Nu återskapas medeltida träkyrkor med hjälp av 3D-modellering

Klimatkrisen kan tvinga byggnadsindustrin att rata betongen och övergå till andra byggnadsmaterial.

Vad kan dagens arkitekter lära sig av den byggnadskonst som tillämpades för mer än 500 år sedan? Den frågan sysselsätter Panu Savolainen, biträdande professor i arkitekturhistoria och restaurering vid Aalto-universitetet. Han leder ett forskningsprojekt som försöker komma den medeltida byggnadstekniken på spåren.

– Vi har hittat delar av tidigare träkyrkor som har återvunnits i bygget av taklagen i de gråstenskyrkor som tog form under medeltiden, säger Panu Savolainen.

Enligt Savolainen präglades den medeltida arkitekturen av ganska ensidiga val av byggnadsmaterial. Trä var det förhärskande byggmaterialet och pluggar och pinnar användes ofta i stället för spik.
– Valet av byggnadsmaterial på medeltiden dikterades av knapphetens logik. Den tidens byggmästare ansåg ofta att kyrkorna skulle vara för evigt. Dagens fokus på 50 eller 100 års livscykel fanns inte på kartan, säger Savolainen.
I forskningsprojektet, som finansieras av Finlands kulturstiftelse och Konestiftelsen, ingår också element som kräver användningen av digitala metodologier.

– Vi ska rekonstruera digitala modeller av flera träkyrkor som är över 600 år gamla och som utgör en viktig del av den finländska byggnadstraditionen. De här digitala modellerna ska lanseras nästa år.

Mästaren från Pernå
En stor del av de stenkyrkor som restes på 1400-talet byggde på ett gränsöverskridande samarbete. Estniska och balttyska byggmästare i Reval drog sitt strå till stacken. En arbetsgrupp, som fick det mytomspunna epitetet ”mästaren från Pernå”, figurerar även i Savolainens projekt. Savolainen har lyckats lokalisera denna grupp av byggmästare och hantverkare i estniska arkiv.

– Den här arbetsgruppen av inflytelserika byggmästare och hantverkare bidrog till framväxten av ett tiotal gråstenskyrkor längs med den finländska kusten på 1450- och 1460-talen.

Bland annat gråstenskyrkorna i Helsinge, Pernå, Sibbo, Pyttis, Karis, Korpo och S:t Marie kyrka i Åbo har byggts av samma arbetsgrupp.

– Den byggnadsteknik som användes för takvalven är häpnadsväckande högklassig. Takvalven, som kallas för den finska stjärnan, håller för en kritisk internationell granskning än i dag, säger Savolainen med beundran i rösten.

Evighetsperspektivet i den tidens byggande präglades av synen på kyrkans roll i samhället. Kyrkorna var heliga och skulle därför bestå i all evighet. Vanliga boningshus kunde i bästa fall bestå i hundratals år. Om husen förstördes byggdes de om med hjälp av gamla byggnadsmaterial. Det beständiga var inristat i den finländska byggnadskonsten innan vi kunde stava oss till begreppet hållbar utveckling.

– Det slösaktiga byggandet vann insteg i Finland efter den teknologiska revolutionen. Det var framför allt tillgången på ångdriven mekanisk kraft och stål som gjorde det möjligt att flytta på stora föremål som ledde till ett nytt sätt att bygga hus.

Betongen tar över
Efter andra världskriget tog byggnadsindustrin ett nytt gigantiskt kliv. Allt fler hus byggdes av betong samtidigt som synen på byggnadernas livslängd ändrade radikalt. Tillverkningen av byggnadskomponenter industrialiserades och på 1960-talet ersattes tegelsten och murbruk av betongelement.

– Konsten att bygga stock- och trähus går till stora delar förlorad under samma tidsepok i Finland. Hantverket överförs inte längre från far till son.

Enligt Savolainen borde dagens arkitekter ifrågasätta det slösaktiga sättet att bygga hus. Såväl kulturhistoriska skäl som miljövänliga argument talar för behovet av denna omvandling, anser han.

– En väldigt liten del av all betong som används inom byggnadsindustrin återvinns för närvarande. Största delen av alla rivningsmassor från uttjänta byggnader används som fyllnadsmaterial för till exempel vägar. Det är varken effektivt eller klimatvänligt.

Klimatkrisen sporrar till nytänkande
Savolainen förutspår att klimatkrisen kan tvinga byggnadsindustrin att tänka i nya banor.

– Viljan finns, men de konkreta handlingarna släpar efter. Samma eftersläpning gäller dagens arkitektutbildning där man sällan talar om vikten av att bygga hållbart.

Savolainen berättar att det av samma anledning har uppstått diskussionsgrupper bland arkitektstuderande där man diskuterar hållbar arkitektur i sociala medier. Att återgå till att bygga trähus i stor skala tror Savolainen däremot inte på.

– Skogarna räcker inte till om alla byggbolag skulle övergå till att bygga trähus. Vi måste i stället bli bättre på att återvinna och bygga om existerande byggnader.

Savolainen efterlyser en återkomst till våra rötter.

– Vi måste hitta tillbaka till nygamla koldioxidsnåla byggnadsmaterial. I Tyskland har man byggt höghus av lera. Råvaran finns i överflöd och är ekologiskt hållbar, men investerarna och byggbolagen stretar emot och försvårar en övergång till lerbundna byggmaterial.

Utöver den grundmurade oviljan att testa leran som byggnadsmaterial spökar också juridiska hinder.

– Vi skulle behöva en ny förordning som stipulerar vilka hållbarhetskalkyler som styr byggandet med lera som huvudsakligt material. Utan sådan lagstiftning blir det svårt att ersätta betong med andra alternativ, säger Savolainen.