Låt bli, klicka inte på mig!

I boken 21 Lessons for the 21st Century (2018) gör pophistorikern Yuval Noah Harari en genomträngande observation: ”There is no penalty for creating a sensational story that is not true. We’re willing to pay for high quality food and clothes and cars, so why not high quality information?”

Ja, varför sitter det så hårt åt att betala för granskad kvalitetsinformation och dito analys? Vi lever i halvsanningens, rentav i den ogenerade lögnhalsens förlovade tidevarv. I det digitala flödet dominerar slipprigt gratisinnehåll, med illa dold kommersiell eller politisk agenda.

Även professionella mediehus kämpar om publikens tid och uppmärksamhet. Det gäller att hamna på rätt sida om diket, så att vi inte förtar vår egen trovärdighet genom så kallad klickjournalistik – halvkomposterat stoff som garanterat säljer.

Balansgången är milt sagt knivig.

Den mediala uppmärksamheten står sällan i proportion till verkligheten. Det gäller i synnerhet konflikter – äkta eller fabricerade. Läsare älskar att ta del av avvikande, dramatiska och kittlande berättelser.

De maktstrukturer som sätter riktningen för våra samhällen och vår vardag kan vara nog så motstridiga
och svårfångade. Den verkliga makten bubblar oftast under ytan.

I mediebruset får sensationer mest utrymme, eftersom de fascinerar och fängslar oss. Tittarna, lyssnarna och läsarna måste anstränga sig för att skapa sig en rationell och konsekvent bild av verklighetens gråskalor.

Då överdramatiserade berättelser serverade på löpande digitala band dominerar vår uppmärksamhet göds motsättningar, spekulation och rädsla. Detta (des)informationskaos förgiftar våra psyken. Vi blir alltmer otåliga och populistiska: skriker efter överförenklade förklaringar, rentav syndabockar. Då själva frågorna är fel ställda klamrar vi oss fast vid mentala snuttefiltar: ytliga, vilseledande svar.

Droppen urholkar stenen, och det demokratiska bildningssamhället krackelerar. Ansvaret ligger inte enbart hos nyhetskonsumenten. Också mediehus måste erbjuda såväl gräddbakelser – det som publiken
vill ha, av analytiken att döma – som rågbröd – det som ni inte visste att ni behöver veta.

Aber: vad vi tänker och vilka ämnen vi diskuterar påverkas inte bara av vad medierna skildrar, utan av hur alltsammans filtreras av algoritmer. Numera ligger en stor del av denna osynliga makt – att sätta agendan – hos teknikjättarnas ingenjörer, kodare och ekonomer.

Pamparna i Silicon Valley borde snarast avlägga en obligatorisk examen i pressetik och publicistik.

Torsten Fagerholm är ledarskribent vid Hufvudstadsbladet, och jobbade som chefredaktör för Affärsmagasinet Forum (eller Forum för ekonomi och teknik) 2013–2019