Personlig etik i svåra tider

Det är bäst att ingenting säga så har man ingenting sagt. Det är ett av min salig mors många uttryck, som jag uppskattar och återanvänder. Men detta sa hon i samband med att låta bli att stöta sig med folk. I vissa sammanhang är finkänslighet inte den viktigaste egenskapen, och just nu lever vi i sådana tider.

Denna spalt har uppstått av två impulser. Den första är memoarboken Ödesdigra tider, skriven av Tysklands ambassadör i Finland 1935-44, Wipert von Blücher.

Facit: Jag har blivit en Wipert fan boy. Utan von Blücher hade vi inte behållit vår självständighet, hävdar jag. Det gäller kanske också generallöjtnant Waldemar Erfurth, om vilken det sägs att han kom till St. Michel 1941 som Hitlers representant inför Mannerheim och lämnade St. Michel 1944 som Mannerheims representant inför Hitler.

Jag är Wipert fan boy av två skäl. Dels för att han mer än någon annan individ var den som säkrade att Finland fick stöd av Tyskland, genom att koncentrera samarbetet till gemensamma intressen och minimera vanvettig nazistisk politik. Dels för att han kan vara en förebild för hur man beter sig både etiskt och pragmatiskt, då chefen ger en ogenomförbara, klart oetiska uppgifter.

Vad von Blücher gjorde var att under nio långa år härda ut med Ribbentrop som chef, en man han föraktade och föraktades av. Den gode Wipert ignorerade – stick i stäv med Joachims vilja – Finlands få fascister. Tvärtom frotterade han sig glatt med socialdemokrater och lät konsekvent bli att ”blanda sig i Finlands inre angelägenheter”, även då han rådfrågades om vem Tyskland tycker borde bli Finlands nästa president. Han ville göra sitt bästa för ett abstrakt Tyskland som slutat existera, och förmedlade vårt konkreta Finland mat, ammunition och långt mer aktiv militär hjälp än vad Ukraina får av Nato idag. Tack, Wipert.

Många av oss som hunnit längre i karriären har råkat ut för situationer då chefen vill något omöjligt eller oetiskt. I vanliga tider är detta ett tecken på att man bör byta jobb. Det här var inte aktuellt för Wipert. Då hade bossen Joachim (Ribbentrop) ersatt Wipert med någon som åstadkommit enorm skada för Tyskland och Finland. Bäst att använda hela repertoaren av verktyg: få stöd av kolleger på Auswärtiges Amt, säga jo jo, dröja med utförandet, säga att man gjort det bästa. Ta risken att bli avskedad. Jag har svårt att föreställa mig någon som gjort ett så bra jobb under så vidriga omständigheter som Wipert von Blücher.

Fast forward: Den andra impulsen är en konsert i Nagu, den 12.6.2022. Ukrainas sak är vår, solisten är Petrus Schroderus. En kontroversiell man. Trots över 3 miljoner ryska Youtube-lajksar för sin främsta video Rakastan elämää tog han bums den 24.2.2022 publikt avstånd från Ryssland. Han började sjunga på ukrainska och har nu personligen samlat in betydande belopp. Ja, han hade något att förlora. Kreml hade ifjol (utan att fråga Petrus) spelat upp Rakastan elämää – en känd sovjetisk schlager – på den nationella ryska försvarsdagen, så han var ingen Netrebko, Haapasalo eller Schröder som väntar tills de av den allmänna opinionen tvingas till ett minimalt avståndstagande.

Men Petrus är en gammallaestadiansk abortmotståndare med homofobrykte. ”Petrus Schroderus och det han står för väcker starkt negativa känslor i vår by [Nagu].”

Världen är inte enkel. Alla delar säkert inte min uppfattning om Wipert von Blücher. Men av de underliga tider vi lever i har jag lärt mig värdet av endräkt. Tänka sig att Finlands riksdag på skenbart nordkoreanskt vis frivilligt kan rösta 188-8! Skönt att jag för en gångs skull tycker lika som Halla-aho och Räsänen. Det är nytt. Med Sanna Marin och Li Andersson har jag också tidigare tyckt lika i massor av frågor, även om jag inte röstat på deras partier.

Så länge Petrus inte torgför reaktionära åsikter under sin konsert, är jag beredd att njuta av hans vackra sångröst. Gergiev stöder öppet Putin, så hans konserter vägrar jag gå på. Men att Karita Mattila sägs ha förgripit sig på unga män i sämsta #metoo-stil gör inte att jag bojkottar henne, och jag kommer säkert att fortsätta njuta av konst, musik och litteratur utan att i detalj läsa på huruvida konstnärens åsikter motsvarar mina.

Men vem vet. Det kanske hade varit bäst att låta bli att bjuda in Petrus till Nagu, jag kan inte rådfråga min salig mor. Vi lever i svåra tider.