Tyskland och omvända världen

Det är inte länge sedan Tyskland var en förebild för resten av Europa, speciellt i Finland. Kanske landet sågs som lite arrogant i sin självgodhet, men i Tyskland fungerade saker. Ekonomin ångade på, tysk kvalitet uppskattades överallt.

Nu är arrogansen och självgodheten kvar, och i och för sig kvaliteten. Men Tyskland är inte längre någon större förebild, inte heller i Finland.

Vad har hänt?
Tyskland har inte förändrats. Och det är det som är problemet. Världen har förändrats, och Tyskland har hållit fast i gamla tiders framgångsrecept.

Kärnproblemet är Tysklands förhållande till öst. Det här påminner ironiskt nog om Finlands förhållande till öst, med vissa små skillnader.

Tyskland, liksom Finland, har odlat ett nära förhållande till Ryssland. Tyskland, liksom Finland, har haft stora ekonomiska fördelar av detta. Tyskland, liksom Finland, har hoppats på att Ryssland prioriterar handel och håller sitt ord, åtminstone i stora drag.

Att Ryssland anammat neostalinism och blivit en terrorstat har tagit Tyskland, liksom Finland, på sängen. Tyskland, liksom Finland, har ertappats med ett ekonomiskt beroendeförhållande av rysk energi, långt större än europeiska länder i medeltal.

Tyskland, i likhet med Finland, har vant sig vid att läxa upp klassens sämsta. Man har varnat för att det europeiska bygget ställer krav på varje europeisk familjemedlem – krav som man nu har svårigheter att själv uppfylla, likt grekerna fordomdags.

Tyskland, i likhet med Finland, har en större mängd politiker – ofta men inte enbart äldre socialdemokrater – med olustigt intima personliga förhållanden österöver. Personer som inte vill vidkännas den förändrade verkligheten och som ännu vill att vi ska behandla Ryssland som vore landet en nation bland alla andra. Undfallenhetsmän och -kvinnor som inte ser att Västerlandets existens står på spel, som inte genomskådar Kremls manipulation.

Skillnaden mellan Tyskland och Finland är dels storleken, dels de dagsaktuella konsekvenserna av historien. Europa är inte beroende av Finland, men nog av Tyskland, det hänger vi alla med i.

Men vad är det då som skiljer i historien?
Jo: Rollen under Andra världskriget. Finland var den tidens Ukraina; vi har i stort sett inget att skämmas för. Tyskland, däremot, är världsledande på att skämmas, men mitt i sin skam har Tyskland glömt två saker: Vem exakt man ska skämmas inför, och att skammen inte får leda till att man flyr sitt ansvar.

Tyskland har koncentrerat all sin geopolitiska skam till Ryssland. Jovisst, tysken har en allmän skam, i Frankrike, Norge, Jugoslavien. Men det var ju Ryssland som räddade Europa från fascismen, det tror man sig veta, speciellt i det forna DDR. Här skiljer sig det allmänna medvetandet skarpt från andra länder bakom järnridån. I Polen och Baltikum har man en ytterst klarsynt och cynisk bild av ryssen, och drar direkta paralleller mellan den egna historien och dagens Ryssland: Massvåldtäkter, deportationer, tortyr, skräckvälde. Också tyskar råkade ut för detta, men skammen fördunklar bilden av Ryssland som en terrorstat med traditioner att falla tillbaka på.

Vad som kanske är värst är att Tyskland 1941-45 åsamkade just Ukraina det relativt största lidandet, men så långt har skammen inte nått i medvetandet. Det var Leningrad man belägrade. Att man skövlade Ukraina har man glömt, med benäget bistånd av sovjetrysk antiukrainsk propaganda, förr som nu.

En spännande detalj är att rädslan för ansvarstagande inte fördelas jämnt bland de tyska partierna. Mången förvånas över att just Die Grünen kraftigast vill stöda Ukraina militärt, påhejade av (neo)liberala FDP. Det finns ingen ung tysk sosse som likt Sanna Marin hårt går åt ryssen.

En beklagligt stor mängd tyska intellektuella talar för fred som om vi levde på 1970-talet; enligt författaren Wolf Biermann är de pacifister ”på gränsen till krigsförbrytare”. Låt mig bland dessa nämna två personer jag tidigare haft höga tankar om: populärfilosofen Richard David Precht och publicisten Jakob Augstein (en Springer-arvtagare).

Det som inger mig hopp för Tyskland är den folkstorm Precht och Augstein mött. De profilerar sig som Putin-förståsigpåare i en situation där ingen längre ser något större värde i att förstå sig på Putin bättre än, säg, på Stalin eller Hitler.

Så Tyskland lever i omvända världen, där det är Estland och Litauen som har bäst puls på ryssen, och där det är de Gröna som är de ivrigaste vapenexportörerna. Allt ska man vara med om.