Utdrag ur Finlandssvenska tekniker III, sidorna 63-81
R u d o l f
K o l s t e r.
Professor Rudolf Kolster, föddes den 13/3 1837 i Ham burg såsom den näst yngste av sju syskon. Hans föräldrar voro grosshandlaren Peter Daniel Friedrich Kolster och Maria Dorothea Elder. Den Kolster’ska släkten här stammar från Elbe’s västra strand, från det gamla hertigdö- met Bremen, men redan farfadern hade inflyttat till Ham burg. Modern åter var hemma från Eubeck, varest såväl hennes far som bror voro juridiskt bildade medlemmar av stadens senat. Kolster var sålunda, såväl på fädernet som mödernet, en hanseat, förfäktade under hela sin livs tid de hanseatiska traditionerna och följde med stolthet den storartade utveckling hans fädernestad genomgick efter den brand, som år 1842 grusade Hamburgs centrala delar och direkt eller indirekt inverkat på dess innevånares ekonomi. Till barnaåren återgingo ofta hans tankar, och på sina resor utomlands återvände han städse till Hamburg för att uppliva gamla minnen och för att fröjda sig åt stadens framåtskridande. I motsats till de flesta den tidens hamburgare var han tillika en stor beundrare av Preussen. I motsats till brödernas och skolkamraternas stod Rudolf Kolsters håg redan från de allra första skolåren till studium af matematiska vetenskaperna. Föräld rarna och särskilt modren hade gärna sett att han valt den juridiska banan, men kamraternas skämt att han skulle bliva en »lagvrängare» ingav honom en oövervinnelig mot- 54 vilja mot juridiken. Han ville studera matematik, men som matematiker hade han varit hänvisad till skollärar- banan, och kamraternas skämt om den blivande »peruken» bragte honom ånyo i en svår inre konflikt med sig själv. Men då en av föräldrarnas vänner engång i hans härvaro sade att även en ingeniör och maskinbyggare behövde stora matematiska kunskaper, stod Kolsters beslut fast. Han ville bliva ingeniör trots alla försök att påverka honom vidare. Emedan han vid synnerligen unga år skulle genomgått Doktor Detmers privatskola i Hamburg, fick han ännu ett år stanna på högsta klassen och erhöll sam tidigt ytterligare privatundervisning av läraren i mate matik. Men sedan kunde kan icke mer hållas tillbaka från sin valda bana. Man hade rått honom att först skaffa sig praktik i en fabrik. Den enda firman i Hamburg, som den tiden mottog blivande maskiningeniörer som lärlingar, var J. Lohse & Son, och då K. icke kunde betala den avgift, som vanligen krävdes, fick han binda sig för 4 år, av vilka ett år på ritkontoret som ritare. Om denna tid, som var en försakelsens och prövningens tid, talade Kolster väl endast inom familjekretsen. Cheferna, far och son, höllo sina lärlingar strängt till arbete, särskilt den förstnämnda, dock tog den yngre ändock en viss hänsyn till, att lärlin garna skulle erhålla sådant arbete, av vilket de hade nytta senare.
I föräldrahemmet hade han föga medhåll under denna tid, endast hans gamla barnsköterska, som stannat i det allra närmaste ett halft sekel hos hans mor, deltog i hans bekymmer och sorger, och bevarade Rudolf Kolster till sin dödsdag henne i gott och tillgivet minne. Under denna lärotid rotfäste sig hos K. åsikten att en blivande maskinbyggare bör praktisera före studierna och detta minst i ett års tid. Att arbetet kunde vara ansträngande och till och med ohälsosamt, det var för honom tomt prat. Han hade själv fått lov att lära sig borra med bröstlira och vid svarvstolen spänna supporten mot axelhaken; 5ö varvid supporten i begynnelsen plötsligt befunnit sig vid kinden, kvarlämnande svullnad och värk. Värst tycktes han hava lidit av sotet från den öppna med rovolja matade lampan, medan smedjan synbarligen tilltalat honom. Så plägade han i ungdomsåren, när humöret var särskilt gott, gnola för sin hustru en rolig smedsång. Efter slutad gesälltid, under vilken han icke fått en penni i lön, tog han anställning vid Carsten Waldgens Maskinaffär och skeppsvarv (senare Aktiengesellschaft Weser) i Bremen, men avgick inom kort därifrån och tog tjänst hos C. Ege- storff i Einden vor Hannover. Han hade nämligen i Bremen fått den uppfattningen, att fabriksdirektören var mot honom avogt stämd. Denne betecknade detta dock senare för Rudolf Kolsters släktingar som ett fullständigt misstag. Han hade tvärtom fäst sig vid den duktiga och tillförlit liga unga arbetaren och haft för avsikt att den praktiska vägen utbilda honom till fabriksledare. Också i Hannover stannade Kolster endast en kort tid. Han erhöll nämligen en förmånlig anställning som arbetare och montör hos firman Petersen & Bonnichen i Hadersleben år 1857, men miste denna vid årsskiftet på grund av affärskriser. Han behöll likväl denna firma städse i gott minne och framhöll ofta huru välvilligt cheferné uppträtt mot sina arbetare. Då nämligen uppdragen på hösten tröto, ville cheferna likväl icke avskeda folket före julen, utan läto arbeta på lager så att folket ännu skulle hava en god jul, men genast därefter uppsades alla yngre och ogifta arbetare. År 1858 var Kolster redan åter hos J. Eohse & Son i Hamburg, men denna gång som en av deras bäst betalade arbetare och såsom ledande maskinmontör. Hans praktik hade varit framgångsrik, och nu syntes det både honom och hans faderliga rådgivare att tiden vore inne att med utsikt till framgång gå till de teoretiska studierna vid Polytek- niska skolan i Hannover.
Kolster tog studierna i Hannover med allvar. Hans 56 anteckningar från föreläsningarna äro sorgfälligt genom arbetade och renskrivna samt vittna om lärarnas klara och rediga framställningssätt och Kolsters förmåga att tillgodogöra sig desamma.
En av hans samtida har omnämnt, att han såväl till åldern som tidigare erfarenhet var mognare än de allra flesta studerandena. Speciellt synes han vinnlagt sig om matematik och den teoretiska mekaniken. Matematiken, hans gamla käpphäst, som fört honom in i facket, var för honom det grundläggande ämnet, och han sysslade ännu på äldre dagar gärna med lösningen av problem. Härtill bidrog hans goda minne liksom även hans uppövade stora förmåga att räkna i huvudet, och det kunde bereda honom nöje att räkna i kapp med andra, som måste taga papper och penna till hjälp.
Kolster saknade ännu de nödiga penningemedleri, ity att faderns affärsställning starkt försämrats under krisåren. Genom bistånd av några rika hamburgare an skaffades dock en del av de nödiga penningarna, en annan del genom stipendier. På detta sätt ihopbragtes en sådan summa, att studier i Hannover kunde påtänkas, särskilt som Rudolf Kolster, under sina praktiska läroår egnat aftnarna till vidare självstudier, så att studietiden i Hanno ver kunde förkortas. På grund av dessa förberedande studier och ritövningar kunde han också befrias från att bivista en del föreläsningar och ritövningar vid Polytek- niska skolan.
Hannover var vid denna tid ett självständigt konunga- döme och staden dess residens. Högskolan hade förmånen att äga utmärkta lärarekrafter såsom Ritter, Ruhlmann (den tiden i sin fulla mannakraft), Grove m. fl. Redan i sin egenskap av hamburgare hade Kolster »en sten i brädet» hos Ritter, som gladde sig över varje ny elev från Hamburg. »De kunna räkna» sade Ritter. Räknekonsten betydde ju mycket i köpmannastaden Hamburg. Kolster besatt också en stor förmåga att klart analysera förutsätt ningarna vid problem och att framställa skenbart inveck lade problem enkelt, och därtill kom att han icke godtog vilken förklaring som hälst utan tog papper och penna och gjorde själv en undersökning. Studietiden blev ganska kort, dels på grund av Kolsters förberedande studier och dels på grund av hans stora flit.
På grund av sin medellöshet, var han tvungen att taga tiden väl i akt, men med bistånd av några hamburger-affärsmän kunde han likväl slutföra sina studier samt även i någon mån taga del i studenternas glada liv.
I Hannover blev han även bekant med skandinaver, närmast med norrmannen Endre Eekve1) och finländarena Edvin Bergroth2) och John Wahren, en son till grundläg garen av fabrikerna i Forssa, ävensom med järnvägsinge- niören A. Hilden, senare distriktsingeniör i Tammerfors. Föga anade Kolster då att genom dessa bekantskaper skulle beredas honom en framtid i Finland. Han tänkte nämligen emigrera till Sydbrasilien, som just då var på modet som utvandringsland, särskilt i Hamburg, varifrån flera personer flyttade över och grundläde sedermera betydande kolonier. Det bör här framhållas att Kolster i Sydamerika hade en bror, som med god framgång arbetade sig upp som köpman, och Kolster, som ju redan hade utfört rätt mycket praktiskt arbete och fått blick för många saker, som för vanliga stude rande ännu äro främmande, hoppades att där efter hand kunna grunda och under egen ledning upparbeta en fab rik, ty till egen självständig verksamhet stod hans håg, icke till att stå i andras tjänst. Den nedersachsisk-frisiska självständighetskänslan var stark inom honom.
Det gick likväl som ovan antydts, annorlunda än
Kolster och hans anhöriga hade tänkt. 1) Se Finlandssvenska tekniker III. *) Se Finlandssvenska tekniker I. 58
I Helsingfors hade nämligen vid denna tid uppstått tanken på grundandet av ett eget tekniskt läroverk, som efter hand skulle utbildas till ett polyteknikum, så att landets söner icke mera, som de ovannämnda, behövde söka sig till utländska anstalter. Direktorn för detta läroverk, Saelan, skickades ut för att söka värva lämpliga utlänningar till lärare i de ämnen, för vilka inhemska krafter icke ännu stodo till buds. Den första inkallade lära ren var ovannämnda ingeniör Endre Eekve, vilken som norrman hade lätt att finna sig till rätta i det den tiden så gott som fullständigt svenska Helsingfors. Eekve fäste Saelans uppmärksamhet vid Kolster, menande att denna skulle bliva en särdeles god lärarekraft. Eika förmånliga utlåtanden avgåvos av Bergroth och de övriga finländarena, som studerade i Hannover. Direktor Saelan anlände därför år 1860 till Hannover med uppdrag att förfråga sig hos professorerna vid högskolan om deras åsikt om Kolster och att föreslå denne att antaga den erbjudna läraretjänsten. Professorernas utlåtanden, sär skilt Ruhlmanns, Groves, Ritter’s och Heeren's ävensom direktor Karmarsch/s, utföllo superlativt till Kolsters förmån, varpå man begynte underhandla med honom.
Till en början var han icke rätt hågad, men vid ett glatt lag i rådhuskällaren i Hannover ändrade han åsikt. Han kom över till Finland och stannade här för alltid. Hans tidigare lärare hava senare yttrat, att detta icke varit deras mening. De önskade blott att Kolster skulle stanna i Finland någon tid, därunder fullt bliva herre över sitt ämne, så att säga smälta vad han fått lära sig, och sedan åter söka sig tillbaka till en professur vid en teknisk hög skola i T 3rskland. Därav blev dock intet. Det var icke häller lätt att passa på vakanserna i hemlandet. Men åtminstone år 1891, då Kolster besökte gamle Grove i Miinchen, tillfrågade denne honom om han ville söka en vid denna tid ledigbliven professur i Aachen.
I så fall 59 skulle han få Groves förord. Grove var själv en av dem, som skulle avgiva utlåtande om aspiranterna. Kolster hade likväl redan levat sig så in i Finland, att han icke reflekterade på saken.
Kolster flyttade sålunda år 1860 över till Finland och vidtog med sin lärareverksamhet med rätt att de båda första åren föreläsa på tyska. Redan det andra året ville han dock övergå till svenskan såsom undervisningsspråk, men de elever, som redan ett år åtnjutit hans undervisning bådo honom fortsätta på tyska. De förklarade för honom att det väl först varit svårt för dem att följa med under visningen, men att svårigheterna nu voro övervunna och att de hällre ville hava en god föreläsning på god tyska än en mindre god på dålig svenska. Med denna kurs fort satte Kolster därför på tyska, men de följande undervisa des på svenska. Finska lärde han sig däremot aldrig, han kunde blott några räkneord och några få enstaka andra finska ord.
Efter de första två provåren, varunder han jämväl år 1861—62 var t. f. lärare i matematik, blev han utnämnd till ordinarie lärare i maskinbyggnad 18/3 1862 sedan han kort därförinnan blivit finländsk medborgare. Denna läraretjänst skötte han till sin död den 28/ 10 1901, och var han då den sista kvarstående läraren från den tid, då den tekniska realskolans utveckling till Polytekniskt Institut begynt.
Under de första 16 åren av sin lärareverksamhet var Kolster den enda läraren i maskinbyggnad vid realskolan. Då genom förordningen av den 1 Maj 1872 den tekniska realskolan ändrades till Pölyteknisk skola, inrättades väl en extra läraretjänst i mekanisk teknologi, men då denna i brist på lärarekrafter under halvtannat år förblev obe satt, åtog sig Kolster undervisningen också i detta ämne åren 1874—vårtermin 1876. Därefter undervisade Kolster blott i det ämne, för vilket han inkallats till landet, och 60 erhöll 1893 professorstitel, vilken titel därförinnan i vårt land varit förbehållen uteslutande universitetslärarena. Det kan nämnas att han kunnat erhålla den i detta land högre titeln kansliråd, men att han avböjde denna dels emedan den tyska översättningen »Kanzleirat» betecknar en lägre tjänsteman och dels emedan han ansåg att titeln professor borde tillkomma lärarna vid landets främsta tekniska läroanstalt, i synnerhet som utomlands titeln professor redan allmänt gavs åt g3^mnasielärare.
I skolans utveckling tog Kolster verksam deh Så finna vi honom såsom medlem i styrelsen för byggandet av Polytekniska skolans hus år 1874. År 1877 kallades han till en särskild kornité för behandling av frågan om studieplanerna och ökning av lärarkrafterna o. s. v. Under treårsperioden 1880—83 var han prorektor för Polytekniska Institutet och förestod maskinbyggnads- avdelningen till sin död.
Om sålunda Kolsters livsgärning är intimt förenad med den högre tekniska undervisningens utveckling i landet, skulle hans krafter även tagas i anspråk för den lägre och mera encyklopediska. Enligt förordningarna av den 18/4 59 och 19/2 79 skulle maskinister och befälhavare å passagerareångfartyg avlägga examen vid tekniska realskolan. Kolster anordnade kurser för dessa, och i hans villa i Brunnsparken kallades rummet bredvid hans arbets rum »maskinistrummet». Här funnos en del demonstra- tionsföremål och modeller, bland vilka t. ex. säkerhets ventilen hos de studerande väckte särskilt intresse. »Är detta en säkerhetsventil»? Ja, så hava många frågat, var Kolsters leende svar. Efter det industriskolor inrät tats i landet, bortföll naturligtvis denna undervisning. Men det pionierarbete Kolster här utfört, hade bidragit till att göra honom känd och värderad inom allt vidare kretsar, och då professor Kolster kom in i en privat verk stad, kunde man ofta varsna, huru gamla arbetare följde 61 honom med blickarna som vore det en gammal bekant. I samband härmed kan nämnas, att Kolster i börjari av sin vistelse i landet omhänderhade ångpannebesiktnin- gen och tillsammans med instrumentmakaren Wetzer utför de kontrolleringen av manometrar. Från ångpannebesikt- ningarna återvände han ofta med tydliga spår av förrät tat arbete, men försäkrade städse, att det icke var något obehagligt att krypa in genom manhålet, såvida detta icke var så litet, att han måste dragas ut vid benen, ty i sådant fall vore nöjet tvivelaktigt. Pannbesiktningen var i begynnelsen för allmänheten något hemlighetsfullt och väckte ofta i ålderdomen till livs humoristiska minnen, såsom då Kolster, redan till åren kommen, blev åtspord av en äldre affärsman, om det varit han som i Viborg krupit in i en vid hamnen stående sotig panna, omgiven av en skara vetgiriga pojkar.
Men tillbaka till den tekniska undervisningen! Det låg i sakens natur, att Kolster, som genom tätt och ofta åter kommande resor till utlandet följt teknikens och hög skolornas samtida utveckling, skulle ivra för att under visningen även här skulle utvecklas. Tanken på maskin laboratorier, hägrade redan tidigt för honom, och han beklagade ofta att sparsamhetspolitiken vid Polytekniska Institutet drevs för långt. När slutligen en materialprov- ningsanstalt av mycket anspråkslösa dimensioner inrättats, gladde han sig mycket åt, att början nu, såsom han hoppa des, vore gjord. Såsom föreståndare för den mekaniska avdelningen var han i tillfälle göra en del sammanställnin gar av undersökningsmaterial och iakttagelser rörande hållfasthetsteorin, vilka avveko från gängse åskådnings sätt. Av brist på medel kunde undersökningarna dock icke utföras i nödigt omfång och uppslaget måste förbliva obearbetat.
För Kolster gällde vid all undervisning främst att förstå och äga en riktig föreställning om de företeelser, som möta 62 en ingeniör i praktiken ock att därefter göra dem åtkom liga för beräkning. Denna färdighet ansåg han icke kunna vinnas genom läsning och formeldyrkeri, utan genom övning och praktik. Iakttagelseförmågan måste utvecklas och stödas av matematiken.
Professor Rudolf Kolster följde med sina elevers levnadsöden långt efter det de lämnat institutet, och månget vänskapsband förenade honom med dem ända till slutet. När t. ex. de gamla veteranerna från tek niska realskolan samlades till kamratmöten, var Kolster en gärna sedd gäst, och han återvände städse glad i hågen från sådana minnesfester.
I december 1886 valdes professor Kolster till Polytekni- kemas förenings inspektor. Tidigt tvungen att handla och söka förstå sin tid, gjorde hans vänsälla väsen honom synnerligen lämplig därför. Han tog ock genast del i föreningens angelägenheter, besökte dess möten och vann inom kort medlemmarnas förtroende och tillgivenhet. Under Kolsters inspektorstid gick föreningen kraftigt framåt och växte sig stark såväl inåt som utåt. Då utveck lade sig medlemmarna emellan en samhörighetskänsla, som senare tider icke förmått utplåna, och vars like man ej så ofta finner, och där inspektorn vanligen utgör den kärna omkring vilken minnena samlas.
Att de studerande en och annan gång skulle hava något upptåg för sig, hör ju till saken. Det är ungdomens privi legium. Så hände att en studerande Iv. . . som trots »iglande» icke hunnit med sin turbinritning, i stället inlämnade en ritning föreställande en sluten låda med ett hål i. Kolster frågade, vad ritningen skulle föreställa. Jo, en turbinkammare med turbin. Men turbinen då? Jo, se, den fanns därinne, men den syntes icke. Hemkommen berättade Kolster skrattande om saken för sin hustru, tilläggande, »das ist mir auch noch nicht vorgekommen, es muss gutgeheissen werden.» Tillgivenheten hos t)3 föreningen för dess gamla inspektor kom till starkare uttryck den 13/3 1897, då föreningen »in corpore» hyllade honom vid fyllda 60 år och anhöll att få låta måla hans porträtt för att därmed pr}^da föreningslokalen. Följande år lämnade professor Kolster på grund av sjuklighet inspektoratet, men kunde han dock ännu personligen närvara vid porträttets avtäckning den 4/2 1899.
Professor Rudolf Kolster hade kallats att i landet utföra ett grundläggande arbete och hade kanske mer än man väntat motsvarat de förhoppningar man ställt på utlän ningen. Han hade vuxit fast och betraktades såsom till hörande landet. Det var därför naturligt att hans arbets lust och förmåga skulle tagas i anspråk av landets styrelse, myndigheter och andra. Sålunda kallades han t. ex. år 1875 till medlem i den komité som utarbetade författningen angående ångpannor, förordningen angående patenträtt 1890 o. s. v. Vid industriutställningen i Helsingfors år 1876 tillhörde han juryn.
Därjämte inbegärdes hans utlåtande i en mängd tekniska frågor till särskilda myndigheter och privata företag, varom närmare nedan.
Professor Kolster ansåg att en lärare vid Polytekniska Institutet bör stå i intim beröring med industrin och genom ständigt arbete följa med dennas utveckling. Han upp rättade därför en konsulterande ingeniörbyrå, vilken inom kort blev välkänd. En dag fick Kolster höra, att vid en verkstad i H:fors fanns en ångmaskin, vilken »icke gick». Han gjorde sig närmare underrättad om saken och erbjöd sig att sätta ångmaskinen i skick och avhjälpa felet. Vänligt misstroende mötte honom. Då förklarade han: »lyckas det ej, vill jag icke hava någon ersättning, men lyckas det, så skall jag ha 100 Mark», överenskommelsen ingicks. Följande lördag var Kolster åter maskinmontör, som i unga dagar och när söndag aftonen kom, var maski nen ånyo monterad och sliden inställd och justerad. 64
Ångmaskinen »gick.» Ett långt och prövande ögonkast mötte Kolster »Det var — .» — Och nn kommo konstruk- tionsuppdragen. Genom en mängd resor, vilka dessa förde med sig, kom Kolster att lära känna landet och dess folk. Obekant med språk och seder som han var, avlöpte resorna ofta nog icke utan äventyr, och Kolster dröjde gärna vid dylika mellanfall.
När Kolster kom till Finland, funnos inga järnvägar, varför han plägade träffa avtal med åkare från Helsi g- fors om långskjuts fram och åter. En resa förde honom t. ex. vintertid västerut vid 30° C köld. Bud hade gått förut, att det skulle komma en främling, vilken, om han talade litet, önskade ett rum, talade han mera, så ville han hava mat och blev han ivrig och gestikulerade, så skulle han hava en säng och en brasa. Resan förlöpte bra och han erhöll allt som han önskade. Ån gällde resan ett sågverk, än ett tegelbruk, såsom t. ex. Eeppäkoski, än förde den honom längre bort, såsom till brukspatron Serlachius på Mänttä. Bland arbeten, som han för myndighets eller styrelses räkning utfört, må anföras: Den första turbinpump- anläggningen för Helsingfors vattenledning och senare dess ångmaskinsreserv. Denna sistnämnda blev ödesdiger för Kolster, ty han överansträngde sig därvid och repade sig aldrig helt därefter; för lotsverket utförde han bl. a. beräk ning av fundamentbultarna till Bogskärs fyr och en under sökning av Murtajas propeller; för astronomiska obser- vatoriet konstruerade han det nya tornet; vidare projek terade han värmeledningar för Tyska kyrkan, för Poly- tekniska Institutet, Riddarhuset, Studenthusets bibliotek etc. Till hans senare arbeten hör bl. a. beräkningen av skorstenen hos Finlayson & Co. För denna firma var han även teknisk expert i den stora skadeersättningspro- cessen, som väcktes och förlorades av J. C. Frenckell & Son och vars betydelse, tekniskt sett, gällde värdesättnin- gen av hästkraft och timme.
H5
Beröringen med industrin lät Kolster även inse, vad som behövdes i landet. Med sin konstruktionsbyrå före nade han en teknisk agenturaffär för maskiner etc. och såsom representant för firman Harkort levererade han en mängd järnbroar till landet.
Teknikens raska utveckling beror på de iakttagelser, som göras under driften, och de anspråk, som ställas på denna. Det är en gammal regel, att en driftingeniör aldrig får vara nöjd. Denna, ofta bittra, sanning tvingar inge- niören till rastlöst, kritiskt arbete, och resulterar i nykon struktioner, uppfinningar o. m. d.
I den mån Finlands industri växte upp, öppnade sig marknaden i landet för utlandets överproduktion, och den tilltagande konkurren sen gjorde det önskvärt att kunna skydda teknikens alster för kopiering och efterhärmning. Eganderätten till en idé och dess praktiska omsättning blev erkänd, och de närmare betingelserna för ett lagligt skydd fastställdes i förordningen av år 1876 angående patenträtt, och senare i förordningarna av år 1898, i utarbetande av vilka sist nämnda Kolster tog del. Efter det förordningen trätt i kraft, utvidgade Kolster sin byrå med en patentavdelning, som fortsatts och utvecklats av hans son Fredrik Kolster. Patenta vdelningen stod vid Kolsters död i förbindelse med de flesta europeiska staters patentmyndigheter.
En kortare tid, ett par år, var Kolster ombudsman för engelska Floyd. Men då det statistiska arbetet växte, de tillsända böckernas antal och volymer tilltogo i oroväc kande grad och fyllde hans skåp, begynte han få nog. Beslutet mognade till handling, då han en stormig och regnig höstdag återvände från en havererad engelsk ångare i Esboviken. »Jag är för gammal för sådana här turer», menade han, då vågorna allt efter litet slogo in i den dansande ångslupen, »härtill behövas yngre krafter». Professor Kolster var en intresserad medlem av Tekniska Föreningen, och då inom denna de skilda facken samman- Finlandssvenska Tekniker — 5 66 slöto sig till klubbar, blev han vald till ordförande i fack klubben för maskinbyggnad från år 1892 till år 1898, samt då han avgick, till hedersordförande. Sällan försummade han mötena, som förde honom samman med de i praktiken stående ingeniörerna och hans vordna elever, med vilka han höll ut i glatt samspråk. Kolster var nämligen ingen »spelfördärvare» Själv var han i besittning av en humoristisk åder och såg gärna att humorn i ett sällskap tog sig ut tryck Då Polytekniska Institutet år 1899 firade sin 50-års fest, avsände det samtidigt pågående teknikermötet till »gubben» Kolster, vilken för sjukdom vistades utom lands, ett hälsningstelegram, som kom hans läkare att ut brista, »ni måste hava varit en glad herre vid unga år.» Professor Rudolf Kolster intresserade sig för teoretiska spörsmål och ägde en speciell förmåga att framställa saker och ting, varvid hans utmärkta minne ofta förde honom tillbaka till förklaringar givna av en gammal lärare eller vetenskapsman. Ofta uttryckte han sitt beklagande över att Polytekniska Institutet saknade medel och inrätt ningar att utföra forskningsarbeten. Särskilt stark kändes denna saknad, då ett antal prov utförda vid material- provningsanstalten lämnade alldeles distinkta avvikelser från teorin. På anmodan av Senaten utgav han i tryck ett arbete över ångpanneanläggningar (1863). Från en med statsunderstöd företagen resa till världsutställningen i Paris (1867) medförde han material till en »Beskrivning av särskilda de nyaste nu brukliga maskiner för bearbet ning av trä» (1868) och 1873 avgav han en reseberättelse över besöket av världsutställningen i Wien, Därförinnan hade han i Zeitschrift des Vereins deutscher Ingenieure publicerat en uppsats »Ueber das Ausströmen v. Dampf und Luft aus Gefässmiindungen» (1867). I en annan upp sats (samma tidskrift 1880) behandlar han »Die Dimen sionen der Treibriemen». I »Organ fur die Fortschritte des Eisenbahnwesens» har han behandlat »Die vorteilhafteste 67
Höhe des Kopfes der Stahlschienen» (1882), »Die Ein- wirkung der Laschen auf die Schienen und die Construk- tion des Schienenprofils» (1883). Tekniska föreningens för handlingar för år 1891 innehåller »Om beräkning av funda- mentbultar, (1892) »Ångpumpverket vid Helsingfors vattenledning» och 1893 en »Undersökning om Murtajas propeller», medan i Teknikern (1892) ingår uppsatsen »Vårt lands största ångmaskin» m. fl.
Det har redan framhållits, att professor Rudolf Kolster ofta besökte sitt hemland, än för att deltaga i en årskon gress av Verein deutscher Ingenineure, för sin byrå eller, under senare tid, för rekreation. Därutöver företog han kort efter sin anställning här en resa till utställningen i Philadelphia (1862), varvid han gjorde överfarten från Hamburg till Amerika såsom maskinist. Färden beredde honom en överraskning, som han ofta talade om. Hans bror i Venezuela hade före färdens början sänt honom en sluten rekommendationsskrivelse, men då resepennin- garna började taga slut, överlämnade Kolster icke skri velsen åt adressaten. På återvägen lärde han under arbetspauserna känna en herre, för vilken han kom att omnämna saken. Det visade sig nu att brevet var just till den firma, vars ägare denne herre var. »Ser ni nu», sade denne efter att hava läst brevet, »Er bror ger min bank i uppdrag att ställa de erforderliga resemedlen till Ert förfogande. Varför kom ni icke?» — »Ja, så går det emel lanåt», sade Kolster småleende och försjönk i tankar. Åren 1891, 95 och 97 var han utrest för studier av material- provningsanstalter, det sistnämnda året till kongressen i Stockholm.
Professor Rudolf Kolster var en arbetets man och höll styvt på att man skulle arbeta. Själv föregick han med gott exempel och sparade sig ej, städse medveten om det ansvar, som följde ett åtaget värv. Anspråkslös till sin natur, gästfri och vänfast, blev han snart rotfast i sitt nya hemland. 68
Tysk till börden, blev han finländsk medborgare 1862. Vid sin ankomst hit fann han här en början till en tysk koloni och församling (1858), till vilken han anslöt sig. Här lärde han känna sin hustru Emma Angelica Ohrt, som vistades på besök hos sin syster och svåger, tyska pastorn A. Schröder. Inom kort intog Kolster en bemärkt plats i den tyska kolonin, till hvars kyrkoråd han hörde från år 1867— 1901 eller till sin död. Han såg församlin gen bygga upp sin kyrka och växa stark kring denna, betraktande den som ett medfött arv från den jord, varifrån han kommit. Städse deltog han i kolonins hög tider och festligheter och då tyska välgörenhetsföreningen, till vars styrelse han hört, första gången samlades till årsmöte efter hans bortgång, konstaterade ordföranden -.att professor Rudolf Kolster saknades — för första gån- På lediga stunder ägnade han sig åt skötseln av sina blommor och trädgården vid sin villa. Det var förvånans värt att iaktaga huru väl han kände växter och blommor, hur han mindes deras namn. Hans bortgång kom något tidigare än han tänkt. Då naturen tog ut sin rätt och plötsligen kallade hans hustru bort, föll han samman och ville följa efter. Knappt ett år därpå, efter att ännu engång hava tagit avsked från Hamburg, hans fäderne stad, gick hans önskan i uppfyllelse. Professor Rudolf Kolster var borta. Ett minne blott — ja väl ett minne i teknikens historia i landet, men därjämte arbetsresultat, vilkas verkan sträcker sig långt utöver den tid vari vi leva. Herman och Fr. Kolster.