Migration, arbete och kultur

Chefredaktören undrade vad jag har för tankar om migration, arbete och att komma in i landets arbetskultur som utlänning.

Jag är själv en migrant, strängt taget en arbetsmigrant. Orsaken att jag för 20 år sedan flyttade till Tyskland var arbetet, men den sorts arbetsmigration jag representerar beskrivs oftast med finare ord, såsom expat och brain drain. Eftersom jag är diplomingenjör och inte industriarbetare är jag en expat, och min migration kan därmed beskrivas med ordet brain drain.

De fina orden är chimärer. Jag är lika mycket migrant som alla andra. Jag drevs av ekonomiska orsaker och av personliga prioriteter, såsom alla andra migranter. Det var inte i första hand en högre tysk lön som fick mig att flytta, men visst är lönenivån i Tyskland högre. Och jag valde Tyskland också av andra skäl än de rent ekonomiska: Tyskland upplevde jag 2002 som ett stort, tryggt, demokratiskt, rent land, en rättsstat, ett land med ett bra skolsystem för mina barn. Rätt hade jag.

Viktigt att notera är att jag inte valde bort Finland, åtminstone inte i bemärkelsen att det hade varit något fel på Finland. Det var nyfikenheten, ivern, upptäckarglädjen och företagsamheten som gjorde att Tyskland lockade, det var inte så att jag ville bort från Finland. Tvärtom har jag tätt kommit tillbaka till Finland, jag har fortsatt stärka mina och familjens band till Finland. Jag kan gott tänka mig att en vacker dag flytta tillbaka.

Men varför spiller jag ord och läsarens uppmärksamhet på detta navelskåderi?

Jo, för att jag tror att vi människor är väldigt lika, och att alla vi som migrerar eller funderar på att migrera ställs inför liknande frågor. I mitt fall var frågorna enklare, eftersom Finland och Tyskland är så lika, eftersom svenska och tyska är så lika, eftersom det är enkelt att resa mellan Finland och Tyskland.

Men frågorna varje migrant ställer sig är desamma: Hur kan man som migrant från ett land till ett annat upprätthålla sin identitet, sitt språk, sina kontakter, sina vänskapsband?

Förstås handlar frågorna också om integration i det nya landet: Har jag tillräckliga språkkunskaper? Känner jag landets seder och bruk? På vilket sätt avviker arbetsmoralen jämfört med hemma? Hur länge ska jag hållas här? Med vem vill jag integrera mig? Med ortsbor? Med mina landsmän? Med migranter från andra länder?

I Finland behöver, paradoxalt nog, de högt utbildade migranterna integrera sig mindre än de lågutbildade. Inom IT och startup-bolag räcker det bra med engelska, och man får bättre betjäning i många butiker om man talar medelmåttig engelska än medelmåttig finska.

Motivationen att lära sig inhemska språk härrör alltså för de högre utbildade migranterna vanligen inte av arbetslivet, utan av privatlivet. De som lär sig sin partners språk gör det vanligen framgångsrikt, men jag har stött på många högt utbildade immigranter i Finland som vill lära sig finska eller svenska mest av principiella skäl eller av nyfikenhet. Speciellt i fall av migranter med finlandssvensk partner har det ädla målet att lära sig finska runnit ut i sanden, av begripliga skäl: finska är svårt, man klarar sig på engelska i arbetslivet och butiken, och med svenska med familj, släkt och vänner.

I vårdbranschen är läget annorlunda. Patienter måste man tala med på patientens språk, och jag har sett exempel på hur positiva interaktioner inom vårdbranschen lett till att personer som integrerats på finska plötsligt funnit glädje och motivation att lära sig svenska.

Vad kan vi då göra som TFiF-medlemmar, i frågor som gäller arbetsrelaterad invandring? Jag tror att de personer och företag som i längden blir mest framgångsrika i att anlita migrantarbetskraft är de som dels förstår migrantens utgångspunkter och intressen, dels tillräckligt väl kan tydliggöra mottagarlandets och -företagets behov.

Det finns två motsatta fällor att falla i: Att enbart ställa krav, eller enbart dalta. ”Det är ni själva som valt att komma hit, nu ska ni spela på våra villkor”, ja, det stämmer, men det blir bättre om vi förstår att migranten är av samma skrot och korn som vi själva, med behov som liknar våra egna. Samtidigt får vi inte ha överseende med beteende som avviker från en västerländsk rättsstat: likabehandling av kvinnor, av sexuella minoriteter, barnuppfostran utan aga, respekt för lag och rätt.

Att ursprungslandet ger migranterna olika förutsättningar till integration i Finland är inte opportunt att orda om, men jag noterar med intresse att det verkar finnas rätt lite friktion med personer från det land som utan egen förskyllan blivit den överlägset största leverantören av migranter: Ukraina. Och jag drar mig till minnes en statistik jag läst: att Ukraina var det största enskilda ursprungslandet bland immigranter till Åboland redan 2021, före Rysslands anfallskrig.