Kaj Arnö: Quo vadis, Deutschland?

Tyskland är vilset. Zeitenwende pratade vår kansler om, tre dagar efter krigsutbrottet 24.2.2022. Ett år senare har inte mycket hänt eller vänt vad försvaret beträffar. De utlovade hundra miljarderna har fastnat i byråkratin.

Vilsenheten syns utåt i att det tagit tid för Tyskland att börja ta ansvar. Eller tid för Scholz. Vår utrikesminister Baerbock förkunnade en feministisk utrikespolitik då hon utnämndes; ingen hade väntat sig att den feminismen skulle mynna ut i att hon som den första politikern från väst vågade besöka det bombade Saltivka i Charkiv. Ja, hon visar känslor och vill skydda kvinnor och barn, men helst med de bästa tyska pansarvagnarna.

Folket står till lika delar bakom tvehågsne Scholz (”vi vill inte ha ryska kärnvapen i nacken!”) och beslutsamma Baerbock (”vi måste stöda den angripna!”). Skammen för Operation Barbarossa sitter djupt, och endast ett fåtal förstår att Tyskland under andra världskriget tillfogade Ryssland betydligt mindre skada än Ukraina.

Den tyska fobin för att ta militärt ansvar begriper resten av Europa inte: i bästa fall är tyskarna naiva önsketänkare, i värsta fall fega egoister som bara tänker på pengar. Min egen diagnos är att ”nie wieder Krieg” sitter så djupt i den efterkrigstida tyska folksjälen att självförtroendet brister. Man rör på sig bara i skydd av storebror USA, nu när kanslerpartiet SPD märkt att Altkanzler Schröders vurm för Ryssland gick snett.

Jag önskar mitt Tyskland lite mer råg i ryggen.