Jämställdhet

Man ska inte försöka importera med uttryck som man inte är korpulent att använda, har jag hört sägas. Samma visdom gäller i stort: Det är oklokt att försöka göra intryck genom att uttala sig i frågor man inte har någon aning om.

Men en kolumnist testar gärna gränserna för detta. Politiska frågor är för viktiga för att överlåta enbart åt expertisen. Och små halvsystematiska reflexioner kanske får andra att se mönster, eller tänka till lite djupare.

TFiFs verksamhetsledare bad mig tycka till kring temat jämställdhet i arbetslivet och hemma, balanserat arbetsliv, prioriteter i livet, familj och småbarn, och jag tar lyra på bollen. Det lär ska finnas ett nytt familjeledighetsbeslut i Finland, men som i 20 år bosatt i Tyskland tar jag i stället avstamp i min egen familjesituation och livserfarenhet.

Min situation är tillika unik och typisk. Jag har två utflugna barn födda i medlet av 1990-talet, och bor i en nyfamilj bestående av en nybliven ettåring, dennes tolvårige storebror, deras mor och jag själv, småbarnsfar på andra varvet.

Låt oss först ta de dåliga nyheterna: Vi är inte jämställda. Barnets mor är hemma med ettåringen och sköter hushållet. Jag är i och för sig också hemma, detta dock på grund av att jag de senaste tjugo åren jobbat i vad som i Corona-tidevarv börjat kallas home office.

Ur mossigt traditionell arbetsgivarsynvinkel har det sina sidor, det där med att jobba hemma då man har småbarn. Tro inte att patriarkat råder. Morgonens blöjbyte av den mer luktande sorten går på mitt konto. Barnvagnar och inköp ska bäras upp i lägenheten eller ned genom trappuppgången. Arbetet och tanken avbryts, även av ideligen pinglande dörrklockor: Amazon kommer med paket för grannarna som inte jobbar hemma, tolvåringen kommer hem från skolan och hobbyer.

Så har vi gråzonerna. Diskmaskinen kan ju jag tömma, då jag en gång sitter i köket och jobbar. Och visst vill jag utnyttja lyxen att även dagtid få umgås med ettåringen.

De föräldrar (vanligen mammor) som tar hand om barn märker att texten på långt håll osar icke-jämställdhet. Engagera sig lite här, lite där, men ge över åt andra föräldern om det blir för svårt.

Låt oss sedan fortsätta med de ännu sämre nyheterna: Vi hade kunnat vara jämställda, om inte om i vägen vore. Barnets mor hade ännu den 24.2.2022 en restaurang och ett bageri med 30 anställda, och detta försörjde henne mer än väl även i Tyskland, fastän restaurangen låg i Charkiv i Ukraina. Barnets mor är därmed både ovan och obekväm med en situation där det finns ett ekonomiskt beroendeförhållande, en asymmetri. Hon är van att vara ensamförsörjare, styra och ställa. Skinn på näsan! Och nu är en tredjedel av personalen kvar; de ekonomiska spelreglerna är oklara i krigstid och här i München sitter hon, med begränsade möjligheter att förverkliga sig själv på det sätt hon är van vid.

Därmed kommer vi till frågan om prioriteter i livet. Vad gör man då mattan rycks undan, då förutsättningarna plötsligt ändrar totalt? Kriget har inte nämnvärt ändrat på spelplanen för de flesta familjer i Finland, men det gjorde förstås pandemin. Åtminstone i Tyskland har debattens vågor gått höga om att pandemin spolat jämställdheten tiotals år bakåt, då dagisarnas och skolornas arbetsuppgifter delvis blev mammornas åtaganden.

Så hur ser jämställdheten ut på hemmaplan, finns det något man kan göra åt saken?

Tja, något allmängiltigt är jag föga korpulent att komma med. Men jag har nog märkt en tydlig skillnad i värderingarna mellan 1990-talet och 2020-talet. Jag följer med mina 1990-talsbarn (en son, en dotter) och deras diskussioner med sina respektive partner, om barnavård (”sen nångång”), karriär och jämställdhet. Det är numera en självklarhet att båda ska kunna förverkliga sig i jobbet. Det är inte så att mannens arbete avgör alltihop från boningsort till nivå av välstånd, ens i det mer traditionella Tyskland.

Vad jag personligen kan göra åt ökad jämställdhet därhemma, det vet jag däremot inte. Det är en pågående debatt. Å ena sidan vill jag ge rum åt barnens mor att förverkliga sig själv på lika grunder; å andra sidan har vi för tillfället inte likadana förutsättningar att ekonomiskt försörja familjen.

Så det gäller bara att hanka sig fram och försöka hitta en balans. Och det läget är vi knappast ensamma om.