Snart lagras stora mängder koldioxid i havsbottnen i Norge

De förhöjda priserna på koldioxid har stimulerat en efterfrågan på avskiljning och lagring av koldioxid. Det finska bolaget Citec har en nyckelroll i ett projekt i Oslo som berör flera nordiska aktörer.

Allt fler företag satsar på infångningen och lagringen av koldioxid för att stävja sina klimatutsläpp. I fjol ökade investeringarna i så kallade CCS-projekt med 48 procent, uppger Global CCS Institute. CCS står för den engelska förkortningen Carbon Capture and Storage.

– Priset på koldioxid har stigit till nästan hundra euro per ton i år. Det har en stor betydelse för den ökade efterfrågan på CCS, säger Johan Fagerlund, direktör med ansvar för hållbarhetsfrågor på Citec i Åbo.

I praktiken innebär den här prisutvecklingen att det är billigare att lagra koldioxid i havsbottnen eller berggrunden än att köpa utsläppsrätter på den europeiska kolkreditmarknaden.

CCS-tekniken är inte ny, men i takt med att klimatförändringens effekter förvärras har även avskiljningen och lagringen av koldioxid tagits fram ur malpåsen som en nygammal patentlösning. Den reviderade synen på CCS har också ett samband med tekniska framsteg och billigare investeringskostnader.

Norsk storsatsning på CCS

Ett av de synligaste CCS-projekten i Europa just nu är det norska bolaget Hafslund Oslo Celsios investering i ett CCS-projekt som förverkligas i anslutning till en avfallsförbränningsanläggning i Oslo. Sopförbränningen står för hela 17 procent av Oslo stads klimatutsläpp.

Investeringen, som offentliggjordes i våras, förväntas reducera koldioxidutsläppen med cirka 400 000 ton per år. Teknikkonsultbolaget Citec är en av de underleverantörer som har anlitats för den ambitiösa satsningen som beräknas kosta cirka 1,4 miljarder norska kronor.

– Vi har varit med och gjort förstudien och utarbetat en plan för den tekniska tillämpningen av projektet, säger Fagerlund.

Citec hjälper Hafslund Oslo Celsio att avskilja koldioxid från rökgasen, men också att komprimera, rena och kyla ned koldioxiden för transport med lastbilar till specialdesignade fartyg. Fartygen fraktar i sin tur den flytande koldioxiden till en mottagningsstation. Slutlagringen av koldioxid sker under havsbottnen på cirka 100 kilometer från den norska västkusten.

– Koldioxiden pumpas ned under havsbottnen i lämpliga geologiska formationer, till exempel saltvattensakviferer, men också före detta olje- och gasfält på minst 800 meters djup. Det behövs ett tillräckligt djup för att koldioxiden ska förbli i ett nästan flytande tillstånd, vilket i sin tur kräver högt tryck och en hög temperatur.

CCS-projektet ska hjälpa Oslo stad att minska på sina utsläpp av koldioxid med cirka 95 procent före utgången av 2030.

– CCS-projektet i Oslo kommer också att involvera flera utländska samarbetspartner som planerar att lagra sina koldioxidutsläpp i Norge. Till exempel det svenska bolaget Stockholm Exergi planerar att frakta koldioxid från Stockholm till Nordsjön, säger Fagerlund.

Östersjön lämpar sig dåligt för CCS

Motsvarande planer på avskiljning och lagring av koldioxid existerar också i Finland, men utgångsläget är inte detsamma som i Norge.

– De geologiska förutsättningarna saknas tyvärr för lagring av koldioxid på havsbottnen i Östersjön, men andra alternativ utreds av olika aktörer.

Det är främst gas- och oljeindustrin eller cementtillverkare som är pådrivande i de nya investeringarna i CCS-projekt. Det totala antalet aktiva CCS-projekt i världen uppgår för närvarande till cirka 150, skriver Global CCS Institute i sin rapport.

– Jag ser CCS-tekniken som ett komplement i kampen mot klimatförändringen. Den kan stå för en betydande andel av världens utsläppsreduktioner i framtiden. Utöver CCS behöver vi också en kraftfull utbyggnad och lagring av förnybar energi och fler investeringar i energieffektivisering.

Hur stor är risken för eventuella läckage från lagringen av koldioxid i berggrunden?

– Jag anser att risken att inte agera är betydligt större än den att vi fortsätter med CCS. De CCS-projekt som förverkligas just nu är utsatta för minutiös seismisk kontroll och risken för läckage är liten.

Att fånga CO2 från luften

Utöver avskiljning och lagring av koldioxid i direkt anslutning till industriella anläggningar pågår också pilottestningen av en teknik som går ut på att fånga koldioxid direkt från luften. Processen kallas DAC som är en förkortning av Direct Air Capture.

– Det finns en demonstrationsanläggning på Island där man har tillgång till termisk energi för den industriella processen. Den här tekniken är tills vidare väldigt kapitalintensiv och energikrävande. Det kostar för närvarande cirka 1000 euro att avlägsna ett ton av koldioxid från atmosfären med hjälp av DAC.

Enligt Fagerlund finns det ändå ljusa framtidsutsikter också för DAC. Priset på koldioxidreduktionerna med hjälp av DAC kommer enligt honom att gå ned.

– DAC-tekniken kommer förr eller senare att omvandlas till en egen nisch som kan reducera mängden koldioxid direkt från atmosfären, men det kräver tid och teknisk utveckling och förutsätter därtill en fungerande global kolkreditmarknad.

Enligt Fagerlund har paradigmskiftet redan banat väg för CCS och DAC. Avskiljningen och lagringen av koldioxid är inte något som förknippas enbart med futurum. Tekniken finns här redan nu. Det är endast regelverket och kostnadskontrollen som släpar efter.

– Allt fler länder nämner CCS-tekniken som en del av lösningarna i sina nationella klimatstrategier. Internationella klimatpanelen IPCC har också uppdaterat sin syn på betydelsen av avskiljning och lagring av koldioxid. CCS dras alltså inte längre med ett kontroversiellt rykte. Vi behöver CCS om vi ska kunna nå våra utfästelser i Parisavtalet och bromsa uppvärmningen av klimatet så att den inte överstiger 2 grader, säger Fagerlund.

Johan Fagerlund gästföreläser om avskiljning och lagring av koldioxid på Axels och Stinas Gamylers webbinarium den 12 oktober. Anmäl dig till evenemanget via tfif.fi/evenemang