Europa försvaras i Ukraina

Slava Ukraini, skrev jag i Forums augustinummer 2021 och illustrerade landets försvarsvilja med intryck från ett restaurangbesök i Lviv. Jag gjorde ett första tafatt försök att lansera stridsropet Putin huilo och beskrev ett europeiskt land som på olika sätt tog avstånd från Ryssland.

Men inte i mina vildaste fantasier hade jag trott att Ryssland ett drygt halvår senare skulle beskjuta min svärfars grannhus norr om Charkiv med raketer. Min frus bageri i centrala Charkiv har klarat sig relativt väl: bara fönstren är spräckta, medan grannhusen är ruiner. Hennes källarrestaurang är ett bombskydd och serverar mat i syfte att upprätthålla liv. Hälften av de trettio anställda har flytt, till Polen, Rumänien, Tyskland.

Att jag har besökt Ukraina i över tjugo år och dess fiende i norr i över trettio har gjort mig nyfiken, och givit en viss baskunskap. Att jag nu har familj i Ukraina – och en halvukrainsk son – har fördjupat kunskapen.

Men inte heller nu är jag självutnämnd östexpert, än mindre kremlolog.

Däremot vill jag påstå att jag utsätts för väldigt få steg i den trasiga telefonen; det är raka rör i informationsgången. Stämningarna i Ukraina kan jag avläsa vid köksbordet. Nätsändningar på ukrainska och ryska är ofta en halv eller hel dag före Die Zeit, Süddeutsche eller Svenska Yle, som jag vanligen följer. En del av intrycken har jag förmedlat i Åbo Underrättelser (se kaj.arno.fi/ukraina). Den här krönikan skriver jag mindre än tre veckor efter krigets början och tidningen utkommer ytterligare fyra veckor senare, så jag får illa lov att koncentrera mig på det långsiktiga, inte dagsläget.

Det finns vissa djupgående sanningar som stämde förra sommaren, som stämmer nu och som stämmer långt in i framtiden. Den främsta sanningen är att Ukraina är ett europeiskt land, på ett mycket mer fundamentalt plan än Ryssland någonsin varit. De västra delarna – benämnda Galicien – hörde till Österrike-Ungern, och levde under långa tider med fri press, med lag och rätt. Före det gällde Polen och Litauen. Ukrainas brödraskap är djupare med Polen än med Ryssland – och det har sällan synts så tydligt som nu.

Klart, i det östra Ukraina talas mer ryska än ukrainska. Man har aldrig hört till Österrike eller Polen. Men Putins bomber och raketer i Charkiv, Cherson och Mariupol har nu enat Ukraina så att det västra Ukrainas värden exporterats österut.

Den paradoxala följden: Den aktivaste formen av rysshat finns inte i Finland eller Estland, utan i Ukraina – även hos ryska modersmålstalare.

En sanning som kommer att bestå i tiotals år är att Ryssland och det ryska är stämplat som barbariskt. Efter 1933-45 kunde de bildade särskilja mellan Goethe och Hitler, mellan Kant och Goebbels. Analogt uppmanade jag i ÅU att hålla Putin och Pusjkin isär.

Men det blir svårt. Den ryska arméns krigsbrott är färska, ytterligt brutala och väl synliga. Tyvärr är de tydligt synliga bara utanför Rysslands gränser. En klar majoritet av ryssarna skriver sina Z-bokstäver och tror på den propaganda de utsatts för. Det har inte gått upp för en massa i Tyskland eller Finland bosatta ryssar att resten av Europa förutsätter att varje ryss går med sänkt huvud, att de inser sin skuld på ett sätt som de allra flesta tyskar gör idag, snart åttio år efter Andra världskrigets slut.

Och det har inte gått upp för mig hur det framtida Europa ser ut. Men det som jag har insett, det är att Ukraina försvarar långt mer än Kiev, Lviv, Charkiv, Cherson och Mariupol. Ukraina försvarar hela Europa. Putins Ryssland slutar sina angrepp först då de måste.

Vi européer väster om Ryssland har trott på ett visst mått av förnuft och logik från Putins Rysslands sida. Vi har accepterat annekteringen av Krim och ockupationen av Donetsk och Luhansk. Vi har inte brytt oss. Nu har önsketänkandet kommit till vägs ände.

Putin må vara ett monster som ringaktar både sitt eget folk och sina grannfolk. Men han har i varje fall gjort Europas värden tydliga för alla européer. Låt oss stöda Ukraina på alla sätt vi förmår, ekonomiskt, humanitärt. Ju bättre Ukrainas militär och Ukrainas folk klarar sig, dess bättre för Europa.