Tal på Teknologföreningens 150 års jubileumsfest

Nedan publicerar TFiF Mårten Mickos festtal under Teknologföreningens 150 års jubileumsfest 19.3.2022

Festtalet funderar på yngre och äldre samt traditioner och traditionsbrytare. Varför blir vi så fästa vid något som en tidigare generation skapade? Och varför vill vi göra det så behagligt för ungdomen när det är utmaningar de behöver? Det är i utmaningarna man formas som människa. Det är på ställen som TF som man kan komma till blomstring.

 

Ärade hedersmedlemmar, kurator, gäster och teknologer,

När man är yngre tänker man på jämnåriga – alltså de unga. Också när man är äldre skall man tänka på de yngre. Inte för att det är något speciellt med de yngre. Men de är mantelbärare.

Och nu sade jag kanske fel. Visst är det något speciellt med de yngre.
De är mycket mer hängivna till traditioner än de äldre, och ändå är de yngre också traditionsbrytare. Hur den kombinationen fungerar är ett mysterium, men jag tror verkligen det är så.

Vare sig man vill få till stånd en ändring eller förhindra förfall bör man jobba med ungdomen.

Medelålders är fantastiska administratörer och producenter, men de förmår ofta inte få till stånd nyttig ändring, och sällan klarar de av att hindra förfall. De gamla ser rätt igenom ungdomens euforier och medelålderns stagnation. Lönar sig att fråga de gamla om råd.

Vi ser lätt traditioner som en första prioritet att bära vidare. Gott så. Utan traditioner faller bottnen ur vår kultur. Men traditioner kan också bli belastningar. Vackra men tunga betongliknande kolosser. Som dryckeshorn.

Det är märkligt. De som ursprungligen skapar de nya traditionerna har bara gott i åtanke. De vill ruska om och röra om. De vill ifrågasätta det gamla. Det är ju därför de skapar något nytt.

De som skapar traditionerna eller bygger nationshus i brobetong har ingen önskan om att göra det tyngre för efterkommande. De vill åstadkomma en förbättring – ett steg upp till en ny nivå. Ett avancemang för vår civilisation. Om de misslyckas är det ingen som minns dem. Om de lyckas kommer det därefter en generation som bara vill bevara. Märkligt.

Vi har två motsatsförhållanden att fundera på: En ung person är en traditionsbärare eller en som bryter traditionen. En tradition är något en traditionsbrytare skapade. Hur hänger detta i hop?

Jag tror att Ungdomen är till för att bryta traditionerna men traditionerna är inte till för att bryta ungdomen.

Vi får betrakta våra traditioner genom den linsen. Där de gör vårt liv mer meningsfullt och får oss att bli bättre versioner av oss själva är traditionerna på sin plats. När de tjänat ut sin nyttighet hör det till traditionerna att bli av med traditionerna.

Teknologföreningen är lyckligt lottad att vara född med en fräschör som inte går ur. Gamyler kan gnälla om att det var bättre förr, men de nyare generationerna struntar i sådant tjafs. Den nya styrelsen renoverar och bygger om, glömmer någon tradition och skapar femton nya. Kanske det var bättre förr. Men vem bryr sig! Gårdagen kommer inte tillbaka.

Morgondagen, däremot, knackar redan på dörren. Tiden har en riktning.
Man kan försöka rida den baklänges, men det lyckas inte. Tiden skall ridas i sin egen riktning. Mot nytt och svårt och spännande. Framtiden är lockande inte för att den är bättre, utan för att den låter oss testa vår förmåga att ordna om atomerna, om också bara lite, i vårt gränslösa universum.

Kanske det finns fri vilja? Utan vilja blir vi viljelösa.

Morgondagen är gäckande för vi vet inte om den tänker komma med en besvikelse eller en belöning. Den kan ha struntat i vad vi försöker göra, eller hörsammat våra drömmar och försök. Den som lever får se.
Därför är livet så härligt.

Mårten Mickos håller festtal

Mårten Mickos håller festtal i Wirtaamo. Bild: Teknologföreningen

 

Livet är underbart härligt här på festen i kväll,och bland alla dem som firar TF på annat håll.
Framtidens löften sitter här, sida vid sida, i festklädsel och jubileumsanda. Den minsta här kan i framtiden bli den största. Den osynligaste kan bli en publik figur. En främling kan bli en nyckelperson.

Någonstans här i salen sitter en framtida president, en blivande konstnär, eller en som om många år får ett Nobelpris. Någon gör en upptäckt som ändrar en industri. Någon blir entreprenör, en annan chef.
Alla är sin egen chef.

Vi alla i denna sal har något gemensamt. Vi firar i kväll ett umgänge som är intensivt i ungdomen och sedan aldrig riktig försvinner. Vi är TFare och vänner av TF för evigt. I den evigheten skapar vi lika många nya traditioner som vi bibehåller gamla.

Vi tror på individen och vet att det är bara tillsammans som man får till stånd något av betydelse.
Vi bygger vår samhörighet på respekt och öppenhet. Det är högt i tak.
Man får komma som man är. Vi hålls samman av att var och en får skilja sig från mängden.

Det finns inte någon norm för TFaren. Det finns nog en norm för vårt beteende. Men inte för vem vi är. På TF får man vara sig själv. Och på ett spex får man därtill vara någon annan.

Vi tar så ofta för givet just det som är det finaste. Vi glömmer att man ibland måste stå upp och slåss för sina värderingar. I Ukraina drivs denna aspekt till en brutal spets just nu. Ukraina utsätts för attack och förstörelse av någon som är stor och kraftig och samtidigt osäker och avundsjuk. En feg mobbare.

När TF grundades var Ukraina på sätt och vis inget främmande land. Både de och vi hörde till trsarriket Rysland. Både Finland och Ukraina kände sig som nationer (med olika historiska bakgrunder, men likväl) och närde hopp om självständighet en dag.

Slava Ukraini!

Allt det fruktansvärda lidande som ukrainarna nu måste utstå. Varför finns det? Vad är vitsen? För att kunna leva med smärtan av ett nytt krig i Europa måste vi tro på något bättre som kan ske i morgon. För att tro på morgondagen måste vi tro på oss själva som grupp. För att kunna tro på vår grupp måste var och en kunna tro på sig själv.

För oss, är det här TF kommer in i bilden. TF är ett ställe där vi danas som människor. Lär oss tro på oss själva i vått och torrt. Vi lär oss ha kul tillsammans. Vi lär oss jobba tillsammans.

Som TF are får man utveckla sina färdigheter. Man kan lära sig leda, styra, administrera, underhålla, servera, sjunga, dansa. Man lär sig om sina egna svagheter. Svagheterna kommer fram i de mest oanade ögonblick, på de mest komiska sätt. På TF blir man inte stämplad för sina svagheter. Något skojad med, säkerligen. Men inte stämplad. TF är stället där man är välkommen med sina egenheter och där man får en rejäl chans att slipa bort klumpigheterna, bit för bit.

Vi vill alla skapa en bättre värld. Målet är att få bort sådant som är skadligt och skapa mer av det som fungerar. Fri vilja i aktion. På TF och i samhället i stort vill vi göra det bekvämare för alla. Men däri ligger också den stora fällan som nutidsvärlden gått i.

Visst vill vi ha en snällare värld. Men vi får inte tro att vi kommer dit genom att se till att varje stund är behaglig. Vi kan inte bara jämna ut vägen för människan. Vi måste också stärka människan för alla sorters vägar.

För att vårt liv skall bli lättare måste vi göra saker som är svårare.
För att vinna måste vi kämpa bättre. För att danas som människor måste vi gå igenom svåra utmaningar. För att orka måste vi gå igenom stunder då vi inte orkar.

Om man vill det absolut bästa för fuxarna, nybörjarna och de unga så skall man ge dem utmaningar. Det finns inga mäktiga framsteg som inte krävde uppoffringar. Ingen framgångsrik person som inte kämpade mer än genomsnittet. Ingen glädje på festen om det inte också funnits tårar.

När vi säger att TF är öppet och välkomnande, så är det ett välkomnande till aktivitet, inte till slentrian. När vi säger att teknologer är så humoristiska är det delvis för att de gått igenom svårigheter. Humor uppstår inte i lätthet utan i motgång. Humor kräver mer intelligens än vetenskap gör.

När vi visar upp oss som de fräschaste, gladaste och coolaste i våra röda overaller är det för att vi brutit arm i många svåra frågor, löst konflikter, behandlat besvikelser, stigit upp igen efter att ha varit nedslagna.

I kväll när vi har den oerhörda äran att få vara dem som firar 150 år av stolt verksamhet på Teknologföreningen, skall vi veta att vi sitter på den glittrande toppen.

För att komma hit har TFare i hundrafemtio år forcerat motgångar, repararerat det som brustit, löst personkonflikter och tampats med en mängd andra utmaningar. Det är uppoffringarna vi firar, mer än framgångarna. Det är kämparandan mer än det färdiga resultatet. Det är rörelsen mer än målet.

Traditionerna är bara kvittot på allt som försökts. Brobetongen är bara en hänvisning till vad som var nytt och modigt på 60-talet.

Och vi är också i vår fulla rätt att önska alla nya generationer mäktiga
utmaningar.

Må ni ha
* en medlemskår som inte så där bara accepterar allt,
* samhällelliga problem där TF kan visa framfötterna,
* ett hus som kräver underhåll,
* en affärsverksamhet som kräver ständig omsorg,
* och små personliga utmaningar på vägen.

Det finns inget bättre universitet än den livets skola som sker på
Teknologföreningen varje dag för var och en som är redo för utmaningen.

Ju tyngre ditt jobb på TF är desto mer belönande blir ditt liv i samhället.

Skål för TF!

Liknande artiklar

10.05.2022

”Mentorprogrammet hjälper mig att fokusera” 

10.05.2022

Finlandssvenska tekniker

28.04.2022

Nu återskapas medeltida träkyrkor med hjälp av 3D-modellering