsbolag. Denna var visserligen av övervägande ekonomisk och administrativ natur, men uteslöt ej att hans tekniska insikter kunde komma till användning både i flere flottningen rörande frågor och i de många tillfälliga uppdrag han kom att få. Till detta ombyte av verksamhet bidrog ock att Appel­ berg hyste önskan att skaffa sig ett stadigt hem, i det han samma år gifte sig med Olga Saxén. Med henne hade han fyra söner och en dotter, alla födda på Kyminsuu. Om Appelberg som flottningschef skriver åter Dennart Gri­ penberg, Appelbergs företrädare på posten: »Våren 1886 avgick jag från flottningschefsbefattningen för att tillträda manufakturintendents-tjänsten vid In- dustristyrelsen. Och då det gällde att återbesätta befatt­ ningen, förefanns bland sågägarna i Kotka icke mera än en mening därom, att Karl Appelberg, som under sina besök i Kotka fått en inblick i flottningschefens arbete, och för vilken en överflyttning till Kotka ju tedde sig inbjudande också därutinnan, att han å orten hade sin bror, doktorn, var ingalunda obenägen för saken, sär­ skilt som flottningschefsplatsen erbjöd honom en väsent­ ligt bättre ställning i ekonomiskt avseende än den han innehade. Resultatet blev därför att Appelberg en­ hälligt utsågs till flottningschef, samt från sommarens början tillträdde platsen. Samtidigt ombetroddes honom också verkställande direktörsbefattningen för Keitele

Rederi Bolag, i vilket ingingo samtliga delägare i flott- 16 ningsbolagen och vilket från sommaren 1886 med en för ändamålet nybyggd varpbåt övertog stocktranspor­ ten över Keitele sjö, vilken transport därintills utförts av entreprenörer.

Appelberg kastade sig nu med liv och lust in i sin nya verksamhet. Det är givetvis omöjligt att här i detaljer följa densamma, utan blir det nödvändigt att inskränka sig till endast ett par omständigheter, som synas kunna förtjäna ett särskilt omnämnande.

Redan det första året efter Appelbergs tillträde till tjänsten infördes i vattendragen norr om Päijänne en nyanordning, som var den första i sitt slag i landet och som innebar ett ej obetydande tekniskt framsteg. Initia­ tivet härtill utgick från dåvarande chefen för Warkaus mekaniska verkstad, A. Krank, men Appelberg tillkommer förtjänsten av att hava insett förslagets förtjänster och att hava genomfört dess användande vid flottningen. Vid ifrågavarande tidpunkt användes, i vattendragen norr om Päijänne, ångbåtar för stocktransporten endast å Keitele samt å Deppävesi sjö, några kilometer norr om Päijännes nordligaste vik. Å alla andra sjöar, där stoc­ ken måste framföras samlad i flottar, skedde dessas fram­ drivande medelst varpning med hästar, placerade på en i flottens ringbom inkopplad flotte eller ponton av stockar. De nya ångbåtarna till såväl Keitele som Deppävesi hade levererats av Warkaus verkstad, och Krank, som i anled­ ning härav varit upprest till leveransorterna och därvid fått inblick i flottningen också å övriga delar av vatten­ draget, föreslog nu att ersätta hästvarpningen genom varp­ ning med ångkraft, för vilket ändamål varpinrättningen jämte en liten ångmaskin om 3 ä 4 hkr skulle uppmon­ teras på en enkel ponton av trä, snarlik en vanlig flat­ bottnad färjefarkost. Kostnaden för en dylik inrättning uppskattades till c:a 4,000 mark. Han erbjöd sig också att leverera en sådan på prov, mot att bolaget förplik- f0 «8 r*QS 9r$c 17 tade sig att inlösa densamma till överenskommet pris, därest den förmådde tillfredsställande utföra arbetet. Appelberg blev genast mycket intresserad av saken och på hans tillrådan beslöt flottningsbolaget träffa avtal i sådant syfte med verkstaden. Den nya ångvarppontonen kom sommaren 1887 i verksamhet och visade sig så ända­ målsenlig, att bolaget icke blott inlöste den, utan omedel­ bart beställde ytterligare en. Sedan dess hava vidare andra anskaffats, så att f. n. ett tiotal ångvarppontoner användas vid den gemensamma flottningen i Päijänne systemet. De starkt ökade virkesmängderna gjorde dock att de svaga varppontonerna ej i längden mäktade med transporten av de hopade stockmassorna, utan måste undan för undan ersättas med starkare varpbåtar. Pon- tonerna flyttades då i regeln över till någon annan mindre sjö och trängde sålunda allt vidare undan hästvarpnin- gen, vilken numera förekommer endast på alldeles små vattendrag med ringa virkesmängder.

Några år senare ägde en betydlig utvidgning av Ap- pelbergs verksamhet rum. Stocktransporten över Päijänne hade alltsedan införandet av gemensam flottning bedri­ vits på entreprenad på grund av ett med dåtida chefen för Viborgs mekaniska - yepkstäd;

Tömudd, uppgjort kontrakt, vilket två gånger förnyats,*vardera gången mot sänkta entreprenädpris. Det senast avslutade kon­ traktet utgick med året 1889',' och‘ det gällde att besluta om transportens ordnande för framtiden.

I princip var saken nog avgjord redan före Appelbergs tillträde till flottningschefsposten, eller samtidigt med att beslut fat­ tades om att sågägarna själva skulle övertaga varpningen å Keitele. Och den erfarenhet som å denna sjö ernåtts var icke ägnad att annat än befästa avgörandet i sådan rikt­ ning. Varpningen å Päijänne övertogs därför med år 1890 av ett av Kymmene Flottningsbolags intressenter bil­ dat nytt bolag, Päijänne Rederi Bolag, till vars verkstäl- Finlandssvenska Tekniker — 2 18 lande direktör Appelberg utsågs. Det gällde för honom nu att organisera och leda denna verksamhet. För ända­ målet anskaffades tre kraftiga varpbåtar, och företaget bedrevs med den framgång, att inom några år, eller redan 1893, den fasta varpningsavgiften kunde sänkas till 10 penni per stock, emot 18 penni enligt det senaste entre­ prenadkontraktet, då entreprenadpriset varit lägst, var­ till kom en ytterligare sänkning genom att större delen av den vinst som av rörelsen uppkom fördelades emellan virkesägarna i förhållande till de för dem flottade virkes- partierna.

Slutligen må nämnas att under den tid Appelberg var flottningschef den gemensamma flottningen vid olika till­ fällen väsentligen utvidgades också därigenom, att så­ dan utsträcktes till flere nya vattendrag, där envar virkes- ägare därintills skilt för sig flottat sitt virke; åtgärder vilka kraftigt befrämjade såväl en sänkning av kostnaderna, som ernåendet av en snabbare flottning.»

Vid Appelbergs flyttning till Kotka eller Kyminsuu hade flottningens teknik nått ett i huvudsak utbildat sta­ dium, men såsom vi sett utvecklades under hans tid ge­ nom de nya och ökade flottningsanstalterna dess effekti­ vitet väsentligt, varjämte Appelberg, vad sakens eko­ nomiska sida beträffar, lyckades nedbringa flottningskost- naderna till ett minimum, som de varken förr eller senare uppnått. Men han skulle ock särskilt komma att bidraga till de frågor, som hörde samman med flottningens rätts­ liga ställning. Den yttre anledningen härtill eller de rättstvister, vilka han som målsman för flottningen var utsatt för, voro av allt annat än angenäm beskaffenhet, men de utbildade honom till landets för tiden mest kom­ petenta fackman på området.

En följd av hans kända insikter i ämnet var, att han utsågs till medlem av den kommitté, som ägde att utarbeta förslaget till nu gällande vattenrättslag. Här verkade han 19 främst som sakkunnig i flottningsfrågor, men deltog livligt i behandlingen också av förslagets övriga delar.

Appelbergs arbete för flottningen måste därför skattas mycket högt. Sitt intresse för detta för vår träföräd­ lingsindustri så utomordentligt viktiga transportmedel bibehöll han till sin död. Han var med om att grunda föreningen av flottningschefer, blev föreningens förste ordförande och slutligen dess hedersledamot.

Otvivelaktigt utövade vistelsen i det starkt industriella Kotka och umgänget med Kymmenedalens många fram­ stående industrimän sitt inflytande på den riktning

Appelbergs framtida verksamhet skulle taga. Härtill bidrog även att han under denna tid lyckades förvärva sig det ekonomiska underlag, på vilket han sedermera kunde bygga vidare. Också blev han under årens lopp intresserad i allt flere industriella företag och deltog jäm­ väl i grundande av nya sådana; bland annat som den ena av Myllykoski pappersbruks tvenne startare.

Appelberg kvarstod i sin befattning som flottningschef i 14 år eller till år 1900, tills åter en viss vändning inträf­ fade genom hans återgång till statstjänst. Lennart Gri­ penberg skriver härom: »I likhet med hans företrädare- (d. v. s. Gripenberg) ansökte han då om och utnämndes till manufakturintendentsbefattningen vid Industristyrelsen,, vilken under mellantiden dock beklätts även av ingenjö­ ren, friherre K. E. Palmén, som sagda år kallats till verk­ ställande direktör för Forssa Aktiebolag. Orsaken till Appelbergs beslut torde huvudsakligen varit att söka i de obehag, som berodde på ständiga stridigheter mellan flott- ningsbolaget och strandägarna, isynnerhet vid den smala Högfors-grenen, vid vilken kapten Ruths industriella in­ rättningar lågo. I ekonomiskt avseende innebar ombytet av verksamhet nämligen ett betydande baksteg. 20

Det var icke en blott tillfällighet att manufakturinten- dentplatsen nu för andra gången inom fjorton år besattes med en före detta flottningschef. Verksamheten såsom sådan bragte nämligen dess innehavare i en ganska nära beröring med vissa väsentliga grenar av landets industri. Självfallet stod flottningschef en den mycket omfattande sågindustrien såväl i Kotka som invid Päijänne mycket nära. Men han kom också under utövandet av sin befatt­ ning i nära kontakt med alla de invid flottlederna belägna industriella verken, för det mesta hörande till pappers­ industriens område. För en person med någorlunda vaken blick, och Karl Appelberg hörde ingalunda till dem som gå genom livet med slutna ögon, erbjöds härigenom rikligt tillfälle att få en rätt god insikt i industriella och arbetar­ förhållanden i landet, en omständighet som medförde goda förutsättningar att med framgång kunna handhava manu­ fakturintendentens åligganden.

Det kan förtjäna nämnas, att Appelberg på flottnings- ■ chefsplatsen efterträddes av ingenjören B. von Haart­ man, vilken jämväl i tiden varit anställd vid Vasa järn­ vägsbyggnad i dess första distrikt och, efter min avgång därifrån, varit Appelbergs rågranne å linjen norrut.» Ffter den trägna och arbetsdryga verksamheten som flott­ ningschef kunde Appelberg, då han-sedermera som nämnt år 1900 återinträdde i statstjänst, med gott samvete ägna sig åt den lugnare sysselsättningen som intendent i Indu­ stristyrelsen. Också här skötte han sitt värv samvets- grannt och väl, ehuru den enskilde ju oftast mindre fram­ träder på dylika kollegiala poster, och lämnade ett gott minne efter sig. Hans tid här blev nämligen icke lång. Landet befann sig redan långt inne i ofärdsåren under Bobrikoffs kända regim. För någon rättskonflikt blev Appelberg väl icke utsatt under detta skede av sin tjänste- 21 tid, ehuruväl han kände tydliga obehag av att under sådana förhållanden bekläda en statstjänst, men förföljelsen drabbade så mycket hårdare hans företrädare som flott- ningschef, som intendent och tillika hans kamrat från Vasa järnvägsbyggnad, senator Bennart Gripenberg, som på sensommaren 1903 blev utvisad ur landet. Det var så gott som självfallet, att Appelberg även nu skulle efter­ träda honom som verkställande direktör för Bröder

Åström Aktiebolag i Uleåborg. Bolagets förvaltnings­ råd upptog omedelbart efter det landsförvisningsordern för Gripenberg utfärdats frågan om platsens besättande och stannade med sitt val, redan innan Gripenberg hun­ nit lämna landet, enhälligt på Appelberg, som också förklarade sig villig emottaga uppdraget. Under sina tjänsteresor som manufakturintendent hade Appelberg ett par gånger besökt också Uleåborg, samt därvid besik­ tigat de Åströmska fabrikerna och sålunda vunnit en liten inblick i verksamhetens natur, samt var personligen också något känd av några bland förvaltningsrådets med­ lemmar.

Appelberg s verksamhet vid den Åströmska fabriken skildras av en person, med vilken han under denna tid di­ rekt samarbetade, på följande sätt. »Med sitt tillträde av chefsplatsen vid Bröder Åström Uäderfabrik Aktiebolag i Uleåborg omhändertog ingenjör Karl Appelberg en stor och krävande uppgift. Chefsposten hade tidigare innehafts av den framstående organisa- torn och industrimännen Bennart Gripenberg. Vid tiden för chefsombytet betraktade tjänstemännen och arbets- ledarna vid Åströmska firman ingenjör Appelberg med ett visst misstroende, då hänsyn tages till den industriella inrättningens stora omfång och den ledande personens centrala ställning inom densamma. Appelberg började 22 emellertid arbetet med kraft och friskt mod. hänge varade det ej förrän han visat vem han var.

I fabrikerna van­ drade han tidigt om morgnarna och resonnerade med både hög och låg, hörde med tålamod och förståelse på allt som framfördes till honom, och snart förstodo alla, att den nya chefen var en synnerligen skicklig och erfaren indu­ strimän samt besatt alla de egenskaper, som erfordrades för att med framgång kunna sammanjämka de uppträ­ dande stridiga intressena och leda in utvecklingen i en för affären gynnsam riktning. Appelberg önskade ej vara nydanare. Han vidtog ej ens alla de förändringar, vilka han med sin klara blick snart insåg vara eller snarligen komma att bliva nödvändiga. Han hade ju endast åtagit sig chefskapet för en begränsad tid och ville säkerligen icke störande ingripa i den utvecklingskurva den från landet förvisade högtvärderade gamla ledaren utstakat. Det oaktat hann han så månget frö som burit frukt. Såsom ett exempel på hans ovanliga förmåga att med självbehärskning och lugn bära en motgång kan nämnas följande händelse. För Åströmska firmans räkning utför­ des en större vattenkraftanläggning. Arbetet hade fort­ skridit så långt att turbinen jämte elektriska generator­ anläggningen skulle avprovas! Det intressanta ögon­ blicket var inne, och maskineriet sattes i gång. Reglerin­ gen av turbinens hastighet skedde medels en oljeregulator av modernaste konstruktion, men av okänd anledning funktionerade denna icke, med resultat att turbinen ögon­ blickligen började rusa. Det flere ton vägande sväng­ hjulet förmådde ej motstå centrifugalkraftens påkän- ning, utan exploderade med en oerhörd skräll och kros­ sade allt som kom i dess väg. Elektriska generatorn, instrumentering, oljeregulatorn och det på järnskenor välvda taket krossades. Förödelsen och skadan var mycket stor. Appelberg kom och betraktade olycksplatsen. Icke ett ont ord gick över hans läppar. Han fann snart, att det 23 skedda var en olyckshändelse och att de personer, som ut­ fört monteringsarbetet, icke av vårdslöshet eller likgil­ tighet varit skulden till det skedda. Med sin milda, över­ seende stämma tröstade han blott de förtvivlade, upp­ skakade tjänstemännen och begynte endast omedelbart vidtaga anstalter i och för skadornas ersättande.

Appelberg kom till Bröder Åströms läderfabrik som en för de flesta där anställda okänd man, men då han efter två års verksamhet lämnade fabrikerna var han av såväl högt som lågt ställda uppskattad icke blott som en ruti­ nerad industriman utan även som en tolerant, rättänkande och human person.»

Från Appelbergs verksamhet vid den Åströmska fabri­ ken relaterar Eennart Gripenberg en omständighet, som visserligen är av rent personlig natur, men som ger en så god belysning av Appelberg som människa, att den ej bör lämnas onämnd. »Efter det uppgörelsen mellan Bröder Åström och

Appelberg träffats, yttrade denne till mig, att han såg på denna anställning såsom på ett övergående arrange­ mang, i det han betraktade sig såsom min vikarie intill dess förändrade förhållanden tilläte mig att återvända till landet och återinträda på min förra plats. Detta yttrande gav vid tillfället icke anledning till något vidare meningsbyte oss emellan. Framtiden låg ju ytterst oklar, men i ingen händelse fanns då något som häntydde på att en regimförändring inom överskådlig tid skulle in­ träffa; och möjligheterna för mitt återvändande till landet och fullföljandet av Appelbergs avsikter för sådan hän­ delse lågo därför i ett alldeles obestämt fjärran. Att Appelbergs yttrande ingalunda var endast ett vac­ kert talesätt, utan innebar en djupt allvarlig avsikt, fram­ gick omedelbart av tvenne omständigheter. Appelberg hade nämligen icke för avsikt att, för tillträdandet av den nya befattningen, omedelbart avgå från sin statstjänst, 24 utan anhöll om, såvitt jag minnes, ett års tjänstledighet, för att, därest landsförvisningarna under denna tid skulle återtagas, då kunna återgå till sin förra befattning. Sådan beviljades honom dock icke, och han inlade därför om avsked från tjänsten. Men då han det oaktat betraktade flyttningen till Uleåborg såsom något endast provisoriskt, ville man icke avbryta barnens skolgång i Helsingfors, varför familjen förblev bosatt i Helsing­ fors och endast till skolornas ferietider kom till Uleåborg, medan under den övriga delen av året Appelberg ensam var bosatt där uppe, skild från sin familj, en anordning som för honom givetvis måste te sig föga tilltalande. fortfarande

I följd av Bobrikoffs och v. Plehves död samt utgången av det Japanska kriget inträdde, snarare än man kunnat vänta det, en viss mildring i den mot Finland agressiva ryska politiken, och i början av år 1905 återkallades samt­ liga landsförvisningar. Appelberg gjorde då allvar av sin förut nämnda avsikt och anmälde för bolagets förvalt­ ningsråd sin önskan att avgå från sin innehavda plats. Försök av mig och påtagligen även från bolagets sida att förmå honom att frångå denna sin avsikt möttes med den bestämda förklaringen, att han, oberoende därav vem som möjligen komme att bli hans efterträdare, var besluten att avgå. Dock vore han, med avseende å att jag då var sysselsatt vid lantdagen, beredd att, om så önskades, kvar­ stå till hösten. Så skedde ock.

På Appelbergs beslut inverkade sannolikt i någon mån den omständigheten, att man nu var ännu mindre benä­ gen än två år tidigare att avbryta barnens skolgång i Helsingfors, vilket ju för dem säkert hade medfört åt­ skilliga olägenheter, och att en fortsatt uppdelning av familjen på två olika orter givetvis för båda sidorna i läng­ den gestaltade sig mycket motbjudande. Men säkert är att detta steg dock i minst lika hög grad frammanades av Appelbergs bestämda önskan att icke på något sätt stå i 25 vägen för mig att kunna återtaga min förra plats. Det nobla i ett sådant åskådnings- och handlingssätt framstår så mycket starkare därigenom, att Appelberg vid denna tid icke, såvitt jag vet, hade i sikte någon annan anställ­ ning, som skulle hava kunnat till någon väsentlig del giva ersättning för den rätt rundliga avlöning han i Uleåborg uppburit, och varom han nu av fri vilja gick miste. Appelberg ägnade sig härefter åt deltagande i ledningen av flera privata affärsföretag, i vilka han under tider­ nas lopp så småningom blev intresserad. Om denna hans verksamhet har jag dock — det är Lennart Gripenberg, som här ännu fortsätter — endast en mycket ytlig per­ sonlig kännedom.

Här kan ännu tilläggas, att frågan om Appelbergs even­ tuella återinträde i Bröder Åströms tjänst kort tid därpå framkastades. Min förnyade anställning vid bolaget blev nämligen mycket kortvarig i följd därav att jag, efter storstrejken, vid bildandet av den Mechelinska senaten i december 1905, inträdde i densamma. Man vände sig från bolagets sida då till Appelberg, vilken, med avböjande av ett återinträdande i bolagets tjänst, till platsen rekom­ menderade sin efterträdare på flottningschefsposten, B. v. Haartman, ett förslag som av förvaltningsrådet omfatta­ des, varför v. H. kort tid därpå tillträdde befattningen. Denna omständighet, att tre f. d. Vasa ban-ingenjörer sålunda på två olika platser följt varandra i spåren, gav avlidne överingenjör Tallqvist, vilken ju varit chef­ ingenjör för Wasa järnvägsbyggnad, anledning att skämt­ samt yttra, att Vasa järnvägsb37ggnad syntes betraktas som en lämplig skola för utbildande av stockflottare och garvare.»

Då Appelberg på hösten 1905 flyttade från Uleåborg och bosatte sig stadigt i Helsingfors, antog han icke mera 26 någon tjänst, som helt skulle ha bundit honom, utan ägnade sig nu åt skötseln av egna affärer och de många uppdrag som anförtroddes honom. Vi inträda härmed i den sista perioden av Appelbergs liv, som dock skulle bliva en tid av fullt lika rastlös verksamhet som någonsin förut. Det är knappt möjligt att här uppräkna alla de företag, som han haft att göra med. De sträckte sig, säger ing. B. von Haartman i sin minnesruna över Appelberg i Tekniska föreningens förhandlingar, slutligen till snart sagt varje i landet förekommande större industrigren, såsom trävaru-, pappers-, järn-, gummi-, asfalt-, filt-, kemisk industri m. m. Genomgår man listan på alla de olika industriella verk, där delägarnas förtroende kallat honom till medlem av förvaltningen, till revisor eller annan post, så får man klart för sig, vilken stor tillit man satte till hans erfarenhet och säkra omdöme. Vid förfall för den ledande personen fick han ofta träda i dennes ställe och övertaga arbetet och ansvaret för det hela. Under lång tid fungerade han sålunda som t. f. verkst. direktör för Hyvinge fabriks aktiebolag, Sandvikens spritfabriks aktie­ bolag, Koskensaari sågbolag, Finska Gummifabriks- aktiebolaget och Heinola bränneri aktiebolag m. fl. Vid sin död innehade han bl. a. följande befattningar: direk- tionsmedlem i Finland ömsesidiga brandstodsförening, i aktiebolaget Dalsbruk och i aktie­ bolaget Strömsdals bruk, ordförande i direktionen för Finska Gummifabriks aktiebolaget och i försäkringsanstal- ten Sampos förvaltningsråd samt disponent för Hyvinge fabriksaktiebolag.

Jämsides härmed var han mång­ årig ledamot av förvaltningsrådet för Nordiska Aktie­ banken, sedermera Nordiska Föreningsbanken. — Det är sålunda en betydande livsgärning såsom tekniker och industriman Appelberg utfört. i Industriidkarnas 27

Också i kommunala värv anlitades Appelberg. Härom har en honom nära stående person givit följande upplys­ ningar. »Karl Appelberg var stadsfullmäktig i Helsingfors i 6 år eller från början av år 1907 till utgången av år 1912. Såsom en det praktiska livets man förfaren på det tek­ niska området var han till stor nytta i den kommunala representationen. Då han inträdde i stadsfullmäktiges församling, var särskilt frågan om anskaffande åt staden av ett eget kommunalt elektricitetsverk på dagordningen. Han invaldes även genast i Byggnadsstyrelsen för Hel­ singfors stads elektricitetsverk.

I stället för denna sty­ relse trädde från den 1 januari 1910 Styrelsen för Hel­ singfors stads gas- och elektricitetsverk, i vilken Appel­ berg även invaldes. Dessa styrelser hade att avgiva en stor mängd förslag av teknisk och ekonomisk innebörd. Sedan de viktigaste arbetena blivit slutförda och staden erhållit en primärstation i Sörnäs samt en understations- och för- valtningsbyggnad i hörnet av Kasärn- och Lilla Roberts- gatan, beslöto stadsfullmäktige i oktober 1910 att nedsätta en styrelse för Helsingfors stads tekniska verk, vilken styrelse skulle vidtaga med sin verksamhet från början av år 1911. Enligt sättet för denna styrelses sammansättande hade stadsfullmäktige att utse endast 2 personer, varför Appelberg icke invaldes. Men stadsfullmäktige hade nog användning för en så dugande kraft som hans; han invaldes i Styrelsen för stadens allmänna arbeten, i vilken befattning han kvarstod ännu någon tid sedan han, givande tillkänna att han icke önskade bliva återvald, lämnat stads- fullmäktigskapet.

Appelberg hörde icke till de talträngda inom stadsfull­ mäktige, men han tog till ordet, när han verkligen hade någonting att säga. Och detta var nog rätt ofta fallet under den betydelsefulla tiden för organisationen av sta­ dens tekniska verk, särskilt elektricitetsverket. Många 28 och långa voro de betänkanden, som i dessa frågor av- gåvos till stadsfullmäktige och under vilka Karl Appel- bergs namn stod att finna. Det gällde sedan att inför stadsfullmäktige försvara dessa betänkanden samt lämna sakliga upplysningar. Sakliga och upplysande voro alltid Appelbergs andraganden, fullkomligt fria från varje till­ stymmelse till fras. Men trodde han sig någongång hos motståndaren förmärka egoistiska motiv, kunde den i vardagslivet så godmodige och lugne mannen inlägga i sina ord en viss skärpa, vittnande om att han i någon mån var retad. Rätt betydelsefull var alltså Appelbergs insats i stadsfullmäktiges verksamhet under de sex år han hörde till denna institution. Han deltog även ofta i den kamrat­ liga samvaron efter mötena, där hans flärdfria, vänsälla och redbara natur förskaffade honom, också inom denna krets, allas sympati och mångas vänskap.»

Samma person skriver om en annan, här ännu ej berörd sida av Appelbergs intressen följande: »Karl Appelberg var under 12 år (1906— 1918) medlem av svenska normally- ceets skolråd (efter 1918 kallat föräldraråd). Då alla hans söner besökte denna läroanstalt, hyste han stort intresse för skolan. Skolrådets åtminstone två gånger i året före­ kommande sammanträden försummade han icke, såvida han blott fanns på orten. Hans goda hjärta och frikostiga sinnelag visade sig jämväl vid dessa tillfällen. Till skol­ rådets uppgift hörde bl. a. att bestämma frielevsplatserna. Den tiden var antalet frielever begränsat till 20 procent av hela elevnumerären, men alltid hade ett större antal elever sökt frielevsplatser än som kunde medgivas. Om då rektor, med kännedom om elevernas ekonomiska ställ­ ning, uttalade sitt beklagande över att några elever icke kunde erhålla förmånen av frielevsplats, var Appelberg genast redo att föreslå sammanskjutande bland skolrådets 29 medlemmar av det erforderliga beloppet. Som ett ytter­ ligare bevis på hans intresse för skolan må nämnas, att när hans äldste son, den å huvudets och hjärtats vägnar rikt utrustade Runar Appelberg, en ledare för j ägarrörelsen, dog, han och hans hustru donerade till Svenska normal- lyceum 10,000 mk till hugfästande av sonens minne.» Av statens kommittéer, i vilka Appelberg medverkade, har redan nämnts den om vattenrättslagstiftningen; en annan, men ej den enda, var kommittén för organisation av det lägre tekniska undervisningsväsendet.

I Tekniska Föreningen i Finland invaldes Karl Appel­ berg jämte brodern, teknokemikern G. A. Appelberg år 1881, året efter föreningens stiftande. Appelberg till­ hörde föreningens styrelse 1901 som medlem, 1902 som viceordförande och 1903 som ordförande. Vid före­ ningens 40-års fest år 1920 kallades han till dess heders­ ledamot.

För föreningens angelägenheter intresserade han sig alltid livligt, deltog ofta i mötena, då han vistades i Helsingfors, och bidrog genom sina rediga och klarsynta inlägg i diskussionen icke sällan till frågornas lösning. — Några egentliga direkta publikationer av Appelberg i tekniska tidskrifter torde ej föreligga, men väl har han del i en mängd i tryck avfattade utlåtanden och förslag, till en del redan antydda ovan.

Appelberg dog den 27 mars 1921 i Helsingfors. Ännu helt nyss hade man sett den verksamme mannen röra sig omkring i staden, sysselsatt med sina många olika upp­ drag. Påskaftonen tillbragte han i familjekretsen, då han plötsligt kände sig illamående och gick för att lägga 30 sig till natten; några minuter därefter var livslågan släckt. Hans egna och närmaste visste att han bar på ett hj ärt­ lidande, för vars skull han hade för avsikt att snarligen företaga en resa till kurorten Bad Nauheim, och de hade även lagt märke till det trötthetsdrag, som på sista tiden icke så sällan visat sig hos honom. Vid sin bortgång hade han ännu icke fyllt 68 år.

Ovananförda ger de yttre konturerna av ett långt liv, uppfyllt av en ovanligt mångsidig och rastlös verksam­ het ända till det sista. Till större delen hade det ägnats industrien, och framgången följde därvid utan undantag Appelberg åt. Främst hade detta sin grund i medfödda anlag, i hans arbetsamhet och omtänksamhet, men till någon del berodde det även på det förtroende hans sym­ patiska person ingav var och en, med vilka han kom i beröring. Han hörde till dem som uppsökas för sina goda egenskapers skull, utan att behöva trängas om platserna i första ledet. Sådant låg ej heller i hans natur, ty han var försynt och anspråkslös i hög grad, och för sin egen person fordrade han intet. »En av de mest utpräglade egenskaperna hos Karl Appel­ berg var hans arbetsamhet. Tidigt om morgonen var han i fullt arbete, och därmed höll han på ända till kvällen. Under sin vistelse i Uleåborg steg han upp redan vid sex­ tiden, och efter sitt kalla morgonbad, för vilket vattnet aldrig uppvärmdes och som därför om vintern stundom blott var 6 till 8 grader varmt, företog han regelbundet vid öppningstiden en inspektionspromenad genom fabri­ kerna. Först därefter vidtog han med kontorsarbetet. Kvällen åter ägnades mest åt genomgående av den digra posten, som ofta omfattade ett femtiotal brev. I Helsing­ fors var han något senare i rörelse, vid sjutiden och hade alla sina affärssamtal per telefon mellan åtta och tio. Också 31 i hemmet var han ständigt verksam, och så länge det fanns något som borde ombesörjas, hade han ej ro att slå sig ned i lugn med sin tidning eller sin bok.

Han var dock mycket intresserad för läsning ej blott av dagstidningarna, som han alltid omsorgsfullt genomgick, utan både tidskrifter och böcker ägnade han stort intresse. Resebeskrivningar, politik och historia voro hans mest omtyckta förströelseläsning, och Fryxells berättelser ur den svenska historien kunde han ständigt på nytt återgå till. Däremot intresserade han sig mindre för den rena skönlitteraturen eller de lättare förströelseböckerna. Med hans arbetsamhet sammanhängde hans sparsam- het. Utgången från ett fattigt hem och redan tidigt nödsakad att taga sig fram på egen hand, var han i sin ungdom tvungen att räkna på varje slant, som han gav ut. Det blev därför småningom en inrotad vana, som följde honom livet igenom, att aldrig ge ut pengar onö­ digtvis, ej ens i småsaker. Däremot räknade han aldrig på pengar i stort, då han ansåg ändamålet nyttigt. Så till exempel ville han, att envar av hans barn under ett års tid skulle vistas utomlands för att skaffa sig språkkun­ skaper, och reseanslagen beräknades alltid rundligt. Ej heller tvekade han, då det gällde startandet av nya indu­ striföretag, att i sin mån deltaga med det erforderliga kapi­ talet. Hans stående princip var dock den, att man alltid borde räkna med den möjligheten att kunna förlora det i ett företag nedlagda kapitalet. Därför borde man aldrig engagera sig enbart på ett håll och på sätt och vis sätta allt på ett kort.

Till lynnet var han glad och vänlig, stundom i viss mån häftig, men aldrig långsinnad, och förargelserna gingo hastigt över. Nervös var han ej, men han var en smula inkiett, och särskilt på äldre dagar skapade det myckna arbetet hos honom en viss rastlöshet, så att han aldrig riktigt ville kunna slå sig till ro. Om t. ex. någon besö- 32 kande kom mitt i en måltid, hade han sällan ro att lugnt äta till slut, utan han ville omedelbart få det undangjort, som han ansåg viktigare.

I allmänhet var han konservativ till sina åsikter, men hade ständigt intresserat sig för motståndskampanjen mot förryskningssträvandena och i sin mån deltagit i kampen. Under världskriget var han i motsats till affärs­ männen i allmänhet både tyskt orienterad och deltog med råd och dåd i jägarrörelsen. Bland annat företog han för ändamålet flere gånger penninginsamlingar bland dem av sina bekanta, som han visste att i huvudsak delade hans åskådningssätt.

Flärdlös till sitt väsen, hade han en utpräglad motvilja mot all lyx. Att synas och representera tilltalade honom ej det minsta, ehuru han genom sin ställning bland annat såsom ordförande i Teknologföreningens »äldres råd» var tvungen att nu och då officiera. Att hålla tal fann han alltid besvärligt, men föredrog att tala improviserat, framom att på förhand utarbeta, vad han skulle säga.» Om Appelberg som människa skriver Eennart Gripen­ berg: »Såsom enskild personlighet hörde Karl Appelberg till den jämförelsevis fåtaliga skara utvalda, om vilka man med goda skäl kan säga att de inga ovänner haft. Hans öppna, rättframma och varmhjärtade natur till­ vann honom sympati av alla, med vilka han kom i när­ mare beröring. Det har sagts, att det knappast finnes något som bättre karaktäriserar en människas inre väsen, än hennes skratt. Endast en god människa kan skratta riktigt hjärtligt; en småsint, misstänksam, falsk män­ niska förmår det ej.

I positiv mening hade denna sats i fullaste mening tillämpning på Karl Appelberg. t Hans friska, klingande skratt åt ett gott skämt verkade oemot­ ståndligt smittande på alla som hörde det. Man kände att det kom från hjärtat, kom från en människa, inom vil­ ken intet svek och ingen falskhet bodde. 33

Ett av de mest framträdande dragen i Karl Appelbergs karaktär var hans sällsynta vän- och trofasthet; en vän­ fasthet som aldrig svek, huru än livet må hava gestaltat sig för den, som haft förmånen komma i åtnjutande av hans vänskap. Tvärtom tog sig denna vänfasthet de vackraste uttryck just under motgångens dagar. Det var då man starkast lärde sig känna, att han var en person, på vilken man obetingat kunde förlita sig, alltid beredd att, utan att man behövde vädja till hans vänskap, erbjuda sin hjälp där den kunde vara till nytta.»

Och ingenjör B. von Haartman säger: »Kalle Appelberg — under det namnet var han känd — var rikt lottad på hjärtats och karaktärens vägnar. Välviljan och godheten formligen lyste ur hans trofasta ögon. Han var ett stöd för många, för släktingar och vänner. Hjälpsam som få lät han sällan någon gå ohulpen från sin dörr. Vid hans grav stå sörjande vänner, som skola minnas honom som idealet av en vän, som aldrig svek, en vän med ett hjärta av guld.»

Hj. Tallqvist.

Finlandssvenska Tekniker — 3