Meningen med matematiken

Matematiken har ett trefaldigt syfte. Den måste tillhandahålla ett instrument för att studera naturen. Men det är inte allt: den har ett filosofiskt mål och, vågar jag påstå, ett estetiskt mål.

Det var inte jag som vågade påstå detta, utan Henri Poincaré (1854-1912), som tävlar med tysken David Hilbert (1862-1943) om titeln som matematikens sista universalgeni.

Själv vågar jag påstå att en god ingenjör anammar Poincarés alla tre syften: Vi använder matematiken för att lösa problem i verkligheten, vi tar hjälp av matematiken då vi grubblar över existentiella frågor och vi njuter av matematikens inneboende skönhet.

Skönheten har jag lovprisat redan tidigare, i en artikel för svenska Yle sommaren 2019, Kaj Arnö: Ett försvarstal till matematiken – ”det är svårare att försvara en alfahanne”. Eftersom TFiF-läsaren är nördig behöver jag denna gång inte beklaga mig över att matematiken som bildningsmarkör har låg status bland fisförnäma humanister, utan kan gå pang på rödbetan, alltså njutningen och tillfredsställelsen som matematiken kan ge.

Mitt sätt att ägna mig åt matematik är föga ädelt: Jag ser matematiken som avkoppling. Personligen orkar jag inte med datorspel eller Netflix-filmer, så när livet bjuder på frustrationer eller jag vill skjuta upp viktiga uppgifter, ja då konsumerar jag matematik.

Det finns fina Youtube-kanaler, främst bland dem 3Blue1Brown med enormt vackra simulationer av Fourier-transformationer, pytagoreiska tal eller fördelningen av primtal. Numberphile och Mathologer är också bra kanaler, de är rentav i luven på varandra rörande på vilket sätt 1 + 2 + 3 + 4 + … kan beskrivas ”konvergera” mot -1/12, en tanke som är ihopkopplad med indiern Ramanujan.

Och så kan man bläddra i Wikipedia och lära sig att Hilbert föredrog det liberala klimatet i sin födelsestad Königsberg framom det provinsiella Göttingen, som blev något av matematikens huvudstad före Tredje rikets judeförföljelser tillintetgjorde så många europeiska vetenskapscentra. Man kan läsa om Hilberts på tyska hållna föredrag under matematikkonferensen i Paris 1900, och lära sig att endast 12 av de 23 där framlagda Hilbertproblemen är lösta.

Låter man nyfikenheten flöda når man oväntade slutsatser. Att Lars Ahlfors (1907-96) var den första Fieds-medaljören (matematikens Nobelpris) kanske många vet; jag konstaterade roat att han liksom jag gått i Lönkan. Ernst Lindelöf och Rolf Nevanlinna är andra finländare man stöter på då man klickar sig fram bland med storheter som Leonhard Euler, Georg Cantor eller Bernhard Riemann.

Ett sista tips: Leta fram föreläsningar på Youtube med den färskaste Fields-medaljören James Maynard (1987-). Är du primtalsnörd blir du föga besviken!