Mona Schalin går mot strömmen

Arkitekten Mona Schalin har vigt en stor del av sin karriär åt att restaurera och värna om gamla byggnader. Hon ifrågasätter dagens rivningsraseri och bristande respekt för vårt kulturhistoriska och arkitektoniska arv.

Foto: Karl Vilhjálmsson

Mona Schalin är inte rädd för att sticka ut hakan eller ryta till. Hon har bland annat påtalat bristen på öppenhet och den smygberedning som enligt henne präglar Helsingfors stads detaljplanering.

Schalin är en av skribenterna i pamfletten ”Kenen kaupunki?” (Vems stad?) som riktar hård kritik mot Helsingfors stads iver att förstöra värdefulla kulturmiljöer och grönområden för att bereda plats för nybyggen på bekostnad av rekreation och trivsel.

– Jag har pensionsåldern inne och jobbar för min arkitektbyrå. Jag behöver inte böja mig inför makthavare och beslutsfattare för att säkra karriären. På så sätt är det lättare att kritisera brister i detaljplaneringen och beslutsgången, säger hon.

Schalin fick den tändande gnistan för arbetet med äldre bebyggelse redan under studietiden. Viktiga inspiratörer var arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael Sundman som redan 1970 ställde frågan ”Vems är Helsingfors?”

– Jag jobbade som studerande i samma arbetsgemenskap som den legendariska arkitekten Panu Kaila vid Museiverket. Jag lärde mig massor om byggnadsvård och ekologiskt förhållningssätt i den miljön.

Vikten av att förlänga byggnaders livslängd

Resten är historia. Till Schalins uppdrag som arkitekt hör bland annat restaureringen av Urho Kekkonens tjänstebostad Ekudden, renoveringen av en 1700-talskasern på Sveaborg och grundrenoveringen av några hyreshus från 1950-talet i Kottby, som har ritats av Hilding Ekelund.

– Det finns gott om jobb och uppdrag för blivande arkitekter som vill specialisera sig på renovering och restaurering av gamla byggnader. Vi måste frångå engångsbyggandet och förlänga livslängden på våra hus.

2019 fick Schalins arkitektbyrå Finlandiapriset för arkitektur för den lyckade renoveringen av det ikoniska Ormhuset i Kottby i Helsingfors. Ormhuset, som ritades av Yrjö Lindegren i början av 1950-talet, är skyddat i stadsplanen.

– Vi värnade om Ormhusets själdragsventilation, reparerade och målade de gamla fönsterbågarna med linoljefärg och lät renovera de ursprungliga köksskåpen i en estnisk verkstad som hade det hantverkskunnande som behövdes för uppdraget.

I den preliminära planeringsprocessen hade byggnadstillsynen och stadsmuseet lyckats avstyra ägarens, alltså Helsingfors stads ursprungliga planer på maskinell ventilation och otidsenlig isolering av ytterväggarna i Ormhuset.

Kapitalintresset försvårar renoveringar

Enligt Schalin är väldigt många beslutsfattare benägna att riva hela rubbet då det uppstår problem med inomhusluften i äldre byggnader.

– Byggnadens stomme kan vara helt intakt trots att det finns problem med inomhusluften. Till exempel stommen i Esbos tidigare stadshus hade kunnat räddas. Nu gick man i stället in för att riva hela byggnaden 2022. Det är ett helt galet slöseri med resurser.

Schalin lyfter fram ett annat aktuellt exempel. Rivningen av arkitekten Kurt Simbergs bankhus på Mannerheimvägen som pågår för öppen ridå i Helsingfors hjärta.

– Jag tror inte på argumentet att det inte hade gått att renovera Simbergs bankhus. Det handlar snarare om kapitalintresset att bygga nytt. I synnerhet utländska investerare eftertraktar större avkastning och verkar därför gå in för rivning och nybyggen i stället för att renovera och bevara.

Byggnader har allt kortare livscykel

Synen på byggnaders livscykel har förändrats radikalt under det senaste seklet.

– Då man byggde bostadshus för 100 år sedan hade man inte en tanke på att byggnaden skulle rivas under ägarens livstid. Nybyggen skulle hålla i flera generationer och allt byggnadsmaterial återanvändes. Det skedde ett paradigmskifte på 1960-talet då slit och släng-kulturen fick övertaget.

Många timmermän blev likaså överflödiga då elementbyggandet körde i gång under samma tidsepok. Trots olika försök att återuppväcka gamla hantverkstraditioner har en stor del av kunskapen gått förlorad.

– Det råder fortfarande en skriande brist på hantverkare i vårt land då gamla dörrar, skåp, fönsterbågar, trappor och räcken ska repareras i samband med större renoveringsprojekt.

Varför är det så många relativt nya hus som har problem med inomhusluften i dag?

– Orsakerna varierar, men ofta är det fogarna i betongelementen som utgör problemet. Ibland är det tätningen med mineralull i kombinationen med plastskikt som leder till en ansamling av fukt i ytterväggarna.

Enligt Schalin har rivningsraseriet inte försvunnit någonstans, trots att vi i dag har bättre kunskap om hur gamla byggnader ska renoveras på ett hållbart sätt.

– Statsminister Petteri Orpos regering bereder en ny lagrevision som skulle underlätta rivningen av byggnader. Om den reviderade lagen drivs igenom kommer vi att se fler fall där man kanske går in för att bevara fasaden, men river resten av byggnaden.

Schalin ser en tydlig utvecklingstrend där museimyndigheterna har minskat inflytande.

– Ett praktexempel på Museiverkets tandlöshet är beslutet att ge grönt ljus för rivningen av den kulturhistoriskt värdefulla tryckeribyggnaden på Statsrådsborgens innergård. Det bådar inte gott för framtiden, säger Schalin.